”Jodå det är lätt och smidigt”, så sa hon ju väninnan. ”Jag använder alltid vaxremsor”. Lätt och smidigt undrar jag och försöker att få dom att fastna på benen istället för på toagolvet, mina händer eller valfri plats i badrummet som inte är mina ben. Hårborttagning detta gissel. Ja visst, säger ni, men det är ett fritt val, det är väl knappast någon som tvingar dig att vaxa benen. Jag funderar över det fria valet och undrar hur fritt det är. Ja visst är jag tillräckligt stark och trygg i mig själv skulle jag vandra mina dagar stolt med håret svajande på mina vader. Kanske föna det lite och sätta i lite hårgelé när jag ska vara extra fin. Men det funkar inte så. Jag tänkte en gång att jag ska minsann inte falla offer för detta fenomen om att hår är fult och äckligt, att vi inte kan få se ut som vi är skapade. Jag menar, för 143år sen när jag var tonåring vaxade man inte benen, man rakade sig inte i armhålorna heller. Man fick ligga ändå, om ni förstår. Så jag beslutade mig för att strunta i att rensa benen från all sorts behåring. Stolt och brinnande av övertygelse gick jag till gymmet och för att träna. Hur lång tid det tog innan jag djupt ångrade beslutet minns jag inte, men jag kan säga att bli betittad som man vore något äckligt, motbjudande och högst konstigt av de män(det var främst män på det gymmet) som tränade vid min sida var ingen angenäm känsla. Så jag gick hem och rakade benen igen. Det är den känslan som fortsatt gör att jag nu försöker mig på vaxning, det innebär kanske att jag i alla fall inte behöver hålla på med eländet lika ofta. Samtidigt… varför anstränga sig när jag ändå vet att det räcker med några glas vin för att jag ska bli snyggast i grannskapet… byta vaxning mot vindrickande känns plötsligt som ett alternativ

Jag skulle kunna önska mig att räntorna går ned, att jag vinner på lotto, att en penningastinn köpare dyker upp till mitt hus. Kanske skulle jag också kunna önska mig en bättre värld utan krig, svält och andra fasor… men när jag sitter där i min bil iväg på jobbet och temperaturmätaren visar -7 då önskar jag att jag hade en hastighetsmätare som funkar när det är kallt ute. Jag önskar att jag slapp gissa hur fort jag kör och som en gangster med solglasögon gömma mig bakom solskyddet när jag far förbi fartkameran i hopp om att det inte syns vem som kör om jag kör för fort. Men men, jag ska inte klaga idag kom jag ända till jobbet vilket jag inte gjorde förra veckan då grannen fick bogsera mig halva vägen. Så kanske är det inte en fungerande hastighetsmätare jag borde önska mig utan en fungerande bil…

Hur säkerställer man att pojkvännen  inte får kulmage som ett resultat av att ha slutat röka… man övertygar honom att dans är en bra motionsform och att just salsa är extra bra. ”Jodå, så är det!” säger jag tittar uppfodrande på honom och uppmuntrar hans farhågor att man kan gå upp i vikt av att sluta röka. Att han är mager som en sticka och absolut inte verkar ha några som helst anlag att lägga på sig extra kilon överhuvudtaget nämner jag inte. Motion behöver han, och salsa är grejen.

Så här står jag nu. Pojkvännen har varit och rekognoserat veckan innan på ”prova på gång”, själv satt jag fast i Borlänge på tjänsteresa och fick aldrig möjligheten. Jag fick lita på hans goda omdöme (precis som han litat på mitt när det gäller det där med risker för kulmage och dans som motionsform). Just nu undrar jag varför jag gjorde det. Jag ser mig själv och ett annat gäng i spegeln, några ser förväntansfulla ut, har skaffat riktiga dansskor med glitter på. Några ser helt förvirrade ut och andra ser mest ut som de har ont i magen. Jag har inte dansskor med glitter på om ni undrar…

 Dansläraren går igenom stegen och vi går efter. Känslan av ett Friskis och Svettis-pass infinner sig. Det är en stor yta, det är speglar, det är en hurtig människa längst fram som rör sig lätt och smidigt och försöker övertyga oss om att det här är lätt, jodå bara vi försöker! Jag står längst bak med killarna och försöker gömma mig och undrar varför inte armar och ben gör som hjärnan befaller. Aha, det var ju därför jag slutade med friskis och började lyfta skrot för länge sen.. koordinationen! Och tanken att tjejer ska väl ändå vara bra på det här!? Och jag har ju faktiskt gått buggkurs för så där 25 år sen… lite rytm borde jag ha. Jag börjar svettas och är inte säker på att det beror på att vi faktiskt ”motionerar” eller om det beror på att jag är så nervös och har prestationsångest.

Efter att vi i grupp tränat in stegen är det dags, vi ska dansa, med varandra! Tjejer och killar radas upp på led och jag får Norrköpings coolaste kille som danspartner. (det är dock inte han med den icke begynnande ölmagen) Blicken är stirrande, hållningen rak, kläderna som en riktig cool gangster. Vi tar varandra i händerna, och faktiskt, det går riktigt bra. Fram och tillbaks och åt sidan. VI behöver inte nämna det där med snurren, snurra ska jag lära mig i ett annat liv. Hans hand darrar lite och till slut kommer ett litet leende, han är ändå mänsklig. Sen börjar speeddatingen. Man får dansa en liten snutt sen byter vi partner medsols. Och det är då jag inser vilken tur jag hade att mesta delen av dagens lektion var med coola killen. Han var bra, alla andra var kanske inte lika bra :/ Undrar lite vad killarna tycker om min prestation.? Tillslut har vi nästan roterat ett varv i cirkeln av dansande och jag ska faktiskt få dansa med mannen jag släpat dit. Hur det gick? Hm.. det får vi ta en annan gång ;)

Sjuk.. det händer väl att jag är som alla andra. Jag har nog tur att inte bli så medtagen, när mina närstående ligger och feberyrar och hostar lungorna ur sig så nyser jag lite, snyter mig och fixar mig till jobbet ändå. När folk i min närhet spyr så mår jag lite illa men det funkar, om jag inte tänker på det så .. och inte äter för mycket.  Så klart har jag också blivit riktigt sjuk, det händer mig med, bara inte så ofta som andra… eller?

Varje gång jag blir sjuk, känner lite symptom så får jag känslan att ”snart kommer någon på mig”, ”snart kommer de på mig när jag fejkar och latar mig”. Inte är jag sjuk inte, jag kan nog släpa mig till stallet med spyan i ena mungipan för inte ska jag ligga till sängs. Inte ska jag be om hjälp, jag är inte sjuk, det är bara jag som överdriver. Man ligger inte till sängs och åmar sig, man skärper till sig och går till jobbet/skolan eller var man nu ska infinna sig på dagarna. Det kan ta sig absurda uttryck. Jag minns när jag bodde ensam med tre små barn i ett stort vedeldat hus ute på landet. Jag fick influensan, men, bra kvinna reder sig själv. Först när jag är för svag för att lyfta vedträt upp till hålet i pannan så vi kan få värme i huset och att storasyster 4 år har gett sina syskon middag, glass och cornflakes, så inser jag att jag nog borde ringa någon. Fast ändå med känslan av att nu kommer de att komma hem till mig och tycka att jag är lat.

Eller den gången jag höll på att förlora synen. Jag insåg nog att något var fel. Men söka hjälp? Gå till doktorn? Optikern? Jag överdrev nog, det var nog inte så farligt. Till slut ringde jag lite försynt till min optiker och sa ” det är något konstigt med mig öga, det är som om jag har en stor svart fläck i synfältet” ”Hm…du bör nog ringa ögonkliniken sa de” på ögonkliniken sa de ”KOM HIT GENAST” och väl där sa de ”du är blind på halva ögat, HUR LÄNGE HAR DU GÅTT SÅ HÄR!?, vi ser att det är ett tag det har påbörjats ärrbildning vilket inte är bra! Operation omedelbart!”

Historierna är många och alla går de ut på att jag inte lyssnar på min kropp för någon inre röst säger åt mig att jag bara latar mig och försöker komma undan. Istället härdar jag ut, går ut från kursen och kräks och går in och sätter mig igen på lektioner osv. Eller talar inte om för någon att jag är sjuk och försöker hantera det själv hemma i min ensamhet.

Så när någon i min närhet blir sjuk så vet jag inte hur jag ska bete mig. Ska jag likt Florence Nightingale vårda ömt, badda pannor och fråga hur du mår? Ska jag hämta vatten och glass och säga ömma ord? Ska jag stoiskt låtsats som ingenting för vederbörande vill nog inte ha mig daltandes runt omkring sin sjukbädd. Innerst inne vet jag ju att ömhet och omvårdnad är det man som sjuk behöver ha och jag borde ge… och kanske det jag själv skulle behöva men inte ens kan be om.

Att hava fördragsamhet med de sjuka och svaga är inte lätt när man inte ens har det med sig själv, konstaterar jag. Och funderar ännu en gång på hur i all världen jag blev jag den jag blev och vilka faktorer som påverkar en människas syn på sig själv.

Vet inte vad mitt undermedvetna vill säga mig, men jag har den sista veckan haft två märkliga drömmar.

Den första handlade helt kronologiskt om min första sambo tillika mina barns far.  Följande utspelade sig:

Min äldsta dotter kommer hem till mig och är ledsen. Hennes pappa har dött och ingen har informerat henne om det, ingen har heller sagt något till hennes systrar. De har fått höra det ryktesvägen. ”Nog för att vi inte hade någon kontakt, men är det inte brukligt att man informerar barnen till den avlidna?” säger hon och gråter. När vi står där och pratar susar en ambulans in på gården framför huset där jag bor. I ambulansen ligger barnens avlidna far. En sjukvårdare dyker upp och säger ”men hallå ni har ju inte provat den här metoden” och sen lyckas han att återuppliva barnens far som varit död i flera dagar. Alla tittar sig omkring och inser att han har ju ingen fru eller sambo som vill/kan ta hand om honom. De säger ”eftersom du ändå har skaffat barn med honom en gång i tiden så får du ta hand om honom” till mig. Han installeras i min klädkammare och där bor han efter det. Sen vaknar jag.

Dröm två handlade om min f.d man

Jag ska gifta om mig, av någon anledning som jag inte kan förstå är det nödvändigt. Min släkt har inte hittat någon villig att ställa upp förutom min f.d man så därför får det bli han. Allt bestäms över mitt huvud. Jag är uppklädd i värsta gräddbakelsebrudklänningen. Jag står och tittar ned mot kyrkan som ligger i en sänka. Jag ser de öppna kyrkportarna där nere, jag ser att kyrkan är fullsatt av finklädda människor och min f.d man står med min pappa och väntar på mig innanför porten. Jag går med bestämda steg in i kyrkan och skriker att ”jag vill inte” sen  jag springer därifrån för att ingen ska få tag på mig. Jag springer in i ett stort hus och upp på vinden, där på vinden ligger min nuvarande och sover i en hög med täcken på golvet. Jag försöker väcka honom och säga ” se, så här går det när du aldrig får ändan ur, det är ju dig jag vill ha” men han vaknar inte. Jag är tvungen att springa därifrån innan jag fått honom att vakna så jag kan berätta för honom, för släkten jagar mig. Jag får med mig mina tillhörigheter och kastar in mig i en Saab9000 som står och väntar med en inhyrd chaufför. Han kör mig hemåt, hem är någonstans i Sörmland. I Västerås blir jag kissnödig och springer ut för att kissa i en buske. Då åker han iväg med alla mina tillhörigheter. Kvar står jag iförd t-shirt, strumpbyxor och gummistövlar. Jag har inga pengar, ingen mobil, inga identitetshandlingar och jag kan för mitt liv inte förstå hur jag ska få kontakt med någon jag känner som kan rädda mig eller hur jag ska ta mig hem igen… Sen vaknar jag.

Kanske har jag några hobbyspykologer som läsare av denna blogg som kan tala om för mig vad min sjuka hjärna försöker säga mig? Efter de här två drömmarna har det varit rätt lugnt på nätterna.

Jag undrar bara hur det går till, att en e-post har vunnit. Är det en person, organisation eller vad? Hur har min e-post tänkt att använda alla sina pengar som den ständigt vinner?  Kommer den att skaffa sig en häftigare och dyrare layout? Kommer den att börja svara automatiskt utan att jag behöver tänka till, formulera lämpliga svar på den post som dimper ned i inkorgen? Eller tillfaller vinsten ägaren av e-postadressen? Är jag rik, är min arbetsgivare rik? Jag bör reda ut ägarskapet av både min privat- och min jobbe-postadress. Tänk om det är så att jag går runt och är väldigt rik, tänk då skulle jag slippa sälja huset och kunna fortsätta leva i harmoni med naturen ute på landet istället för att tvingas flytta in till trångboddheten och alla ljud i staden.  Eller tänk om min arbetsgivare har oanade tillgångar att hämta hem från alla lotterivinster som tilldelats alla e-postadresser som finns i firman.  Då skulle vi slippa spara alla miljoner som vi är ålagda och ägna oss att åka Business Class som på 90-talet och ha långa raster och jobba i lugn och ro.

Tänk om, tänk om… tänk om jag skulle koncentrera mig på verkligheten istället för att sitta här och fantisera, jag kan börja med att städa inkorgen i mailen på skräpmail.

Det är 70-tal, polyesterkläder är helt rätt. Rätt tighta är de. Tight är inte skönt. I alla fall inte när man är fem år och har tjocka lår. Jag sitter där snällt i raden av andra barn på fotot och jag ser rätt obekväm ut. Byxorna stramar över låren och jag är huvudet högre än de andra på raden.

Några år senare, vi är på konsum, vi ska köpa byxor. Det är en stor händelse, det är sällan vi får köpa nya kläder, de flesta vi har är begagnade eller omsydda.  Mamma plockar fram par efter par men de sitter inte bra, jag får inte upp dom över låren. Vi måste minsann leta efter D-storlekar meddelar min mamma. Den andra tvillingen har motsatt problem, han är mager och spenig och där ramlar kläderna av, minsann om han inte måste ha B-storlekar på jeansen.

Årskurs fyra, vi ska köpa gympaskor. Jag måste ha stl. 38, det är jättestort tycker jag, bäst att köpa 39 så jag har lite att växa i säger föräldrarna. Jag känner nog ingen som har så stora fötter tänker jag uppgivet.  Jag är en klumpedunsa , välvuxen och med stora fötter.

Årskurs sju, en säck med urvuxna kläder anländer från våra sysslingar som är flera år äldre. Tuffa och balla killar är de. Jag gillar kläder, fast vi har sällan råd med att köpa nya så det är roligt när de kommer en hel säck med begagnade kläder. Bara det att… trots att sysslingarna är flera år äldre så är kläderna liksom redan för små för mig när de kommer i säcken till oss.  Jag försöker desperat att klämma ned mig i jeansen, jag lägger mig på sängen och drar och sliter och försöker få upp dom över de där låren. Det går inte så bra, jag får ge dom till min lilla speniga tvilling istället.

Jag är drygt 40 år och får klädråd av min frissa och stilcoach. Du har ju smala ben så de ska få synas säger hon som den mest självklara sak i världen. Jag tittar förvånat på henne? Jag, smala ben? För där inne är jag fortfarande den där rätt stora och bastanta flickan som aldrig fick på sig byxorna och som med avund i ögonen tittade på alla de andra små nätta älvorna som var hennes jämnåriga kompisar.

Står i skoaffären och har hittat skorna jag vill ha. Det brukar inte vara det svåra. Det är inte att välja sko som gör att jag spenderar  onödigt mycket tid i skoaffären de gånger jag ska köpa fotbeklädnader. Det är rädslan för storfot. Att storfot ska vara jag. Jag vet ju rent teoretiskt vilken skostorlek jag har. Problemet är att jag har halv storlek, 38.5, det finns mest i sportskor och just sportskor är inte någon jag brukar inhandla. Ibland sitter 38 som en smäck, ibland inte, det är då jag behöver 38,5.  Men oftast finns inte den storleken och det är då skräcken för storfot kommer in i bilden.  Tjejer har små fötter, män har stora fötter, små fötter = kvinnligt. Så är det bara. Fråga mig inte varför, jag kanske levde med snörda fötter i Kina i mitt tidigare liv. Men för allt i världen jag vill inte ha stora fötter. Eller det får inte SE stora ut i alla fall. Ja,ja säger ni 38,5 eller till och med 39 är inte direkt stora fötter. Det är inom ”normalfördelningen” om man säger så. Det är därför kvinnoskor finns i de storlekarna. Börja man komma upp mot 42 kanske man kan börja fundera på saken. Men det spelar ingen roll, logiken är inte inkopplad i det här fallet. Jag provar och provar, funkar kanske inte 38? Jag tar på mig och går fram och tillbaks. Nej det klämmer och tårna känns onekligen snörda enligt gammal hederlig kinesisk modell. Tar på 39 och vandrar framför spegeln fram och åter, tittar och tänker, jo rätt stora ser de nog ut till min längd. JÄTTESTORA faktiskt när jag tänker efter. På med 38 igen och vandrar åter fram och tillbaks som en osalig ande i lokalen. På och av, av och på, skorna riskerat att bli utnötta i dragkedjan som jag håller på och då har jag inte ens köpt dom! Expediten frågar lite om jag behöver hjälp. ”Jo…,det är ju det här med storleken” säger jag. Hon förklarar tålmodigt, som så många expediter före henne, för mig hur det bör kännas. ”Ja men det glappar ju i hälen säger jag” och ser olyckligt ut med 39:orna i handen.

Nu slutar det med att jag tar med 39:orna hem, efter timmar av vånda. För hur det än är så går komfort framför snygghet nuförtiden,  till skillnad mot när jag var 15 och alltid gick hem med 38:orna.