Det hände sig en gång för rätt många år sen när jag var nyinflyttat till Norrköping att jag hamnade på fest/arrangemang på en klubb. Där fanns också en man som fattade tycke för mig, på det där sättet som händer när kvällen börjar bli sen och alkoholen börjar påverka allas sinnen. Nu var inte intresset ömsesidigt och jag var i ärlighetens namn rätt avvisande. Han försökte på alla sätt att få min uppmärksam och i ett anfall att försöka smickra mig sa han ” Du har så feta underarmar” med beundran i blicken. Jag såg nog rätt frågande ut. Han förklarade sig hastigt ” Ja det syns ju att du tränar mycket”. Det var den dagen jag beslutade mig för att sluta träna på gym.

Det är sådant jag tänker på när jag står där hemma och frenetiskt vispar samtidigt som oljan droppar ned i den blivande aiolin. Vad hände med mina feta underarmar? Inte så att jag vill ha feta underarmar, ingen kvinna vill någonsin höra att hon har feta underarmar hur väl den som än sa det menade. Men ingen kvinna vill heller ha sladdriga underarmar och överarmar med gäddhäng. Eller för den delen inte klara av att vispa en aioli utan att få träningsvärk. Vilket jag med ålderns och alla elektriska prylar verkar ha skaffat mig. Så nu är det bye-bye elvisp, köksmaskin för att riva potatis och jag kommer nog aldrig att skaffa en ”kökshjälp” med degkrok som jag ibland fantiserar om. Nu är det hej-hej vanligt rivjärn, handvisp och fortsatt manuellt knådande vid bakning. Förhoppningsvis leder det till hej-hej fast och lagom muskulösa armar, husmorsarmar ska jag kalla dom, om någon i framtiden vill kommenter dom.

När ljuset kommer så alstrar jag energi. Det blir någon form av konstigt baksug, allt som saknats förut har bara sköljt över mig. Det är ju kul, men också lite enerverande, det borde fördelas jämnare över året kan man tycka. Inte allt på våren/sommaren och inget på hösten vintern. Hittills har denna enerigboost resulterar i impulsköp av cyklel (vi ska ju minsann cykla till ICA 2,5km bort i fortsättningen), anmälan till ridläger (nu jäklar ska vi lära oss öppna och sluta i trav) , nästan anmälan till kurs med ”trollgubbe” (jag vill också kunna laga hästar på magiskt vis) och storvulna planer för trädgården (vaddå att andra hållit på i 20 år för att få en fin trädgård!?), att jag börjat jogga och gå på yoga… Eller att jag redan 08.30 på söndagsmorgonen har fodrat hästarna, sprungit/gått 3,4 km, ätit frukost, läst tidningen och hängt tvätt och tjatar på min stackars trötta sambo att han ska gå upp för jag har såååååå tråkigt.

Samtidigt kan jag konstatera att jag inte borde få ta några som helst stora beslut under vinterhalvåret. Då är allt tråkigt, orkar inget, jag kan inget känns det som. Jag höll nästan på att sluta sjunga i kören och sälja hästen nu i vintras. Tur för sambon så ville jag inte sälja honom. Han ingår tydligen som en fast punkt oavsett energinivån hos mig. Jag lyckades också omförvandla delar av mitt muskelförråd till fettdepåer under vintern. En oönskad bieffekt.

Till hösten måste jag hitta något sätt att lagra energin så att den finns kvar även på vinterhalvåret. Jag kan inte bara vara en solfångare, jag måste på något sätt också bli en ackumulatortank eller ett batteri av något slag som kan lagra energi. Ska ägna en del av den nyvunna energin åt att ta reda på hur detta göres. Tips emottages tacksamt!