*Du kan bara ha samma kläder i max två dagar i rad i skolan/på jobbet, annars kommer folk att titta på dig och tycka att du är äcklig. Vet inte vart jag fått det ifrån, men det är inpräntat i min hjärna. Det lever jag efter som en lag, har jag samma kläder mer än två dagar känns det synnerligen obekvämt och jag tror att alla tittar och pratar om mig i smyg.

*I garderoben ska det bara finnas nytvättade kläder. I en garderob (undantaget för den som innehåller ytterkläder) läggs under inga omständigtheter in något som har använts, om det så är för några timmar. Också något som sitter i ryggmärgen. Mamma? Hemkunskapen? Eget påfund? Vet inte men även detta lever jag efter slaviskt. Den här principen bygger på logiken att man änvänder sina kläder tills de blir smutsiga och sen slänger domi tvätten.. det går inte ihop med princip ett.

*Man ska inte tvätta sina kläder för ofta, det är inte bra för miljön och det gör att kläderna slits snabbare. Princip tre som har med kläder att göra..

Jag har ett jobb som gör att jag varken svettas mycket eller skitar ned kläderna...

Så nu, kläder, kläder,kläder överallt...  sovrummet svämmas över av kläder som är för rena att lägga i tvätten men för smutsiga (enligt min princip 1) att stoppas in i garderoben. När de hänt där på sängen tillräckligt länge har katterna obesörjt att princip ett inte längre gäller... nu är det håriga så om jag tar på mig dom liknar jag en grottmänniska. Då får de alltså tvättas, eller ska jag bara rolla dom för att inte belasta miljön och slita på dom...

Bekymmer, bekymmer i min lilla i-landsvärld

Jag tror de flesta kvinnor som levt någon del av sitt fertila liv utan hormonstörande preventivmedel vet om det, när man har ägglossning blir alla män (förutom nära släktingar) så mycket snyggare. Helt plötslig ser man saker man aldrig sett tidigare hos dom. En snygg bringa, ett par vackra ögon. (förvirrad konstaterar man sedan ett par dagar senare att man inte alls förstår de där tankarna man nyss hade)

Efter mer än ett år då jag inte sett så mycket ljus i tunneln som jag önskat  så… händer något. Kom på mig själv med att sjunga i duschen i morse, jag minns inte när det hände sist. Jag känner lust inför mina arbetsuppgifter. Jag kan springa utan att bli andfådd. När jag går för att hämta en sallad på lunchen fascineras jag över alla små detaljer i buskarna jag passerar och över hur vackra de är. Barnen som leker på skolgården bredvid jobbet är söta och välartade, tänker jag.  Kan man ha mental ägglossning? Hur ska jag annars förklara att allt helt plötsligt är så lätt, vackert och trevligt? Och jag hoppas verkligen att jag inte om några dagar ”vaknar” upp och tycker att allt är trist, svårt och fult.

Det är något konstigt på jobbet, det vilar ett lugn över hela byggnaden. De jag träffar är avspända och verkar rätt harmoniska. Själv kommer jag på mig själv med att ha en arbetsglädje jag inte haft på länge. Jag börjar ta tag i gamla surdegar och det flyter på riktigt bra. Det börjar kännas som i gamla tider, då när lusten fanns, när jag hann hur mycket som helst på en dag, då när jag hade inspiration. Går in till en kollega och frågar hur hen har det, och hen bekräftar det hela. Hen får massor gjort och känner också lugnet. Kollegan konstaterar också att mejlkorgen inte svämmar över i den takt som den brukar göra.  Vi börjar fundera på om det är ventilationen som är trasig, är det därför det känns så lugnt och tyst?  Men nej, då brukar man bli trött av syrebristen istället. Men vad är det då? Det är då vi kommer på det, alla cheferna är borta. Inte en chef så långt ögat kan nå i hela byggnaden. De är på chefsdagar i dagarna två. Kanske är det en tillfällighet, kanske är det våren, värmen och ljuset, kanske har det inte ett dugg med cheferna att göra… vem vet?

Byggde huset där jag byggde bara för att jag har häst, det var en hästby

En stor del av mitt umgänge består av människor jag träffat via hästen.

En stor del av min nästan obefintliga fritid upptas av att borsta, mocka, packa höpåsar och träna häst

En stor del av min fickpeng går också åt till nämnda häst.

Men vad händer om hästen försvinner ur mitt liv?  

Måste jag hitta nytt umgänge, för har man inte häst, var pratar man då om?

Kommer jag att klättra på väggarna och undra vad jag ska göra av all min tid?

Om jag inte är hästtjej/ägare – vem är jag då?

Hemma i vår familj finns det två läger, potatislägret och pastalägret. De kan liksom inte enas om vilken typ a kolhydrat som borde frekventera matbordet.  Pastalägret är mer ihålligt och lite mer kinkigt (upplever då potatislägret) och det blir betydligt oftare pasta än potatis till middagen.

Förutom kokt potatis kan potatislägret också uppskatta  andra otrendiga rätter som klimp och pitepalt/kroppkakor. Pastalägret gillar just, pasta,  i alla dess former. Sa jag det innan? Det äts mest pasta i familjen. Potatislägret börjar misströsta. Ibland händer det att det ur dess stämma högt ljuder ”Jag måste ha potatis, jag VÄGRAR äta pasta en dag till!!!”

Men nu har räddningen kommit, risken för skilsmässa är eliminerad. Vi har hittat den italienska klimpen. Pasta, gjord på… KOKT POTATIS (och lite mjöl). När man tillverkar smeten till den italienska klimpen så känns det som att göra kroppkakor. Det är kokt potatis, det är mjöl, det är kokande vatten, det formas till bollar och det är klart när det kommer upp till ytan. Så klart benämner vi inte det den italienska klimpen här hemma, det kanske skulle få pastalägret att komma till visshet att det är potatis som äts. Vi säger kort och gott Gnocchi.

"Allt går bara man vill tillräckligt mycket Sandra" säger han till mig och stirrar mig stint i ögonen. Det är min chef och det handlar om att jag inte lägger tillräckligt med tid, tid utanför arbetstid, på att få en uppgift färdigt. Jag är arg och ledsen och förstår inte hur han kan vara så oförstående. För anledningen till att jag säger att jag inte kan är att jag är ensamstående med tre barn och jag måste ta hand om dom. Han är helt oförstående. Han fortsätter att hävda att det handlar om vilja. Att jag inte vill tillräckligt mycket, för då hade jag löst det.

Så här 12 år senare slår det mig att han kanske hade rätt i alla fall. Hade jag velat tillräckligt mycket hade jag så klart löst det. Men jag ville faktiskt inte, jag ville inte välja bort mina barn för jobbets skulle. Jag ville hellre vara en så bra mamma som möjligt. Så här 12 år senare blir jag arg för att jag inte då ställde mig upp och ska "Du har rätt, jag vill verkligen inte svika mina barn och prioritera jobbet. Jag vill inte att mina barn ska säga att jag valde bort dom. Så du har helt rätt, jag vill inte tillräckligt mycket".

Det är sådant jag går och tänker på nu ibland när jag försöker reda ut mitt liv och fundera på vad jag egentligen vill, när livspusslet inte går ihop. När jag tänker att "det går inte", för hade jag velat tillräckligt mycket hade jag sett till att det går, så det handlar alltså om att jag inte vill tillräckligt mycket. Och då kanske man inte ska fortsätta...

Morgonstund har gult i mund... tycker jag som vaknar så fort det ljusnar ute. Försöker verligen att ligga kvar och mysa. Tänker tillbaks på den nykära tiden då man anpassade sina dygnsrytmer. Man kunde ligga kvar i sängen länge, länge bara för att den andra låg bredvid, inga myror i huvudet eller benen.  Nu har något hänt och det funkar inte längre. Vaknar när solen stiger upp och är pigg. Den andra hälften är allt annat än vaken. Vrider och vänder mig och försöker att ligga kvar. Ger upp. Äter frukost som jag förberett kvällen innan. Äter lååångsamt, läser alla delara av DN jag inte hann med igår och i förrgår, läser i villaägaren om ett par i Kiruna som inte får vettig ersättning för sitt hus. Sen kan jag inte längre, "sitta och göra inget vettigt". Om jag bara fyller diskmaskinen så kan jag starta den. Luther viskar irriterande i mitt öra, "här kan du inte sitta och lata dig". Sen kan jag få sätta mig och sticka. Det är tyst. Jag vill ju inte väcka mannen, han kan få sova fast jag inte är trött.

Men varför är det när man försöker vara tyst som man låter som mest? Föröker att vara försiktig, dongar ett glas i den stora keramiskålen så det ljuder som av en kyrklocka i hela huset.... ska bara lägga in en plåt i lådan, missar och tappar hela plåten... undrar i min förskäckelse om han ligger där inne och tror att jag gör det på flit för att han ska gå upp. Jag som bara försöker vara extra tyst...

Så har min hjärna arbetet för högvarv under natten igen. Denna gång åker jag och min kollega buss, en turistbuss. Vi är i något land längre söder ut i Europa och åker runt bland små städer och byar i bergen. (varför vårt jobb nu skulle ta oss på en sådan resa…). Som tur är har turistbussar toaletter, för jag behöver uppsöka en sådan. Känslan av att jag verkligen inte vill men måste använda inrättningen hänger över mig i drömmen. Men nöden har ingen lag. Jag trixar mig fram till toan som för ovanlighetens skulle har ingången från framtrappan i bussen.  Döm om min förvåning när jag träder in genom dörren. Utrymmet är större på insidan än på utsidan. En mycket fin och lyxig porslinpjäs står där och jag har panoramafönster ut mot omgivningen. Jag sitter längst fram i bussen på min lyxiga wc och tittar förundrat på husen och bergstopparna som susar förbi. När jag som bäst sitter där så kommer tanken över mig ”ser alla mig nu när jag kan se dem?”. Jag vänder mig om mot bussen och det är halvt genomskinliga draperier in mot chauffören och resten av passagerarna. Jag ser dem, men lite suddigt. Frågan är om de ser mig? Samtidigt som jag börjar inse att vi snart är framme och alla måste ta sig genom toan för att komma ut. Jag måste prestera.. men lyckas inte.

Så mina drömtydarvänner, vad försöker min hjärna säga mig den här gången?