Jag försöker lära mig att sticka. Okej jag har stickat förut, för så där 25 år sen  stickade jag små söta tröjor till mitt blivande barn som låg i magen. Sen kom hon och i rask takt även hennes två systrar. Det blev inte så mycket mer stickande. Men om man någon gång blir mormor ska man väl ändå kunna sticka, i alla fall raggsockor. Så nu lär jag mig att sticka raggsockor.

Med glada tillrop från vänner, läsande av stickbok och filmer på internt klarade jag mig upp tills att hälen ska stickas ihop. Sen kom jag inte längre. Det är då jag utnyttjar erbjudandet från handarbetesaffären. "Om du kör fast är det bara att du kommer hit så stickar vi hälen tillsammans" Sagt och gjort, jag går dit, blir placerad på en stol i butiken och med instruktioner från innehavaren tragglar jag på.

Om man sitter i en handarbetsbutik mitt på eftermiddagen en vardag så hinner man också träffa på en hel del av dess kunder. Alla kunder som kommer in denna eftermiddag är olika stadier av gråhårighet och de är alla kvinnor. Jag lär mig inte bara att sticka utan även vad äldre damer handarbetar med och lite allmänt om deras tankar om livet. De flesta kommer med glada tillrop till mitt raggsocksstickande och berättar små historier ur sin egen stickhistoria.

Men så kommer då en mycket gammal dam in. Hon vill ha något att sysselsätta sig med. Någon form av handhandarbete ska hon ha. Hon väljer länge och väl, ska hon sticka? Ska hon brodera? Och om hon ska brodera vad ska hon brodera och vad ska hon välja för färger? Hon tittar upp på alla broderiarbeten man kan köpa och undrar lite vad de säljer av mest. "Ja vi säljer inte så mycket broderi nuförtiden, det är mest stickning" säger butiksinnehavaren" "Jaha ja ja det är ju trendigt" säger damen och de fortsätter en stund och diskuterar det här med att bara göra det som är trendigt och ungdomars ovilja att brodera och vad de egentligen håller på, ja sånda där datorer och annat konstigt, de där ungdomarna. Jag förstår på den äldre damen att hon inte är direkt imponerad.

Till slut tar hon ett djupt andetag och säger : " ja det är väl inte så konstigt att de inte kan brodera - DE KAN JU INTE ENS STÄRKA EN DUK!!"

(om du råkar vara ungdom, som jag, och undrar varför man stärker dukar och hur man gör finns en länk här http://emelietipsar.blogg.se/2010/december/starka-dukar.html)

Radikal acceptans, jag har ju skrivit om det förut. Att accpetera att det är som det är, sörja om det behövs men inte fastna och  bli bitter. Jag får ofta ta fram det och använda det, ibland glömmer jag av det. Ibland har jag en tendens att se bara de dåliga i det som händer och glömma att även tråkiga saker ofta har något bra, något man i alla fall senare kan avända som något positivt. Idag är dagen jag ska sluta se min sjukskrivning som jobbig!

1) Det är övergående, om två veckor ska jag kunna fungera någorlunda normalt

2) Det finns faktiskt en anledning till operationen, den ska ge högre livskvalitet. Det är lätt att glömma när det värker och jag känner mig usel som bara kan titta på när mannen tvingas skotta snö i sin ensamhet efter jobbet. Jag kommer fortsättningsvis att orka mer än jag gjort de senaste åren. Jag kommer kanske att orka ha fritid, att umgås med vänner, bli en gladare och trevligare version av mig själv.

3) Att tvingas ta det lugnt ger möjlighet till reflektion. Jag har ett ypperligt tillfälle att tänka igenom mitt liv, göra upp planer för ev. förändringar jag vill göra. Tid till reflektion är ofta en bristvara i det hektiska vardagslivet

4) Jag hinner läsa massor av böcker jag inte hinner läsa annars.

5) Jag hinner se massor av intressanta filmer och program på TV jag aldrig hinner annars. Jag kan börja dagen med en kopp varm choklad och "Jills veranda" under en filt i soffan med en spinnande katt bredvid mig. Det är inte dåligt!

6) Jag har tagit tag i det här med stickningen, efter att i fem års tid tänkt att jag ska börja sticka igen och dessutom lära mig att sticka sockor, nu har jag köpt både garn, stickor och böcker!

7) Jag har kommit till insikt i hur mycket vänner jag har och att jag faktiskt verkar vara värd att bry sig om (något som jag i mina mörka stunder ibland betvivlar). Jag vet att om jag behöver det finns det männsikor som ställer upp för mig. Det är guld värt! Tack alla som både handgripligen hjälper mig med häst, snöskottning, bärning av ved etc och alla ni som inte har möjlighet att komma hit som ringer och skriver och på andra sätt får min dag att gå!

8) Jag får umgås med mig själv, det är inte så ofta det heller hinns med. Hittar sidor hos mig själv jag hade förträngt...

Funderar över det här med de förhållningsregler som jag skickats hem med från sjukhuset, både skriftliga och muntliga och vad det säger om mig, kvinnor i allmänhet och om förhållanden.

Bakgrunden är att jag opererat magen ett stort ärr rakt över. Ett ärr rakt över bukmuskelaturen gör ont, du kan inte ta dig upp ur sängen normalt, du kan inte gå normalt, du kan inte nysa, hosta eller på annat sätt få upp oönskade partiklar ur halsen utan att det gör ONT, riktigt ont. Katt på magen är inte heller något som du inbjuder till (till katternas stora förtret). Du är trött, magen ser ut som något en trafikdödad grävling skulle bli avundsjuk på. Du känner dig lite allmänt ful och äcklig helt enkelt. Förutom att du har ont och blir smågrinig.Det här innebär att man inte får lyfta mer än ett kg i taget. Det var de tydliga med, i fyra veckor, max ett kilo. För de flesta kanske det skulle räcka som instruktion hur jag ska bete mig men inte. Mer behöver jag veta:

Här kommer två förhållningsregler som följt med hem förutom den om ett kg

Du får INTE dammsuga (minst i fyra i personalen skickade med detta muntligt för att vara säker på att det skulle gå in, annars ser jag ut som en manisk städerska). Dammsuga? Varför tror de att kvinnor( jag var inne på en kvinnoklinik) ska ge sig på att dammsuga när de knappt kan stå upp? Är det för att vi är så "duktiga flickor"? Att det är vår uppgift hemma att städa? Att vi har svårt att klara av att se hur hemmet förfaller under fyra veckor för att ingen annan dammsuger? Varför skulle ingen annan dammsuga när jag är sjuk?


Du får inte ha sex på fyra veckor. Nähä? Vem vill ha sex i det här tillståndet? Det gör ont att bara röra sig! Jag är trött mest hela tiden och har inte riktigt orkat piffa till mig. Känner mig allmänt osexig. Skulle önska att jag kunde sova på mannens arm (vilket inte har gått än för han kommer åt magen rätt vad det är) det är den kroppskontakt jag traktar efter just nu. Och frågan är VEM vill ha sex med någon som ser ut som en uppsväld grävling och som dessutom skulle få ont av övningen i fråga? För det är väl inte så illa att det finns kvinnor som känner sig tvungna att ha sex i detta tillstånd, eller perversa personer som tänder på uppsvälda grävlingar? Den förhållningen har jag svårast att förstå

Nej jag fortsätter att gå runt här i mjukiskläder och hoppas på att mannen inte tappat intresset helt för mig efter att i fyra veckor fått sköta all marktjänst, ta hand om min häst och ha ohemult långa arbetsdagar då samåkningen inte funkar med sjuk sambo. Nu är det ändå bara 2.5 vecka kvar tills jag kommer att springa runt här, rörlig, smal och snygg och dammsuga hela dagarna! Så det så!

Jag gillar mössor och hattar. Hatt är enligt mig en underskattad huvudbonad som borde får en renässans även för kvinnor.

Jag har bara ett problem. Mitt skallomfång! Jag har väldigt svårt att hitta hattar och mössor som är tillräckligt stora. ”One size fits all” Haha, vilket skämt! Om jag med våld lyckats pressa på mig en mössa sitter den som en kondom. Tätt och fint. Är förvisso bra för då riskerar jag inte att tappa den när det blåser. Med hattar är det oftast svårare då de inte är så töjbara, går inte att få ned. Sitter som en glasstopping längst uppe på skalpen. Modeller som vinner på att sitta lite löst kommer riktigt heller inte till sin rätt rent estetiskt på min huvudknopp.

Även de mössor och hattar som kommer i flera storlekar kommer oftast i för små storlekar, för mig. Jag känner ett släktskap med de kvinnor som har storlek 41/42 i skostorlek. Vill vara fin, får handla på herravdelningen där höga klackar inte är så vanligt förekommande. Jag har en mössa från dressman :/ Kvinnligheten känns avlägsen.

Det är därför jag måste flytta till Ungern. Jag vet vänner och släktingar det kommer bli lite krångligare när vi ska träffas men vad gör man inte för att få vara fin? Och inte kännas sig som ett ballonghuvud? För i Ungern där finns hattar och mössor i min storlek. På kvinnoavdelningen. De är fina, de är färglada och de passar och finns in mängder i min storlek. När jag säger till försäljarna att jag ofta har svårt att hitta hattar/mössor i min storlek för att jag är så storhuvad tittar de förvånat på mig och säger ”du har väl inte stort huvud?” Och sen tar de till och med fram damhattar som är för stora för mig. Som för att bevisa att jag har fel. Jag har inte ett stort huvud, jag är faktiskt helt normal. I Ungern…

(jag behöver väl inte tala om vad som låg i shoppingpåsarna när jag kom hem från min Budapestweekend…)

Jag var mörk, hade sambo/fru och barn. Vi bodde i en lägenhet i ett mycket stort hyreshus. Jag hade också en bror, han var blond och hade skägg. Han var mördare och han var ute efter mig. Problemet, förutom att min bror ville ta livet av mig, var att ingen annan verkade tro mig. Han var ju artig och trevlig. Min familj och släkt verkade mest tro att jag inbillade mig. Att jag var lite paranoid. Jag ägnade mesta delen av natten åt att gömma mig från min bror. Jag sprang i trappor, gömde mig i fläktrum, under täcken, bakom saker. Han var mig hela tiden på spåret. Jag såg på avstånd från mina gömställen hur han umgicks med min familj, skrattade och var glad. Hur de gjorde vardagliga saker som att äta middag tillsammans med honom.  Ibland fick jag kontakt med min familj och försökte varna dom, men de sa bara att jag skulle sluta fåna mig.  Lite sporadiskt mördade han grannar och bekanta, men det var aldrig någon som riktigt misstänkte honom. Tillslut tog jag mig ur huset och bort till en ö i närheten, det var en ö i staden där vi bodde så den var bebyggd med hyreshus. Det var många trånga gator, spångar mellan hus och över gator. Min familj och min bror kom till ön på utflykt. Jag vet att det var för att han hade lurat dit dem, han hade avslöjat var jag gömde mig. Han hittade mig, låtsades att vara trevlig och glad att se mig, men jag visste att när ha fick chansen så skulle han….  Någonstans där vaknade jag.

Jag vet att du har varit med ett tag nu, men enligt statistiken så har du lika lång tid kvar att vara i bruk. Det finns därför ingen anledning att börja stänga av eller nedprioritera funktioner redan nu. Kanske tycker du att jag inte varit tillräckligt snäll mot dig och vårdat dig? Men jag har verkligen försökt. Promenader, jogging och yoga. Allt var för dig. Jag har till och med övertalat min arbetsgivare att ha höj/sänkbart bord, ergonomisk stol och ett fritt arbete. Allt det där ska vara bra har jag hört, både för dig och för huvudet. Jag lägger mig i tid för att du ska får vila ut och äter nyttigt. (Jo choklad är faktiskt nyttigt!)

Så därför kära kropp skulle jag nu vilja be dig om att sluta kinka och gnälla och låsa ryggen. Det är faktiskt rätt opraktiskt och det förhindrar mig att göra alla de där sakerna jag gör för din skull. Dessutom gör det ont. Snälla!?

”Utred grundorsaken så förhindrar du att avvikelsen uppstår igen” är ett mantra jag har i min yrkesroll. Det händer alltför ofta att man bara åtgärdar symptomen men inte tar reda på orsaken och sedan så återkommer problemet efter ett tag igen.

Så går jag till doktorn, har problem med att jag ständigt mår illa.   Läkaren säger då ” du vet att man kan ha sura uppstötningar utan att veta, om det som kan orsaka de här symptomen”. ”Jag skriver ut den här medicinen åt dig”. Jag nickar och säger jaha och går till apoteket och hämtar min medicin. Den ligger länge och väl hemma på fläkten. Ska jag ta, ska jag inte ta? Vad händer om det nu är så att jag inte har sura uppstötningar utan att veta om det? Om jag minskar min magsyreproduktion så den blir lägre än normalt, vad kan det orsaka för symptom i sin tur? Jag läser bipacksedeln och blir mörkrädd. Även om det står ” du ska inte bli rädd när du läser om alla biverkningar”.

För på något sätt känns det fel, att ta en medicin som tar bort symptomen. Men det är ingen som frågar sig vad som orsakar symptomen och istället tar bort det och så slipper jag äta medicin med sida upp och sida ned med biverkningar… eller är jag bara  yrkesskadad?

Min nattsömn brukar vara god. Men inte sista veckan. Började i fredags, försökte bortförklara att jag hade väldigt ont i ryggen. Men mardrömmarna fortsätter. Och efter drömmarna varje natt har jag svårt att somna om. Här är några axplock. Mina drömtydarvänner kan kanske säga något vad de betyder. Vissa säger att jag bara är stressad…

1) Drömmer att telefonen ringer, jag förstår att det är viktigt för det är på hemtelefonen. Jag springer till den men hinner inte fram. Ingen ringer på mobilen. Det är olycksbådande. Eftersom jag inte har nummerpresentatör vet jag inte vem som ringt. Det är bara att vänta. Efter ett tag ringer det på dörren. Där står en barsk kvinna som är både präst och sjuksköterska och berättar att någon hemskt hänt min dotter. Jag vaknar.

2) Är ute och går i hembyn där jag är uppväxt. Går gamla landsvägen från badet hem mot pappas hus. Jag är vuxen men bor ändå där. Det är en fest ute på fältet. Jag och mitt sällskap kommer inte in för vi har inte biljetter och det är bara de som jobbar på ett visst företag som kommer in. ”Det gör inget” säger jag till mina vänner och pekar bort över åkern. ”Jag bor där borta, och som ni ser är det inget stängsel från det hållet så vi kan smita över från pappas gärde över till gärdet där festen hålls”. Vi går vidare och jag är helt plötsligt vid ett vatten. Vi måste åka färja för att komma hem till pappa. ( I verkligheten behövs ingen färja och det finns inget sund eller hav där pappa bor). Alla i sällskapet hinner inte med färjan men jag gör det. Väl framme befinner jag mig på en ö med massor av små stugor. Jag vet att pappas hus finns där men jag hittar det inte. Jag känner inte igen mig. Jag inser att jag inte vet vart jag bor och hur jag hittar dit. Jag ringer pappa och gråter för jag har fått Alzheimers inser jag. Pappa försöker förklara över telefonen att jag bara ska vara lugn, ta färjan tillbaks så kommer jag att hitta. Jag vaknar.

3) Jag är på fest. Det är i sporthallen i min gamla högstadieskola. Jag har en fin balklänning som är grön och med bar rygg (i verkligheten har jag aldrig gröna kläder). Jag inser helt plötsligt att jag har fullt av enorma finnar på hela ryggen. Jag försöker dölja dom och klia bort dom. Jag vill helst av allt bara inte vara där. Jag vaknar, jag har kliat mig på ryggen så jag är öm, men har inga finnar.

4) Vi har problem med vildsvin. Det är enorma bestar med betar stora att platsa på elefanter. Jag har fått ett dubbelpipigt gevär och instruktioner hur det ska skjutas av min mammas sambo som är jägare. Jag ska skjuta genom köksfönstret. Jag skjuter ett antal vildsvin. Så smiter en unge in i köket. Den är ullig och jättesöt och vill ha kontakt. Jag vill inte skjuta den så jag gömmer den under köksbordet. Nu har vildsvinen utanför förvandlats till björnar. De ska också skjutas säger mammas sambo. Jag tycker de är rätt söta, de hoppar och gör tricks och jag matar dom med mitt hembakta fruktbröd genom en springa i fönstret. Jag försöker ändå skjuta dom efter ett tag, men bössan har hakat upp sig och funkar inte. Mammas sambo kommer och fixar till den och säger att nu måste jag skjuta björnarna. Jag tycker inte björnarna er ut som en björnar längre men mammas sambo försäkrar att det är det och de ska skjutas, av mig. Jag skjuter den ena men missar den andra som springer bort över gården. Jag säger ”är du säker på att det är en björn?” Mammas sambo går ut och tittar och säger ”Nej det är det inte, det är en New Foundlandshund. Jag inser vad jag gjort. Jag vaknar.