Jag har en allergi. Jag är allergisk mot falsksång. Det blir en reaktion i hela kroppen när jag hör det. Det liksom skaver och kliar. Det är obehagligt. Det spelar ingen roll hur bra melodin är, hur tänkvärd texterna är. Falsksången raderar ut allt. Det ena jag kan fokusera på är att sången inte är ren. Det är därför jag aldrig har kunnat uppskatta Håkan Hellström.

Jag lyssnar på radion. Jag tänker, ”det där låter precis som Håkan Hellström, fast den här personen sjunger rent”. Faktiskt hör jag inte en enda falsk ton under hela framförandet. Eller framförande och framförande, det är väl inspelat i en studio, så under hela uppspelningen är nog mer korrekt. Det är då det händer, programledaren säger ”och det där var Håkan Hellström”. Jag stannar upp mitt i steget. Håkan Hellström? Har den mannen någonsin tagit en ren ton i hela sitt liv? Hur är det möjligt? Har han opererat stämbanden? Har de programmerat om sångområdet i hjärnan på honom? Har det skett ett under?

Naturligtvis har det inte skett ett under, ingen har opererat hans stämband eller pillat i hans hjärna, det förstår till och med jag. Folk kan helt plötsligt, efter ett helt liv i falsksång, inte bli rensjungande. (även om man kan träna upp en hel del av sin sångförmåga)Däremot finns det bra program i inspelningsstudion som kan fixa till de skeva tonerna så det låter bra. Sådant vet man när man varit gift med en ”skivbolagsdirektör”.  Men jag vill tro att det har skett ett under. Jag vill att det ska vara möjligt att de där fysiska eller psykiska defekterna jag har som med ett under går att korrigera.  Jag vill helt plötsligt ha bra syn och kunna lyfta de där tunga sakerna som jag inte orkar själv. Jag vill helt plötsligt inte längre vara rädd att min häst ska kasta av mig mot en sten och skena till skogs. Jag vill… kanske inte att ett datorprogram ska radera ut mina defekter så att jag framstår som bättre än vad jag är. Kanske får jag helt enkelt leva med de fel och brister jag har.  Det ville visst inte Håkan Hellström.

Jag går inte igång på gitarrsolon. Det bara är så. Har nu konstaterat att det kan helt enkelt förstöra en i mina ögon annars ganska bra låt med melodi och möjlighet till att kanske sjunga med. Då kommer det, gnisslet! I vad som verkar en oändlighet känner gitarristen ett behov av att kliva fram i rampljuset, visa sin enorma kunnighet i att snabbt, snabbt flytta fingrarna hit och dit över strängarna. Och jag vet att de är duktiga, det är tekniskt, det är snabbt det är otroligt skickligt och jag skulle aldrig i mitt liv kunna åstadkomma det själv. Det bara pågår alldeles för länge. Kanske har jag bara otur och råkat på just de gitarristerna, i just den gruppen som inte har lyckats få ihop solot med resten av låten till en helhet? Jag kanske bara inte har sett ljuset.

Eller kanske är det onda minnen som gör sig påminda, de som jag förträngt om en skiva med Aldo Nova på repeat i all evighet en natt i en studentlägenhet på Halvergatan i Katrineholm 1988… den kvällen blev ju början på något inte så bra.

Kanske inte är gitarristerna och solonas fel… kanske något helt annat som gör sig påmint.