Mina vantar är trasiga, då menar jag vantar i plural. Jag har en märklig förmåga att ha sönder alla mina tumvantar på just tummarna. Till slut är begreppet tumvante hos mig = vante där tummen kan hänga utanför och frysa. Har nött sönder tre par nu i vinter. Mina billiga köpta Lovikkalookalike, mina riktiga snygga svarta Lovikkavantar inhandlade i Kiruna samt de fina tovade gammalrosa med grått ulludd runt handleden. Tummarna hänger obönhörligen ut. Det är kallt och det är irriterande.

Köpa nya vantar nu? När säsongen är nästan slut? Dessutom är de både snygga och sköna. Både de svarta och de rosa var dessutom rätt dyra, svensktillverkade som de var. Det känns dessutom som ett onödigt slöseri att kasta annars helt hela och funktionsdugliga vantar. (fast jag vet att de som förespråkar ekonomisk tillväxt vill att jag ska konsumera mera, men det känns fel)

Det är då jag tar fram den, lådan med laga saker. Ett antal blixtlås, sytrådar, kardborrband och faktiskt ett garnnystan och efter ett visst letande en stoppnål. ”Stoppsvampen” hittar jag bara skaftet till och inte hatten. Tänk jag har det kvar! Och jag hittade den.

Trär nålen och börjar ”väva” en insida av tummen på vante ett. Funderar på när i all världen jag stoppade något sist. Fäster garnet utan att det blir knölar, för knölar vill man inte ha, det är obekvämt att gå. ”Väver tätt och slätt, även här för att det ska vara bekvämt att gå på eller hålla i. Vem lärde mig detta? Minns när jag och mamma stoppade…. Tubsockor. Ja, vi stoppade faktiskt tubsockor, d.v.s strumpor. Mamma lärde mig att laga, för strumpor kostade pengar, det hade vi inte alltid så mycket och garn var faktiskt billigare än att köpa en ny förpackning. Och brorsan var en hejare på att slita strumpor. Men vem i all världen stoppar strumpor nuförtiden?

Funderar på om jag någonsin lärt mina barn hur man fäster ett garn och lagar en strumpa utan att det blir knöligt för att det ska bekvämt att gå på, och inser att det har jag nog aldrig gjort. Är det en av alla dessa kunskaper som håller på att gå förlorad? Vad mer har jag glömt att lära mina barn? Eller är det onödigt kunskap sprungen ur en svunnen tid som aldrig kommer åter? Är jag kanske bara en mycket gammal relik?