Inlägg publicerade under kategorin Drömmar

Av Sandra Jansson Palm - 19 februari 2014 07:52

Så har min hjärna arbetet för högvarv under natten igen. Denna gång åker jag och min kollega buss, en turistbuss. Vi är i något land längre söder ut i Europa och åker runt bland små städer och byar i bergen. (varför vårt jobb nu skulle ta oss på en sådan resa…). Som tur är har turistbussar toaletter, för jag behöver uppsöka en sådan. Känslan av att jag verkligen inte vill men måste använda inrättningen hänger över mig i drömmen. Men nöden har ingen lag. Jag trixar mig fram till toan som för ovanlighetens skulle har ingången från framtrappan i bussen.  Döm om min förvåning när jag träder in genom dörren. Utrymmet är större på insidan än på utsidan. En mycket fin och lyxig porslinpjäs står där och jag har panoramafönster ut mot omgivningen. Jag sitter längst fram i bussen på min lyxiga wc och tittar förundrat på husen och bergstopparna som susar förbi. När jag som bäst sitter där så kommer tanken över mig ”ser alla mig nu när jag kan se dem?”. Jag vänder mig om mot bussen och det är halvt genomskinliga draperier in mot chauffören och resten av passagerarna. Jag ser dem, men lite suddigt. Frågan är om de ser mig? Samtidigt som jag börjar inse att vi snart är framme och alla måste ta sig genom toan för att komma ut. Jag måste prestera.. men lyckas inte.


Så mina drömtydarvänner, vad försöker min hjärna säga mig den här gången?

Av Sandra Jansson Palm - 12 november 2013 07:32

Jag var mörk, hade sambo/fru och barn. Vi bodde i en lägenhet i ett mycket stort hyreshus. Jag hade också en bror, han var blond och hade skägg. Han var mördare och han var ute efter mig. Problemet, förutom att min bror ville ta livet av mig, var att ingen annan verkade tro mig. Han var ju artig och trevlig. Min familj och släkt verkade mest tro att jag inbillade mig. Att jag var lite paranoid. Jag ägnade mesta delen av natten åt att gömma mig från min bror. Jag sprang i trappor, gömde mig i fläktrum, under täcken, bakom saker. Han var mig hela tiden på spåret. Jag såg på avstånd från mina gömställen hur han umgicks med min familj, skrattade och var glad. Hur de gjorde vardagliga saker som att äta middag tillsammans med honom.  Ibland fick jag kontakt med min familj och försökte varna dom, men de sa bara att jag skulle sluta fåna mig.  Lite sporadiskt mördade han grannar och bekanta, men det var aldrig någon som riktigt misstänkte honom. Tillslut tog jag mig ur huset och bort till en ö i närheten, det var en ö i staden där vi bodde så den var bebyggd med hyreshus. Det var många trånga gator, spångar mellan hus och över gator. Min familj och min bror kom till ön på utflykt. Jag vet att det var för att han hade lurat dit dem, han hade avslöjat var jag gömde mig. Han hittade mig, låtsades att vara trevlig och glad att se mig, men jag visste att när ha fick chansen så skulle han….  Någonstans där vaknade jag.

Av Sandra Jansson Palm - 16 oktober 2013 08:00


Min nattsömn brukar vara god. Men inte sista veckan. Började i fredags, försökte bortförklara att jag hade väldigt ont i ryggen. Men mardrömmarna fortsätter. Och efter drömmarna varje natt har jag svårt att somna om. Här är några axplock. Mina drömtydarvänner kan kanske säga något vad de betyder. Vissa säger att jag bara är stressad…


1) Drömmer att telefonen ringer, jag förstår att det är viktigt för det är på hemtelefonen. Jag springer till den men hinner inte fram. Ingen ringer på mobilen. Det är olycksbådande. Eftersom jag inte har nummerpresentatör vet jag inte vem som ringt. Det är bara att vänta. Efter ett tag ringer det på dörren. Där står en barsk kvinna som är både präst och sjuksköterska och berättar att någon hemskt hänt min dotter. Jag vaknar.


2) Är ute och går i hembyn där jag är uppväxt. Går gamla landsvägen från badet hem mot pappas hus. Jag är vuxen men bor ändå där. Det är en fest ute på fältet. Jag och mitt sällskap kommer inte in för vi har inte biljetter och det är bara de som jobbar på ett visst företag som kommer in. ”Det gör inget” säger jag till mina vänner och pekar bort över åkern. ”Jag bor där borta, och som ni ser är det inget stängsel från det hållet så vi kan smita över från pappas gärde över till gärdet där festen hålls”. Vi går vidare och jag är helt plötsligt vid ett vatten. Vi måste åka färja för att komma hem till pappa. ( I verkligheten behövs ingen färja och det finns inget sund eller hav där pappa bor). Alla i sällskapet hinner inte med färjan men jag gör det. Väl framme befinner jag mig på en ö med massor av små stugor. Jag vet att pappas hus finns där men jag hittar det inte. Jag känner inte igen mig. Jag inser att jag inte vet vart jag bor och hur jag hittar dit. Jag ringer pappa och gråter för jag har fått Alzheimers inser jag. Pappa försöker förklara över telefonen att jag bara ska vara lugn, ta färjan tillbaks så kommer jag att hitta. Jag vaknar.


3) Jag är på fest. Det är i sporthallen i min gamla högstadieskola. Jag har en fin balklänning som är grön och med bar rygg (i verkligheten har jag aldrig gröna kläder). Jag inser helt plötsligt att jag har fullt av enorma finnar på hela ryggen. Jag försöker dölja dom och klia bort dom. Jag vill helst av allt bara inte vara där. Jag vaknar, jag har kliat mig på ryggen så jag är öm, men har inga finnar.


4) Vi har problem med vildsvin. Det är enorma bestar med betar stora att platsa på elefanter. Jag har fått ett dubbelpipigt gevär och instruktioner hur det ska skjutas av min mammas sambo som är jägare. Jag ska skjuta genom köksfönstret. Jag skjuter ett antal vildsvin. Så smiter en unge in i köket. Den är ullig och jättesöt och vill ha kontakt. Jag vill inte skjuta den så jag gömmer den under köksbordet. Nu har vildsvinen utanför förvandlats till björnar. De ska också skjutas säger mammas sambo. Jag tycker de är rätt söta, de hoppar och gör tricks och jag matar dom med mitt hembakta fruktbröd genom en springa i fönstret. Jag försöker ändå skjuta dom efter ett tag, men bössan har hakat upp sig och funkar inte. Mammas sambo kommer och fixar till den och säger att nu måste jag skjuta björnarna. Jag tycker inte björnarna er ut som en björnar längre men mammas sambo försäkrar att det är det och de ska skjutas, av mig. Jag skjuter den ena men missar den andra som springer bort över gården. Jag säger ”är du säker på att det är en björn?” Mammas sambo går ut och tittar och säger ”Nej det är det inte, det är en New Foundlandshund. Jag inser vad jag gjort. Jag vaknar.

Av Sandra Jansson Palm - 19 februari 2013 08:08

I natt drömde jag bara om hur jag bäst skulle packa diskmaskinen för att få in så mycket disk som möjligt i den och samtidigt få det rent. Det var ett omflyttande av skitig disk i vad som kändes en evighet. Säkert något mycket viktigt mitt undermedvetna försöker säga mig    

Av Sandra Jansson Palm - 29 januari 2013 08:35

Har haft svårt att sova på sistonde, är väl för mycket att tänka på. När jag väl somnar så snurrar drömmarna runt och tar de märkligaste banor. Som en del av er vet var jag en gång i tiden hojåkare, körde en sån där tuff ”chopper” på vägarna när jag inte var motorcykelordonnans och körde Jawa i skogen. På något underligt sätt har min hjärna i natt plockat upp den delen av mitt liv (igen kan jag säga, för det där med MC återkommer lite då och då inser jag när jag läser mina drömanteckningar)


Nattens dröm

Jag träffar på några hojåkare av den tuffa typen, jag känner dom sen mitt tidigare hojåkarliv. De frågar om jag fortfarande kör. ”Jadå”, säger jag, ”det gör jag”. Fast det är ju inte sant, hojen sålde jag till pappa och där står den i hans garage och samlar damm. Men jag hävdar att jag kör hoj. Det känns lite obehagligt att jag ljuger och jag kommer på att jag ju måste visa för dom att det är sant. Därför åker jag hem och meckar i ordning hojen så den blir körbar (den är helt plötslig inte hos pappa längre). Det är mycket olja, jag är skitig men jag får igång den. Jag lyckas sätta mig på den och åka till iväg. Den är faktiskt väldigt svår att sitta på. Den har ingen sadel, den har två hjul och en stång, som om jag sitter och hasar på, en mycket lång framgaffel till en chopper faktiskt när jag tittar efter. Motorn sitter därbak och den dras igång med ett snöre. Jag har svårt att få igång den, den stannar ofta, jag drar och drar men den kommer i alla fall igång.  Lite så där i bakhuvudet tänker jag att ”Den är väldigt lik vår motordrivna grästrimmer, faktum är att det är vår grästrimmer som jag byggt om och monterat hjul på ”. Men jag slår bort tanken, jag ska ju åka iväg och ”bevisa” att jag fortfarande åker hoj. Jag åker iväg och kommer till hojåkarnas tillhåll. De håller på att bygga ett nytt klubbhus. Jag sätter mig med dom och fikar, hojen lägger jag bredvid mig i hålet som ska bli grunden till huset. Mycket hastigt tar fikat slut och de börjar sätta huset på plats, sänker ned det mot marken (det hänger i rep uppe i luften) och jag hinner inte få bort min hoj. Den hamnar under huset i marken i ett hål och där blir den liggande.


Jag vaknar och känner mig rätt stel i ryggen...

Av Sandra Jansson Palm - 10 december 2012 07:45

I natt har jag sovit synnerligen dåligt. Hjärnan har gått på högvarv och den ena absurda drömmen har avlöst den andra

Jag börjar med att åka MC till Danmark, min gamla chopper har kommit fram igen, jag är tuff, jag är ball jag har läderjeans med snörning och hojen går som en klocka till den stora mc-festen i landet i söder. Väl framme så blir de smått imponerade av att de tre brudarna som kommer med sina synnerligen coola bågar. Men när jag ska betala inträde så visar det sig att jag glömt både plånbok och körkort hemma. Eftersom jag inte har några pengar får jag inte komma in. Mina två väninnor åker in och jag vänder hemåt och säger att jag kommer tillbaks i morgon när jag hämtat mina saker. Jag är väl medveten om att troligen har allt roligt hänt redan på fredagen och på lördagen kommer alla bara att ligga bakis och återberätta allt kul de var med om kvällen innan.


Jag åker hemåt på stora landsvägar och hamnar hos pappa. Där bor vi i farmors gamla hus. Det är jag och mina barn med respektive. Jag har suttit i en fåtölj och reser mig upp och kliver i något mjukt och kladdig. Jag tittar ned, ”det är inte hundbajs” konstaterar jag utan det är rött. Pappa informerar mig om att det är ett råttkadaver jag klivit i. ”Jag brukar ta in lite kadaver till katterna” säger han. Jag reagerar inte nämnvärt på att han inte har några katter alls, det är helt naturligt att han har massor av katter i farmors gamla hus som annars står tomt och att han matar dom med halvruttna kadaver.


Jag måste vidare och vis ka gå över ett skördat fält och in i en skog. Någon i vårt sällskap springer före, fast vi vet att det är en farlig skog. I skogsbrynet försvinner han. Jag hittar honom i ett dike där trädrötter redan börjat växa över honom, i honom, och håller honom fast. Vi måste hugga och slita för att få loss honom och inne i roten jag hugger av finns en tjock blodåder. Trädet är levande. Jag hugger av den, blodet sprutar och vi får loss honom. Vi springer därifrån.


I ett snabbt klipp ringer min dotter hem till mig, jag är helt plötslig i mitt vardagsrum. Hon säger ”du behöver inte oroa dig, jag mår bra” vartefter hon börjar kräkas kraftigt i en hink, det hörs. ”Du verkar inte må bra säger jag” ”Jodå, jag ville bara berätta att trots att jag har magsjuka klarar jag mig själv”. Sen är den drömsekvensen slut och jag går åter till ursprungsdrömmen.


Vi fortsätter in i den farliga skogen, vi får akta oss för alla växter är farliga. Vi kommer till ett hus som har ingång som en grotta. I öppningen sitter ett stort hjul som snurrar runt, runt med vassa blad, som rotorblad eller som en stor flygplansmotor. Vi funderar på hur vi ska ta oss in utan att skäras i strimlor. Min kollega som helt plötsligt är med på vår resa säger ”men här på sidan finns ju en dörr, varför använder vi inte den?”- Alla går in, där inne finns fyra toaletter i varsitt bås med dörr. Dörrarna är tydligt träfärgade, ådrorna i träet syns tydligt. Jag och tre kollegor går in genom varsin dörr. Hela tiden vet jag att det är dumt, man ska aldrig gå i själv, det är ju då det händer hemska saker. Men jag tänker ändå använda toaletten. Så jag går in och stänger om mig. Liksom tre av mina kollegor. Chefen står kvar utanför.  Jag lyfter på locket, hela toaletten är fullproppad med hoprullade pannkakor. ”Det här kommer ju inte att gå” tänker jag, jag måste få bort dom på något sätt innan jag sätter mig, så jag börjar spola…


Då ringer klockan. Jag vet inte om vi kom fram, vart vi nu skulle. Vad händer med pannkakorna i toalettstolen? Och varför kan jag inte sova i lugnt och ro?

Av Sandra Jansson Palm - 29 februari 2012 13:18

Vet inte vad mitt undermedvetna vill säga mig, men jag har den sista veckan haft två märkliga drömmar.

Den första handlade helt kronologiskt om min första sambo tillika mina barns far.  Följande utspelade sig:


Min äldsta dotter kommer hem till mig och är ledsen. Hennes pappa har dött och ingen har informerat henne om det, ingen har heller sagt något till hennes systrar. De har fått höra det ryktesvägen. ”Nog för att vi inte hade någon kontakt, men är det inte brukligt att man informerar barnen till den avlidna?” säger hon och gråter. När vi står där och pratar susar en ambulans in på gården framför huset där jag bor. I ambulansen ligger barnens avlidna far. En sjukvårdare dyker upp och säger ”men hallå ni har ju inte provat den här metoden” och sen lyckas han att återuppliva barnens far som varit död i flera dagar. Alla tittar sig omkring och inser att han har ju ingen fru eller sambo som vill/kan ta hand om honom. De säger ”eftersom du ändå har skaffat barn med honom en gång i tiden så får du ta hand om honom” till mig. Han installeras i min klädkammare och där bor han efter det. Sen vaknar jag.


Dröm två handlade om min f.d man

Jag ska gifta om mig, av någon anledning som jag inte kan förstå är det nödvändigt. Min släkt har inte hittat någon villig att ställa upp förutom min f.d man så därför får det bli han. Allt bestäms över mitt huvud. Jag är uppklädd i värsta gräddbakelsebrudklänningen. Jag står och tittar ned mot kyrkan som ligger i en sänka. Jag ser de öppna kyrkportarna där nere, jag ser att kyrkan är fullsatt av finklädda människor och min f.d man står med min pappa och väntar på mig innanför porten. Jag går med bestämda steg in i kyrkan och skriker att ”jag vill inte” sen  jag springer därifrån för att ingen ska få tag på mig. Jag springer in i ett stort hus och upp på vinden, där på vinden ligger min nuvarande och sover i en hög med täcken på golvet. Jag försöker väcka honom och säga ” se, så här går det när du aldrig får ändan ur, det är ju dig jag vill ha” men han vaknar inte. Jag är tvungen att springa därifrån innan jag fått honom att vakna så jag kan berätta för honom, för släkten jagar mig. Jag får med mig mina tillhörigheter och kastar in mig i en Saab9000 som står och väntar med en inhyrd chaufför. Han kör mig hemåt, hem är någonstans i Sörmland. I Västerås blir jag kissnödig och springer ut för att kissa i en buske. Då åker han iväg med alla mina tillhörigheter. Kvar står jag iförd t-shirt, strumpbyxor och gummistövlar. Jag har inga pengar, ingen mobil, inga identitetshandlingar och jag kan för mitt liv inte förstå hur jag ska få kontakt med någon jag känner som kan rädda mig eller hur jag ska ta mig hem igen… Sen vaknar jag.


Kanske har jag några hobbyspykologer som läsare av denna blogg som kan tala om för mig vad min sjuka hjärna försöker säga mig? Efter de här två drömmarna har det varit rätt lugnt på nätterna.

Av Sandra Jansson Palm - 9 november 2011 16:29

Jag och en av våra funktionsansvariga för våra administrativa system vacklar ut ur den fina herrgårdsbyggnaden där vi är på planeringsdagar/möte. Vi går mot sjön nedanför de vackra gula byggnaderna som jag ser när jag vänder mig om. Där ligger en liten båt med utombordsmotor. Den får man låna om man är gäst på konferensanläggningen. Vi sätter oss i båten och den åker ut på sjön av sig själv det är inget vi reflekterar över så där direkt. Jag sitter närmast motorn och ser att den är fastspänd i ett läge med en plastklämma vilket gör att den åker rätt fort och i en bestämd riktning. ”Kan du styra”? frågar kollegan. Jo det kan jag nog, det är väl inte så svårt säger jag och tar ”rodret”. Vi åker runt i stora cirklar och försöker komma på hur vi ska få ned farten och ta oss in till land. Vi girar mellan alla fiskenät som är utlagda i sjön. Helt plötsligt inser vi att vår konferensanläggning ligger precis vid Drottningholms slott och vi närmar oss sakta men säkert via vårt cirkelåkande. Då försvinner allt vatten ur sjön, någon har dragit ur proppen ur vattensystemet och vi står i lera och dy till knäna. Båten har sugits iväg och ligger långt bort halvt begraven. Vi vadar till en liten ö och tar oss i land på den. Jag lyckas ta mig till slottet genom att vada i dyn, kollegan står kvar på den minimala ön. Jag tar mig in bakvägen och klafsar runt i stora stentrappor i köksregionerna med mina leriga fötter. Jag hör röster och försöker gömma mig genom att springa ned för trappan mot utgången… sen vaknar jag.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Gästboken

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Bloggar jag följer

Länkar

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards