Alla inlägg under februari 2013

Av Sandra Jansson Palm - 19 februari 2013 08:08

I natt drömde jag bara om hur jag bäst skulle packa diskmaskinen för att få in så mycket disk som möjligt i den och samtidigt få det rent. Det var ett omflyttande av skitig disk i vad som kändes en evighet. Säkert något mycket viktigt mitt undermedvetna försöker säga mig    

Av Sandra Jansson Palm - 19 februari 2013 08:05

Stirrar in i spegeln en tisdagsmorgon klockan 06.00 Böjer mig närmare och konstaterar att det bara är fyra veckor sen jag var hos frissan, redan en pikant liten grå rand vid tinningarna om man lyfter på håret. Jag väljer att borsta håret nedåt istället. På hyllan över handfatet står en rengörande skrubbkräm ”timewise”, har något med tid att göra, eller var det ålder? Bredvid den fuktgivande kräm och en liten, liten blå tub. Innehållet i den kan man använda för att dölja blå ringar under ögonen. Av någon anledning behöver jag visst göra det nuförtiden.


Kvällen innan jag har gjort övningarna naprapaten gett mig, höftlyft, benvikningar åt sidan och en fin liten ryggövning liggandes över vardagsrumsbordet (mannen och katten tittade mycket undrande på mig). Detta ska stärka mina muskler så jag slipper ha ont och betala massor av pengar till nämnda naprapat. (Heder åt honom som inte försöker skinna mig på pengar utan försöker få mig att slippa gå dit.)


Ännu tidigare innan dess har jag varit på apoteket och inköpt Blutsaft, innehållandes järn och B-vitaminer. För att bli pigg. Har järnbrist säger läkaren.


Dagen innan det har jag varit inne på min gamla grundskolesklass hemliga Facebooksida där snälla f.d klasskamrater lagt upp mer eller mindre smickrande bilder från vårt liv tillsammans. Fastnar framför bilden då vi hade 10-årig återträff (tror jag det var i alla fall). Där sitter jag, runt om kinderna, smal om midjan och vad jag kan se inte en rynka eller blå ring runt ögonen, en kraftig lugg hänger ned i pannan. Jag som då hade tre små barn, ensamstående. Då fanns ingen tid på kvällen för långsamma cirkulerande rörelser över kinden för att rengöra och återfukta. Ingen tid att på kvällen ligga och lyfta höfter och vifta med ben för att slippa värk. Ingen tid att ens fundera över om håret börjat gråna eller glesna för att känna sig snygg. Och i ärlighetens namn fanns väl inte heller pengar varken till frisör, naprapat och dyra krämer. Och tur var väl det för då behövdes det inte. Eller var det barnen som höll mig frisk utan krämpor? En förvirrad tanke att man kanske skulle ha skaffat fler barn, då hade jag fortarande varit rynkfri med en rygg utan ont, flygerförbi men förkastas snabbt.  Nej det är väl så att allt har sin tid och nu är det tid att ta hand om kroppen, den verkar ju behöva det.


Lyssnade i morse på en bra krönika i P1:s tankar för dagen med Erika Hedström. Handlar om åldrandet och kroppen och förhållandet till de båda, lyssna på den! http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1165 kändes rätt träffande att den handlade om just det när jag redan planerat mitt blogginlägg :)

Av Sandra Jansson Palm - 11 februari 2013 07:37

Kollegan stormar in på mötet, luften dryper av missnöje och frustration runt hen. Vi som var där innan hen kom in vrider lite olustigt på oss. Fel, något är fel, min hjärna börjar genast försöka komma på vad jag gjort för att orsaka detta missnöje. Vi har förvisso inte pratat på flera dagar för jag har varit hemma och varit sjuk, det här är första kontakten vi haft sen jag kom tillbaks. Och innan jag var sjuk så hade vi ingen konflikt vad jag kan minnas.


Sambon är inte sitt vanliga jag. Han är irriterad och småsur. Katterna som i vanliga fall inte irriterar honom är nu en källa till irritation när de trampar och trampar i hans knä. Han har ingen direkt lust till något. Ånyo börjar min hjärna fundera på vad jag gjort? Har jag bett mig underligt så att han har ångrat sig? Har jag snorat och hostat för mycket så att han tycker jag är äcklig? Har jag inte engagerat mig tillräckligt i matlagning och planering av matinköp på sistone? Vill han egentligen inte vara sambo med mig? Kanske börjar han få kalla fötter? Är det så att jag inte håller måttet? Det skulle ju inte vara helt otroligt när jag tänker efter, för vem vill egentligen leva med mig? Vem vill offra sitt bekväma liv utan långa resor till jobbet, anpassa sig i tvåsamhet och kompromissa för min skull!? Ingen normal människa. Jag måste alltså göra något fel, jag måste skärpa till mig. Jag duger inte!


Rent logiskt förstår jag ju att det är en felkoppling i min hjärna. Att så fort någon annan är tjurig, missnöjd, inte på humör så behöver det inte bero på mig. Det finns en miljon andra anledningar till att folk kan vara ur gängorna. Vederbörande har kanske inte ens sagt ett ljud utan bara hade sovit dåligt, grälat med kollegan eller vaknade med migrän.  Men jag är programmerad annorlunda. Jag är programmerad att hitta fel på mig själv, att så fort någon inte är glad så måste jag göra något åt mig för att rätta till det. Ändra på mig och mitt sätt, göra saker annorlunda. Jag är programmerad att känna av minsta negativa känsla hos andra i min omgivning. Jag är en känslomässig seismograf för negativa känslor. Det är en destruktiv förmåga, för mig och för de jag har någon form av relation till.


Och än en gång undrar jag, hur blev jag som jag blev? Vad är det som gjort att jag har denna konstiga, ofta omedvetna reaktion på människor i min omgivning? Hur blev jag präglad på det sättet? Och hur i all världen ska jag sluta med det? Och varför i all världen är jag inte lika benägen att tro att om folka är glada och nöjda kanske jag kan ha en liten del med i det?

Av Sandra Jansson Palm - 1 februari 2013 12:48

Funderar lite på om mina föräldrar när de åkte på långresa till Afrika, köpte ny bil eller unnade sig någon lite extra tänkte på att deras vuxna dotter samtidigt försökte få en burk fiskbullar att räcka till fyra personers middag? När de gick på bio, tänkte de då att de borde ringa och bjuda med någon utflugen unge på bion? När de köpte nya kläder bara för att de var fina fick de dåligt samvete då för att något utfluget barn knappt hade hela kläder på kroppen för pengarna räckte bara till det allra nödvändigaste?


Jag hoppas inte det, för mina föräldrar hade det väldigt knapert när jag var liten, de var unga när de fick barn och de kämpade med att få pengarna att räcka. När vi flyttade hemifrån fick de äntligen råd att unna sig något, och det gjorde de. De stoppade så klart till oss utflugna barn någon peng, någon matlåda eller så ibland. Men de gjorde allt det där de aldrig hade kunnat göra förut, semestrar, kläder och lyxig mat ibland.


Nu är jag där mina föräldrar var för så där drygt 20 år sedan. Jag kan unna mig saker och prioritera mig själv. Alla år sen jag flyttat hemifrån har jag sällan unnat mig så mycket. Pengarna har inte räckt och barnen har varit i fokus. Men nu, nu kan jag det om jag vill. Det är bara det att jag hela tiden får dåligt samvete för det, för nu i sin tur har inte mina barn det alltid så knapert. Det känns fel att jag äter kex och ost och dricker vin en fredag när de äter fiskpinnar och ris för fjärde gången samma vecka. Är det mammans lott att ständigt ha dåligt samvete, även när barnen flugit ut?

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Gästboken

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Bloggar jag följer

Länkar

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards