Att stängsla för att skydda grödor och att stängsla för att skydda husdjur mot rovdjur, gemensam nämnare, man stängslar för att hålla faran UTANFÖR det område man vill skydda. Funderar på vem jag stängslar för egentligen. På något märkligt sätt verkar jag ha stängslat in faran istället för tvärt om.

 ”Mamma HUR mycket ÄLSKAR du dina hundar!?” säger döttrarna och försöker förhindra mig från att se in i trädgården. Va? Varför undrar du? ”Jo för att…” Just då ser jag huden glatt springa förbi med mitt äppelträd i munnen. Vad hjälpte det att vi inte hade rådjur och harar som knaprade på våra träd och buskar i vinter, eftersom vi har ett bra stängsel runt tomten. Vi har ju hundar som kan bita av hela trädet vid roten.

Ser att tulpanerna slår ut vilken dag som helst, ser sen hur tulpanerna troligen aldrig slår ut då de är nedtrampade… Planterar vallmofrön, väntar med spännig på att de ska kika upp ur jorden. Ser hur hela planteringsytan är uppgrävd och runtbökad. Kanske inte blir några vallmor just där. Är förväntansfull… snart slår pingstliljorna ut… ser alla lökar ligga spridda tillsammans med jord över gräsmattan. I rabatten ett stort hål. Lagom för en Leonberger att ligga i… Leonbergern ser nöjd ut. Matte ser inte lika nöjd ut.

Staketet runt tomten är nu kompletterat med hönsnät runt rabatterna. Kan nog bli trendigt, lite så där Shabby Chick som är så modernt.

Hon har sitt bo i mitt huvud. Hon har varken vacker själ eller trevligt sinne, hon är arg, sur och missunnsam. Hon tränger sig förbi mig och kväker ut otrevliga saker ur min mun. Där jag har fördragsamhet har hon ingen. Där jag väljer att inte kommentera häver hon ur sig . Hon har små öron och stor käft och hur jag än försöker resonera med henne tar hon varken hänsyn eller notis om mig. Det är ju ändå min kropp hon huserar i och min personlighet hon missbrukar. VIK HÄDAN DU ONDA VARELSE! Låt mig få lugn och ro, låt mig få tala snällt till nära och kära. Låt mig njuta av den vackra dagen och att våren är här…

 Tog fram och på min turkosa blus som jag hade när jag var 14, kombinerat med en väst jag fick när jag var 15. Byxorna inte lika gamla men skulle ha kunnat platsa då i mitten av 80-talet. Lite lagom för korta. Ett par mockasinliknande skodon med fransar och vips jag var klar för avfärd till jobbet. Tänkte att någon borde väl märka något. Att jag hade samma kläder som för 28 år sen. Att de fortfarande satt bra, att jag fortfarande var lika ung.

 ”Har du köpt ny blus” säger mannen misstänksamt. Vi har ju köpförbud hemma. Inget ska inhandlas som inte behövs och inte förhandlats… nej säger jag… inte ny bara så där 28 år, han verkar inte tro mig.

Vi har ett berg precis bakom huset, där uppe finns en utkiksplats där man kan sitta och meditera och se ut över bygden. Jag klättrade dit idag, behövde lite tid för mig själv och fundera över livet. Solen sken himlen var blå, fåglarna kvittrade i skyn och spindlar och myror sprang runt mina fötter. En bild av en indian som gått ut i vildmarken kom för mitt inre, indianen som gått för att finna sitt totemdjur. Jag sluter mina ögon, vänder huvudet mot solen och vänder mina tankar inåt, försöker bli ett med naturen... och i mitt huvud kommer en bild av en gråsugga...

Det är vår/vinter, solen börjar vara upp längre och odlarlängtan börjar väckas i mig. På en resa hem från Arlanda springer jag in på pressbyrån för att köpa något att stoppa i magen för att mota åksjukan från mig. Och där vid kassan börjar det, där finns ett trädgårdsmagasin, eller magasin och magasin en bilaga till en av våra kvällstidningar. Omslaget glänser och det är ”vår”, ”trädgård”, ”odling” och tips och trix så här inför odlingssäsongens början.

Jag slukar mitt godis och tar upp tidningen, trotsar åksjukan, för trädgårdstidningar och frökataloger det är som porr för mig. Jag drömmer mig bort, bläddrar och tittar på bilder. Läser och i min fantasi bygger jag upp en prunkande trädgård och ett frodigt trädgårdsland med sallad stor och saftig, mangold mjäll och god och squash massor av squash som jag delar ut till nära och kära.

I min fantasi har jag också en jordkällare, jag syrar mina grönsaker, konserverar andra och vinterförvarar rotfrukter och kål. I min fantasi är vi i stort sett självförsörjande på grönsaker. I min fantasi står jag där rödkindad och stolt med min skörd i famnen och visar upp den.

Det är då jag ser reportaget om Stefan Sundström. Denne sångare, poet och visar det sig, odlande man! Jag drömmer mig bort i hans värld, han är ju allt jag vill bli! Nja om man bortser från det där med risigt och stripigt hår och att han använder tobak. Kanske inte jag känner att jag behöver utveckla en penis heller… men odlandet, det är enkelt, det är ekologiskt och det är självförsörjande. Som av en händelse så nämner han märket få sin favoritfröfirma. Utan att reflektera över om det är förtäckt smygreklam (för inte skulle väl han?) så kastar jag mig över internet och googlar och trycker och knappar och vips har jag beställt för en ansenlig summa. Min lojalitet mot min forna fröleverantör är som bortblåst. Här ska jag nå samma framgång som Stefan! Ekologiskt, självförsörjande  och stolt! Det är jag och Stefan nu!

Solen är framme ännu längre på dagarna, tvättstugan är ombyggd till tillfällig barnkammare för småplantor. Jag står och stirrar ned i byttor, krukor och bunkar. Av de planterade squashfröna har ett tagit sig rejält ur en annan kruka har ett litet vridet deformerat exemplar försökt ta sig upp.. i övrigt nada. Paprikorna … hur svårt burkar det vara att odla paprika? Till och med om man tar frön från paprikan i affären brukar det gå lätt… Några skrämda asterplantor tittar upp en annan kruka. Det är inte vad jag förväntat mig och allt är Stefan Sundströms fel!

Så står man där, mitt i natten, utanför sin dörr och kommer inte in. Är det så här det känns, när man inte är välkommen längre? Som det där skämtet man drar på jobbet om " när du kommer en morgon så är alla dina saker borta och ditt kontor är låst, då vet du att du blivit uppsagd". Jag känner en extra gång på dörren, nej låst. Det är oroväckande mörkt och tyst i huset. Jag knackar lite försiktigt. Det enda som händer är att hundarna börjar skälla... jaha inte ens de vill veta av mig, tror jag är en inbrottstjuv verkar det som. Jag börjar känna mig desperat, jag är trött (och kanske lite onykter), det är mörkt och det är kallt. Jag vill inte sova i det lilla plåtskjulet där vi förvarar trädgårdsredskap och annat skräp som är den andra byggnaden vi har i vår ägo. Det är förvisso inte låst, dörren har halvt ramlat av så där skulle både jag, rävar, gastar och våldtäktsmän komma in. Ringer på dörrklockan... ingen reaktion. MEN jag vet ju att familjen är hemma, båda bilarna är hemma och vart kan man ta vägen mitt i natten mitt ute på landet?

Till slut kommer dottern upp och öppar försiktigt. " - Jag trodde det var en inbrottstjuv eller nått" . Ja jo... mamma gick ut för några timmar sen och förväntades åter, tänkte inte att jag behöver nycklar med mig. Sannolikheten  inbrottstjuv/mamma som kommer tillbaks från grannen, vilken är störst?

I sängen sover maken sött med sina hörselproppar på. Praktiskt med hörselproppar, man hör aldrig ungdomar som är uppe och röjer, katter som spyr, hundar som får magknip och måste ut mitt i natten... eller fruar som vill komma in!

Det avslutet på dagen var signifikant för hela dagen. Hoppas på bättre tur idag... fortsätter träna på radikal acceptans.

Hört talas om Radikal Acceptans? Det hade inte jag innan gårdagen då jag lärde mig det på kursen jag går.

Radikal Acceptans = Släppa kampen mot verkligheten

På kursen igår hävdade jag att jag var rätt duktig på det, att jag lärt mig det under livets gång. Att sluta kämpa mot livets realiteter och sluta att ständigt vara arg på alla icke så postiva saker som händer mig.

Idag ställdes allt på ända. Jag försöker förtvivlad tillämpa Radikal Acceptans. Det går inte så bra. Jag vill inte acceptera faktum men jag antar att jag måste... acceptera och försöka göra något åt saken. För radikal acceptans handlar inte om att man måste gilla läget, bara acceptera läget. Inte bli bitter. Acceptera och agera. Nu funderar jag på sätt att agera. Men det känns ändå inte så himla muntert.

Jag har inte byggt ett hus på landet för att få grannar precis bredvid mig. De som sålde tomten lovade att de hade inga som helst intentioner att sälja marken bakom vårt hus... men om vi nu ville känna oss lugna kunde vi få skriva ett kontrakt som gick ut på att vi har förköpsrätt den dagen det skulle bli aktuellt, men det skulle det inte bli. Mer som ett sätt att hålla vår nattsömn ostörd. Tills idag då, då de ringer och säger att minsann, har de inte fått förfrågningar om marken bakom vårt hus... inget bestämt.. men det finns ju förfrågningar. Och nu är det väldigt bråttom, innan 1/5 måste de lämna in om förhandsbesked till kommunen om vi inte vill köpa. Vill och vill... men att köpa en tomt kostar pengar, pengar, pengar...

Radikal Acceptans var det. Övar förtvivlat.

Vet inte hur jag bar mig åt men igår så stank plötsligt min nya fina mobil hästskit… jag som inte ens har tappat den i gödselstacken. Det innebär troligen att min tröja jag hade i stallet i vars ficka mobilen låg också stinker, men en tröja är lättare att tvätta i massor av vatten och rengöringsmedel än en mobil… eller Smartphone som de tydligen kallas. Har nu försökt med fönsterputs, tvål, fuktiga trasor… den luktar likförbannat - skit. I natt fick jag stoppa den i nattduksbordslådan för att kunna sova (har den som väckarklocka). Nyligen ringde telefonen, tänk er att sitta och hålla den mot sin kind… nu luktar även min hand – skit. Vad är den gjord av för material som bara suger åt sig lukter på det här sättet!? Uppenbarligen med förkärlek för odörer, eftersom den inte lika villigt suger i sig doften från rengöringsmedel och tvål. Saneringstips emottages tacksamt!