Direktlänk till inlägg 1 oktober 2012
Hösten 1986, jag har tagit mod till mig och klippt till. Kort blev det, en tuff frilla som inte många andra hade, håret fönat framåt i små spetsar mot ansiktet. Kände mig rätt cool i den. Lördag morgon och familjen åker tillbadhuset. Jag är trött, osminkad och ofixad i håret. Ska ju ändå bada. Mamma betalar för familjen och kassörskan ger mig ett blått gummiband med nyckel. ETT BLÅTT BAND!! Blått = männens omklädningsrum Rött = kvinnornas omklädningsrum.
Sedan dess har jag en rätt speciell relation med min frisyr och mitt hår. ”Det är ju bara hår”, ”allt klär en skönhet”. ”du skulle inte kunna se manlig ut hur du en försöker”, ”du passar jättebra i kort hår” är kommentarer som har noll och ingen påverkan på mig. Jag kan för mitt liv inte klippa mig kort, skräcken för att jag inte ska upplevas som kvinna kommer smygande. (Sen varför det är så viktigt för mig får vi ta i ett annat inlägg någon annan gång) Jag har därför också varit mycket restriktiv med hårfrisörbesök, byte av frisör och att ”hitta rätt” när det gäller frisör… och det gör hon väl min nya frisör? Det har ju funkat i ett år nu utan att jag fått ångest efteråt. Eller har jag glömt att berätta om detta med kort hår? I vilket fall som helst har jag tagit mod till mig och klippt mig ”nästan kort” på sistone. Men ändå en kvinnlig frisyr och ändå INTE KORT VID ÖRONEN! Det ska gå lätt att spara ut vid eventuell känsla av okvinnlighet.
Så händer det förskräckliga. Trots beställningen ” samma som förra gången, det funkade bra, det trivdes jag med, det var tillräckligt kort/långt” så kommer jag ut från frisören med för kort hår. Enligt mig, kanske ser ingen annan skillnaden. Men jag gör det. Jag KÄNNER skillnaden. Det krullar sig upp bakom öronen och försvinner utom synhåll för mig framför spegeln. Det finns inget att ta tag i där bak. Det går inte att få den frisyr jag vill ha, jag får lägga massor av tid att stå och dra i håret med en plattång för att ens komma på tanken på att gå ut. Det är kort sagt KORT! För kort! Några centimeter gör att frisyren går från ”halvlångt” till kort. Och jag vill inte vara korthårig.
Hela helgen har jag nu varit tjurig och grinig och det är nog bara inte fullmånens fel, är håret fel är hela jag fel. Jag känner mig ännu mer obekväm än när jag tvingas ha jeans. För jeans kan jag byta ut mot andra klädesplagg… jag funderar nu starkt på att anamma ungdomens mode med att ha huvudbonad även inomhus, tills håret vuxit ut och jag kan känna mig som kvinna igen. För jag inser att jag inte kan ligga i sängen under täcket i flera veckor…
Vet inte om jag är inne i en period nu, så här inför att jag ska bli lagvigd vid en man. Men helt plötsligt hör jag massor av texter om män som förvisso kallar sina kvinnor drottningar men samtidigt framställer dom som ägodelar med syftet att finnas ...
”Vem ska? Ska DU?? Fan du börjar ju bli värre än farsan” säger han och återgår sedan till det vi pratade om innan. Jag sitter där och ser lite förvirrad ut. Vad ska jag säga? Vad ska jag svara på det? Jag borde så klart säga ifrån och säg...
Jag är nog inte den enda som noterat det hela, men det verkar som om det tarvas förtärning, helst då sockerstinn sådan, när man ska utöva någon form av titta/lyssna-upplevelse. Titta på TV = ätande av godis, chips, popcorn, kakor Bio- int...
Stum av förundran sitter jag där, utan stigbyglar, tung i sadeln och med långa tyglar och jag är inte rädd! Det är för mig ett under, jag som varit rädd för att rida så länge. Jag som fått en knut i magen var gång jag tänkt att jag ska rida. Som hitt...
I dessa tider är det mest politik, politik och åter politik på TV, radio och i tidningarna. Vem blir minister och vem ska vara med och stödja budgeten? Så jag vill inte vara sämre, jag tar och skriver ett inlägg om politik och min erfarenhet av de...