Vet inte om jag är inne i en period nu, så här inför att jag ska bli lagvigd vid en man. Men helt plötsligt hör jag massor av texter om män som förvisso kallar sina kvinnor drottningar men samtidigt framställer dom som ägodelar med syftet att finnas där bara för honom.  Han är hennes centrum, hennes hela universum.

One Direction – ”Everybody want´s to steel my girl”. Titeln säger väl allt? Hur kan man stjäla en kvinna/flicka? Kan människor stjälas? Vi har väl avskaffat slaveriet?

Omi – ”Cheerleader” Ja vad gör en hejarklacksledare, förutom att se snygg ut? Jo hon  1) Finns alltid där när han behöver henne 2) På ett magiskt sätt förstår hon hans behov och uppfylla dom

Nej jag behöver byta filter i mina öron så jag hör alla andra bra låtar, alla sånger som hyllar kvinnan som sin jämlike och beskriver hur de tillsammans lyfte varandra.

”Vem ska? Ska DU?? Fan du börjar ju bli värre än farsan” säger han och återgår sedan till det vi pratade om innan. Jag sitter där och ser lite förvirrad ut. Vad ska jag säga? Vad ska jag svara på det? Jag borde så klart säga ifrån och säga till men jag kommer mig inte för. Jag vet faktiskt inte hur jag ska bemöta det.

”Hej jag hörde att du ska… igen? Vem är han? Var är han ifrån då? Jaha ja ja du brukar ju hämta dina därifrån” en tystnad och sen ”Grattis förresten” Även här sitter jag och nickar med och svara dumt nog på frågorna.

Ja VEM är HAN!? Jo HAN är min livskamrat sedan drygt 3,5år.  Han är kärleken i mitt liv.  Han gör mig lycklig. Han gör mig hel. Jag ber om ursäkt att jag inte tydligt redovisat så att alla vet om det, att han finns menar jag, hur seriöst det är och att vi faktiskt levt tillsammans rätt länge.  

Helst skulle jag vilja säga att jag inte hade en aning om att det skulle bli så här. Att det kom som en chock för mig. Men nej. Kanske finns det en anleding att jag inte berättat för alla, här på jobbet. ”Men Sandra varför har du inte berättat det för dina kollegor, är det naturligt att man berättar om en sån viktig händelse i sitt liv för de man umgås med dagligen?”, säger en vän till mig? ”Nej… jag vet inte, det har inte funnits något bra tillfälle, det är ju inte så att man rent random skriker ut alla viktiga livshändelser i fikarummet.” svara jag lite generat.

Så det är väl lika bra att jag skriker ut det på internet här i min blogg… JAG SKA GIFTA MIG! Jag är mycket lyckligt.  Jag ser fram emot det! Så nu vet ni.

Har ni några problem med det? Jag menar, jag syndiga människa har ju varit gift en gång förut. Uppenbarligen gör det mig till stadens kvinnliga Casanova.  Det visar uppenbarligen på att jag byter män som andra byter underkläder, ofta, och det är visst lite konstigt/obegriplig eller på annat sätt obekvämt. Så pass konstigt att man inte ens kan säga ett litet ”Grattis” eller ”vad kul”. Som sagt var, har ni problem med det, säg då helst inget alls. Eller ljug! En vit lögn har aldrig skadat. Ni kan faktiskt säga grattis även om ni inte menar det!

Jag är nog inte den enda som noterat det hela, men det verkar som om det tarvas  förtärning, helst då sockerstinn sådan, när man ska utöva någon form av titta/lyssna-upplevelse.

• Titta på TV = ätande av godis, chips, popcorn, kakor
• Bio- inte utan mina popcorn och inte utan mitt godis tycks vara mottot. Är det därför volymen är så hög på biograferna, för att dölja alla ljud av prassel och smaskande? Så man HÖR filmen.

Men jag trodde inte riktigt det var så på teater…

Igår hade vi bjudit pappa och hans dam på musikal, ”Sound of Music” på Stora Teatern i Norrköping som tack för allt byggande i somras. Då konstaterade jag att även där åts det mest hela tiden.  

Vad är det jag inte förstår? Förhöjs upplevelsen om jag samtidigt förser min kropp med mängder av socker?

Sen förstår jag inte att man inte ens lite, lite grand tänker på oss andra som är där. De flesta av oss hade INTE godis med oss. Vi hade ätit innan, och vi väntade snällt tills pausen då vi kunde ta en fika, lite vin eller vad som såldes. Vi ville njuta av musikalen, inte lyssna på andras prassel, godis i dubbla påsar både av papper och plast och sedan noga inslagna i papper var och en som skulle öppnas under föreställningen. Men nej ingen sådan tanke verkar slå vederbörande. Mekaniskt fördes handen ned i påsen, upp ur påsen, tog bort papper runt godis, stoppade in i munnen och proceduren avbröts endast genom att med jämna mellanrum knyckla ihop påsarna ljudligt och ställa dom en kort stund på golvet för att sedan ta upp dom och återupprepa det hela.

Då inser jag att jag nog mer hör hemma hos de busslaster av pensionärer som var merparten av åskådarna, de som inte ÅT hela föreställningen, än med de yngre som då istället åt konstant. Jag är helt enkelt gammal och gråhårig i sinnet… nästa gång ska jag säkerställa föreställning för +65:are. De vekar inte lika hungriga som den yngre delen av befolkningen.

I dessa tider är det mest politik, politik och åter politik på TV, radio och i tidningarna. Vem blir minister och vem ska vara med och stödja budgeten? Så jag vill inte vara sämre, jag tar och skriver ett inlägg om politik och min erfarenhet av den.

Det begav sig för så där 20 år sen i en stad i det sköna landskapet Sörmland. Det var en tid då man samtidigt som man blev med i facket också blev medlem i ett visst parti. Vilket jag blev, jag hade ju liksom inget val. Jag engagerade mig i facket på jobbet, som ensamstående trebarnsmor så var det där man hade möjligheten att engagera sig, när barnen ändå var på dagis. Det fanns en förening för unga fackliga medlemar som var en del av det stora partiet. Hur det nu hände och skedde hade jag utan att jag riktigt förstod det blivit vald till ordförande i denna facklig-politiska ungdomsförening. Alla andra var mer erfarna än vad jag var, de hade varit med längre än vad jag hade jag hade i ärlighetens namn precis blivit invald i föreningen. Men man ville ha in nytt blod i styrelsen (gissar jag så här i efterhand). Det vara bara en sak, jag var inte vad vid hur turerna skulle gå, jag hade inte skolats in i  den politiska”processen”. Det i kombination med att jag i största allmänhet kan vara rätt obstinat och inte gillar när någon använder sig av ”lilla gumman” fasoner fick konsekvenser.

När ”moderpartiet” ,som på något möte där ingen från vår förening varit med, beslutat att vi skulle delta i aktiviteter på torget, då kunde helt plötsligt INGEN från vår förening  närvara. Att fråga oss om vi ville och kunde hade aldrig föresvävat dem, ungdomsföreningen gör väl vad mammapartiet beslutar, eller? Det hela resulterade i att en av mina styrelsemedlemmar blev uppkallad till ombudsmannen och fick rejält med skäll. 

I den här vevan ringde också någon, kanske samme ombudsman?, och sa så här till mig” Hej Sandra, vi hade tänkt nominera dig till barn- och ungdomsnämnden, låter det intressant?” Och JA det lät jätteintressant och oerfaren som jag var så svarar jag ”Om ni (som inte ens träffat mig) tycker att jag har bra åsikter och därför vill nominera mig är svaret ja. Om ni gör det för att jag är ung och tjej så det ser bra ut i statistiken är svaret nej”.

Så där någonstans tog min politiska karriär slut. Ombudsmannen ”skrek” i  ren frustration över att vi inte deltog på torgaktiviteterna att ” Ni är avskrivna som politiska löften” och någon nominering blev det aldrig till någon kommunnämnd.

Men nu, nu har jag ansökt om medlemskap i ett parti igen, av eget val den här gången. Men då jag inte längre är ung så kanske det är för mycket att hoppas på att kallas för  politiskt löfte och nej det blev inte samma parti som sist det begav sig.

Jag är naken, det är inte så konstigt, vi är ändå i sovrummet. Jag är inte ensam, det finns en man där och han tittar på mig. Det är ju inte heller så konstigt, vi har ju ändå ett förhållande. Det är då han säger det ” Åh, Sandra… du ser precis ut som en zornkulla”. Jag vänder mig om och tittar på honom. Jag ser på honom att han inte ser det som något negativt, han tycker jag är vacker. Men ändå… zornkulla… framför mig ser jag frodiga kvinnor med enorma bakdelar och små bröst. ”Ser jag ut så?” tänker jag. Har jag en stor bak, rejäla höfter och mjukt hull? Har inte tänkt mig så. Har tänkt mig liten och nätt… jag menar jag är ändå en 36/38 i klädstorlek. Men… uppenbarligen, jag ser ut som en zornkulla, i alla fall i hans ögon.

Jag är i ett provrum så där 15 år senare. Ett provrum med alla dess egenheter, som speglar som gör att man ser sig själv från alla vinklar, vinklar man aldrig ser annars. Och det är då… allt jag ser i speglarna är en zornkulla och hennes stora breda bak och jag kommer aldrig någonsin att tycka att jag passar i byxor. Det spelar liksom ingen roll att hjärnan försöker resonera med sig själv om logiken i det hela. Bakifrån är och förblir jag en zornkulla för mig själv

Jag tror de flesta kvinnor som levt någon del av sitt fertila liv utan hormonstörande preventivmedel vet om det, när man har ägglossning blir alla män (förutom nära släktingar) så mycket snyggare. Helt plötslig ser man saker man aldrig sett tidigare hos dom. En snygg bringa, ett par vackra ögon. (förvirrad konstaterar man sedan ett par dagar senare att man inte alls förstår de där tankarna man nyss hade)

Efter mer än ett år då jag inte sett så mycket ljus i tunneln som jag önskat  så… händer något. Kom på mig själv med att sjunga i duschen i morse, jag minns inte när det hände sist. Jag känner lust inför mina arbetsuppgifter. Jag kan springa utan att bli andfådd. När jag går för att hämta en sallad på lunchen fascineras jag över alla små detaljer i buskarna jag passerar och över hur vackra de är. Barnen som leker på skolgården bredvid jobbet är söta och välartade, tänker jag.  Kan man ha mental ägglossning? Hur ska jag annars förklara att allt helt plötsligt är så lätt, vackert och trevligt? Och jag hoppas verkligen att jag inte om några dagar ”vaknar” upp och tycker att allt är trist, svårt och fult.

Byggde huset där jag byggde bara för att jag har häst, det var en hästby

En stor del av mitt umgänge består av människor jag träffat via hästen.

En stor del av min nästan obefintliga fritid upptas av att borsta, mocka, packa höpåsar och träna häst

En stor del av min fickpeng går också åt till nämnda häst.

Men vad händer om hästen försvinner ur mitt liv?  

Måste jag hitta nytt umgänge, för har man inte häst, var pratar man då om?

Kommer jag att klättra på väggarna och undra vad jag ska göra av all min tid?

Om jag inte är hästtjej/ägare – vem är jag då?

"Allt går bara man vill tillräckligt mycket Sandra" säger han till mig och stirrar mig stint i ögonen. Det är min chef och det handlar om att jag inte lägger tillräckligt med tid, tid utanför arbetstid, på att få en uppgift färdigt. Jag är arg och ledsen och förstår inte hur han kan vara så oförstående. För anledningen till att jag säger att jag inte kan är att jag är ensamstående med tre barn och jag måste ta hand om dom. Han är helt oförstående. Han fortsätter att hävda att det handlar om vilja. Att jag inte vill tillräckligt mycket, för då hade jag löst det.

Så här 12 år senare slår det mig att han kanske hade rätt i alla fall. Hade jag velat tillräckligt mycket hade jag så klart löst det. Men jag ville faktiskt inte, jag ville inte välja bort mina barn för jobbets skulle. Jag ville hellre vara en så bra mamma som möjligt. Så här 12 år senare blir jag arg för att jag inte då ställde mig upp och ska "Du har rätt, jag vill verkligen inte svika mina barn och prioritera jobbet. Jag vill inte att mina barn ska säga att jag valde bort dom. Så du har helt rätt, jag vill inte tillräckligt mycket".

Det är sådant jag går och tänker på nu ibland när jag försöker reda ut mitt liv och fundera på vad jag egentligen vill, när livspusslet inte går ihop. När jag tänker att "det går inte", för hade jag velat tillräckligt mycket hade jag sett till att det går, så det handlar alltså om att jag inte vill tillräckligt mycket. Och då kanske man inte ska fortsätta...