Inlägg publicerade under kategorin Hästar och ridning

Av Sandra Jansson Palm - 31 oktober 2014 07:56

Stum av förundran sitter jag där, utan stigbyglar, tung i sadeln och med långa tyglar och jag är inte rädd! Det är för mig ett under, jag som varit rädd för att rida så länge. Jag som fått en knut i magen var gång jag tänkt att jag ska rida. Som hittat på ursäkter att idag är nog ingen bra dag för ridning. Men nu har det hänt. Jag är lite spänd fortfarande när vi är ute och rider men även där känns det som att snart kan jag sitta lika avslappnat där.

Jag får börja om, jag har tappat så mycket. Bara att hitta rätt sits, en sits som inte innebär stelhet (av skräck), svag framåtlutning i fall det kommer att rusas iväg och spända skinkor som lyfter mig i sadeln. Hur gör man en sluta? Helt plötsligt minns jag inte och lika plötsligt så kan jag igen. Och jag känner att hästen gör en sluta, det är så tydligt. Jag får bekräftelse på att jag gör rätt.  Allt jag gör får jag  omedelbar bekräftelse på, även när jag gör saker fel. Oj nu stannade hon, varför det? Hm.. jo jag bad om det, fast jag inte var medveten om det.

Och allt är möjligt med en liten vit häst och en tålmodig hästägare. Jag är så tacksam att Therese låter mig använda sin häst och att hon hjälper mig att hitta tillbaks. Tänk om jag bara sålt min häst och sen slutat rida och det bestående minnet hade varit att det är läskigt och inte så kul

Av Sandra Jansson Palm - 30 juni 2014 07:18

Ni träffas och tycke uppstår. Du blir euforisk när ni är tillsammans. Han har DET och han är snygg som få. De där bristerna och sakerna du annars hade retat dig på, det retar du dig inte på hos honom. Du vet att det kommer ni att reda ut. Du kommer att få ordning på det hela med din kärlek och ditt tålamod. Åren går och de där små sakerna som ni skulle reda ut har på många sätt blivit bättre, han har slipats till, ungdomsbråken är borta och han har mognat. Ditt tålamod och din kärlek har gett resultat. Du kan se alla framsteg ni gjort tillsammans, allt bra ni uppnått men ändå, det är något som inte är helt bra. Han är inte riktigt den du vill ha och behöver idag och i ärlighetens namn är nog inte du det han behöver heller. Du älskar honom fortfarande, men du inser att du inte har den tid som behövs för att jobba på relationen längre.  Det är då du tar det tunga beskedet - skilsmässa.


Så nu börjar du leta, leta efter någon annan som ska falla för hans charm, någon som har kraft, ork och kunskap nog. Någon som är den han behöver idag. Först när detta är gjort kan skilsmässoansökan lämnas in. Till dess är han lyckligt ovetande om dina planer, han går och tror att allt är som vanligt och så får det förbli, för att hitta någon ny åt honom verkar inte vara det lättaste och till dess får det vara som det är.


 

Av Sandra Jansson Palm - 17 april 2014 13:10

Byggde huset där jag byggde bara för att jag har häst, det var en hästby

En stor del av mitt umgänge består av människor jag träffat via hästen.

En stor del av min nästan obefintliga fritid upptas av att borsta, mocka, packa höpåsar och träna häst

En stor del av min fickpeng går också åt till nämnda häst.

Men vad händer om hästen försvinner ur mitt liv?  

Måste jag hitta nytt umgänge, för har man inte häst, var pratar man då om?

Kommer jag att klättra på väggarna och undra vad jag ska göra av all min tid?

Om jag inte är hästtjej/ägare – vem är jag då?

Av Sandra Jansson Palm - 4 oktober 2013 07:37

Jag läser om någons lycka över hur bra det går för henne och hennes häst. De gör framsteg och jämfört med min värld så går det fort. Jämfört med mina mått verkar det gå fortare för de flesta än för mig och min häst. Vi tragglar och tragglar, vi kommer framåt men med myrsteg.  När andra pratar om sina öppnor och slutor i alla möjliga gångarter utom skritt är jag glad att jag nu lyckas longera min häst, i trav på en rund volt, där jag står i mitten utan att behöva ”gå med” i rörelseriktningen. Jag är glad över att min häst kan gå med mig runt i paddocken utan att kasta sig och springa hit och dit. Att jag kan sitta upp utan att han springer iväg. Det är ju bra säger ni kanske, men då ska ni veta att jag haft min häst i åtta år. ÅTTA ÅR! Jag försöker räkna ut när jag kommer att göra en öppna i galopp. Kommer fram att det bör vara om cirka så där 32 år, om min häst nu blir dryga 40. I alla fall om vi ska hålla på i den här takten.


”Du borde sälja honom och skaffa en annan häst”. ”Du förtjänar något annat”. Det är sådant jag har hört från hästmänniskor i min omgivning. Men jag undrar vad förtjänar min häst? Förtjänar han också något annat? En bättre människa? En människa som är duktigare, en människa som har magiska höfter och kan ”visa” rätt? En människa som har mer tid att lägga på sin häst, en människa som har mer pengar att lägga på sin häst i form av träningstimmar med instruktör. En människa som inte drabbats av ridskräck.

Jag konstaterar att andra i min omgivning har börjat köpa häst och välja häst utifrån hästtyp, lärbarhet och utbildningsnivå. De har sett att hästen har ”potential”. De väljer ofta hästar med ursprung på den iberiska halvön. I mina sämsta stunder tänker jag att kanske även jag borde köpa en sådan häst. En med rätt fysiska förutsättningar, rätt temperament och rätt personlighetstyp.


Ibland i mina svarta stunder tänker jag att kanske,kanske förtjänar jag och min häst inte varandra?

Av Sandra Jansson Palm - 16 augusti 2012 08:16

Alla har vi lite olika läggningar har jag märkt. En del går igång på smäckra graciösa saker, andra på mer robusta och sen finns de som inte bryr sig så mycket om form och utseende utan går igång på en personlighet. En del föredrar han, en del hon och en del hen. Ofast är det en kombination av alla tre delarna.

Funderar som bäst på vad det är som får mig att gå igång och tycka det är värt det hela. Vad som hjälper till att få det att bli kul och värt att lägga tiden på. Vad är det som gör att det klickar för mig? Och vad är det som gör att det klickar för motparten?


Jag trodde att jag mest gillade hen, men efter bekantskapen med en blek liten dam så funkar nog hon också rätt bra. Fast det är på olika sätt. Han vill jag inte ha dock, berättelser från andra som har en han verkar skrämmande och verkar också innebära mycket tid med ett mellanrum mellan sig själv och den fasta marken.


Graciös, robust, kortbent, långbent eller spelar det ingen roll? Tja jag har ju oftast valt de mer robusta med stort huvud och kraftig kropp. Smalt och vasst är inget för mig, i alla fall inte om man ska sitta på det. Tror jag håller fast vid det. Men funderar allt som oftast om det är så smart. Jag som utger mig för att vara en logiskt och rationell person. Jag borde kanske välja utifrån logik och fakta och inte känsla och form? För faktum är att det nog är lite lättare att sitta kvar på något där du får runt benen och inte där du som på en tunna sitter med benen brett isär utan direktkontakt mellan sittben och underlaget du sitter på. Där tunnan är rullar sakta från sida till sida lååååångsamt, lååångsamt… Fötterna sticker rakt ut och är svåra att använda som någon påverkan, lårmusklerna är sträckta och spända i en konstig vinkel och de där sittbenen nu igen, de svävar liksom lite i luften.


Men nu är det vi, och trots idoga försök från ägaren till en blek liten dam att jag ska göra mig av med hen och ägna mig åt en hon istället,  så blir svaret som det alltid blivit i med och motgång. ”Du är min häst Pepino,  trots att du är som en silltunna och långsam som en snigel nu efter betet. För jag vet att där inne finns han den graciöse och snabba och inte fullt lika tunnliknade hästen och det är mitt och morötternas jobb att locka fram honom!”

Av Sandra Jansson Palm - 1 maj 2011 09:20

 Tittar sällan på hästsport varken live eller på TV. Undantaget de få lokala klubbtävlingar där jag för länge sen deltog mot bättre vetande. Så igår råkade jag hamna framför TV:n när det var någon hög tävling i dressyr, de bästa i världscupen tror jag det var… Många ekipage hade ridit över 80% i tidigare tävlingar vad det nu innebär. Där ser ni min kunskapsnivå i ämnet tävlingsdressyr.


Det som slog mig var vad långa hästarna var, de hade hur mycket rygg som helst. Och massor av framben, alla verkade inte ha lika mycket bakben, i alla fall inte under sig. Men säger mannen som kommer förbi, ”är du säker på att det är hästarna som är långa? Det ser ju ut som taxar på styltor… är det inte TV:n som har fel inställning på skärmen?” Hm.. men borde inte resten av deltagarna, ryttare, domare etc. också ha fel proportioner då?


Det andra som slog mig var, varför sitter alla och lutar sig bakåt? Hur får man ihop det med att vara lätt i handen? Har de några magiska mag-, ryggmuskler de där duktiga ryttarna som gör att de kan sitta ett helt dressyrprogram svagt bakåtlutade utan att hänga i hästens mun? Eller har det också med skärmens inställning att göra, att hästarna dras ut på längden och ryttarna bakåt, att det är en synvilla? Märklig att allt bara dras bakåt på ekipagen, enormt långa ryggar på hästen men inte enormt långa halsar. Bakåtdragning av ryttarens sits men inte lika framträdande bröstpartier…


Men vad vet jag, det kanske bara är jag som inte förstår, det är som när jag första och enda gången var på trav och skulle försöka vinna pengar. De hästar jag la mina ören på kom obönhörligen sist gång på gång. Jag satsade på de hästar jag tyckte jag såg hälsosamma ut, inte de som såg magra och stressade ut. Så fel jag hade, i alla fall om man ville vinna…

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Gästboken

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Bloggar jag följer

Länkar

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards