Jag är nog inte den enda som noterat det hela, men det verkar som om det tarvas  förtärning, helst då sockerstinn sådan, när man ska utöva någon form av titta/lyssna-upplevelse.

• Titta på TV = ätande av godis, chips, popcorn, kakor
• Bio- inte utan mina popcorn och inte utan mitt godis tycks vara mottot. Är det därför volymen är så hög på biograferna, för att dölja alla ljud av prassel och smaskande? Så man HÖR filmen.

Men jag trodde inte riktigt det var så på teater…

Igår hade vi bjudit pappa och hans dam på musikal, ”Sound of Music” på Stora Teatern i Norrköping som tack för allt byggande i somras. Då konstaterade jag att även där åts det mest hela tiden.  

Vad är det jag inte förstår? Förhöjs upplevelsen om jag samtidigt förser min kropp med mängder av socker?

Sen förstår jag inte att man inte ens lite, lite grand tänker på oss andra som är där. De flesta av oss hade INTE godis med oss. Vi hade ätit innan, och vi väntade snällt tills pausen då vi kunde ta en fika, lite vin eller vad som såldes. Vi ville njuta av musikalen, inte lyssna på andras prassel, godis i dubbla påsar både av papper och plast och sedan noga inslagna i papper var och en som skulle öppnas under föreställningen. Men nej ingen sådan tanke verkar slå vederbörande. Mekaniskt fördes handen ned i påsen, upp ur påsen, tog bort papper runt godis, stoppade in i munnen och proceduren avbröts endast genom att med jämna mellanrum knyckla ihop påsarna ljudligt och ställa dom en kort stund på golvet för att sedan ta upp dom och återupprepa det hela.

Då inser jag att jag nog mer hör hemma hos de busslaster av pensionärer som var merparten av åskådarna, de som inte ÅT hela föreställningen, än med de yngre som då istället åt konstant. Jag är helt enkelt gammal och gråhårig i sinnet… nästa gång ska jag säkerställa föreställning för +65:are. De vekar inte lika hungriga som den yngre delen av befolkningen.