Det hände sig en gång för rätt många år sen när jag var nyinflyttat till Norrköping att jag hamnade på fest/arrangemang på en klubb. Där fanns också en man som fattade tycke för mig, på det där sättet som händer när kvällen börjar bli sen och alkoholen börjar påverka allas sinnen. Nu var inte intresset ömsesidigt och jag var i ärlighetens namn rätt avvisande. Han försökte på alla sätt att få min uppmärksam och i ett anfall att försöka smickra mig sa han ” Du har så feta underarmar” med beundran i blicken. Jag såg nog rätt frågande ut. Han förklarade sig hastigt ” Ja det syns ju att du tränar mycket”. Det var den dagen jag beslutade mig för att sluta träna på gym.

Det är sådant jag tänker på när jag står där hemma och frenetiskt vispar samtidigt som oljan droppar ned i den blivande aiolin. Vad hände med mina feta underarmar? Inte så att jag vill ha feta underarmar, ingen kvinna vill någonsin höra att hon har feta underarmar hur väl den som än sa det menade. Men ingen kvinna vill heller ha sladdriga underarmar och överarmar med gäddhäng. Eller för den delen inte klara av att vispa en aioli utan att få träningsvärk. Vilket jag med ålderns och alla elektriska prylar verkar ha skaffat mig. Så nu är det bye-bye elvisp, köksmaskin för att riva potatis och jag kommer nog aldrig att skaffa en ”kökshjälp” med degkrok som jag ibland fantiserar om. Nu är det hej-hej vanligt rivjärn, handvisp och fortsatt manuellt knådande vid bakning. Förhoppningsvis leder det till hej-hej fast och lagom muskulösa armar, husmorsarmar ska jag kalla dom, om någon i framtiden vill kommenter dom.

När ljuset kommer så alstrar jag energi. Det blir någon form av konstigt baksug, allt som saknats förut har bara sköljt över mig. Det är ju kul, men också lite enerverande, det borde fördelas jämnare över året kan man tycka. Inte allt på våren/sommaren och inget på hösten vintern. Hittills har denna enerigboost resulterar i impulsköp av cyklel (vi ska ju minsann cykla till ICA 2,5km bort i fortsättningen), anmälan till ridläger (nu jäklar ska vi lära oss öppna och sluta i trav) , nästan anmälan till kurs med ”trollgubbe” (jag vill också kunna laga hästar på magiskt vis) och storvulna planer för trädgården (vaddå att andra hållit på i 20 år för att få en fin trädgård!?), att jag börjat jogga och gå på yoga… Eller att jag redan 08.30 på söndagsmorgonen har fodrat hästarna, sprungit/gått 3,4 km, ätit frukost, läst tidningen och hängt tvätt och tjatar på min stackars trötta sambo att han ska gå upp för jag har såååååå tråkigt.

Samtidigt kan jag konstatera att jag inte borde få ta några som helst stora beslut under vinterhalvåret. Då är allt tråkigt, orkar inget, jag kan inget känns det som. Jag höll nästan på att sluta sjunga i kören och sälja hästen nu i vintras. Tur för sambon så ville jag inte sälja honom. Han ingår tydligen som en fast punkt oavsett energinivån hos mig. Jag lyckades också omförvandla delar av mitt muskelförråd till fettdepåer under vintern. En oönskad bieffekt.

Till hösten måste jag hitta något sätt att lagra energin så att den finns kvar även på vinterhalvåret. Jag kan inte bara vara en solfångare, jag måste på något sätt också bli en ackumulatortank eller ett batteri av något slag som kan lagra energi. Ska ägna en del av den nyvunna energin åt att ta reda på hur detta göres. Tips emottages tacksamt!

Mina vantar är trasiga, då menar jag vantar i plural. Jag har en märklig förmåga att ha sönder alla mina tumvantar på just tummarna. Till slut är begreppet tumvante hos mig = vante där tummen kan hänga utanför och frysa. Har nött sönder tre par nu i vinter. Mina billiga köpta Lovikkalookalike, mina riktiga snygga svarta Lovikkavantar inhandlade i Kiruna samt de fina tovade gammalrosa med grått ulludd runt handleden. Tummarna hänger obönhörligen ut. Det är kallt och det är irriterande.

Köpa nya vantar nu? När säsongen är nästan slut? Dessutom är de både snygga och sköna. Både de svarta och de rosa var dessutom rätt dyra, svensktillverkade som de var. Det känns dessutom som ett onödigt slöseri att kasta annars helt hela och funktionsdugliga vantar. (fast jag vet att de som förespråkar ekonomisk tillväxt vill att jag ska konsumera mera, men det känns fel)

Det är då jag tar fram den, lådan med laga saker. Ett antal blixtlås, sytrådar, kardborrband och faktiskt ett garnnystan och efter ett visst letande en stoppnål. ”Stoppsvampen” hittar jag bara skaftet till och inte hatten. Tänk jag har det kvar! Och jag hittade den.

Trär nålen och börjar ”väva” en insida av tummen på vante ett. Funderar på när i all världen jag stoppade något sist. Fäster garnet utan att det blir knölar, för knölar vill man inte ha, det är obekvämt att gå. ”Väver tätt och slätt, även här för att det ska vara bekvämt att gå på eller hålla i. Vem lärde mig detta? Minns när jag och mamma stoppade…. Tubsockor. Ja, vi stoppade faktiskt tubsockor, d.v.s strumpor. Mamma lärde mig att laga, för strumpor kostade pengar, det hade vi inte alltid så mycket och garn var faktiskt billigare än att köpa en ny förpackning. Och brorsan var en hejare på att slita strumpor. Men vem i all världen stoppar strumpor nuförtiden?

Funderar på om jag någonsin lärt mina barn hur man fäster ett garn och lagar en strumpa utan att det blir knöligt för att det ska bekvämt att gå på, och inser att det har jag nog aldrig gjort. Är det en av alla dessa kunskaper som håller på att gå förlorad? Vad mer har jag glömt att lära mina barn? Eller är det onödigt kunskap sprungen ur en svunnen tid som aldrig kommer åter? Är jag kanske bara en mycket gammal relik?

I natt drömde jag bara om hur jag bäst skulle packa diskmaskinen för att få in så mycket disk som möjligt i den och samtidigt få det rent. Det var ett omflyttande av skitig disk i vad som kändes en evighet. Säkert något mycket viktigt mitt undermedvetna försöker säga mig    

Stirrar in i spegeln en tisdagsmorgon klockan 06.00 Böjer mig närmare och konstaterar att det bara är fyra veckor sen jag var hos frissan, redan en pikant liten grå rand vid tinningarna om man lyfter på håret. Jag väljer att borsta håret nedåt istället. På hyllan över handfatet står en rengörande skrubbkräm ”timewise”, har något med tid att göra, eller var det ålder? Bredvid den fuktgivande kräm och en liten, liten blå tub. Innehållet i den kan man använda för att dölja blå ringar under ögonen. Av någon anledning behöver jag visst göra det nuförtiden.

Kvällen innan jag har gjort övningarna naprapaten gett mig, höftlyft, benvikningar åt sidan och en fin liten ryggövning liggandes över vardagsrumsbordet (mannen och katten tittade mycket undrande på mig). Detta ska stärka mina muskler så jag slipper ha ont och betala massor av pengar till nämnda naprapat. (Heder åt honom som inte försöker skinna mig på pengar utan försöker få mig att slippa gå dit.)

Ännu tidigare innan dess har jag varit på apoteket och inköpt Blutsaft, innehållandes järn och B-vitaminer. För att bli pigg. Har järnbrist säger läkaren.

Dagen innan det har jag varit inne på min gamla grundskolesklass hemliga Facebooksida där snälla f.d klasskamrater lagt upp mer eller mindre smickrande bilder från vårt liv tillsammans. Fastnar framför bilden då vi hade 10-årig återträff (tror jag det var i alla fall). Där sitter jag, runt om kinderna, smal om midjan och vad jag kan se inte en rynka eller blå ring runt ögonen, en kraftig lugg hänger ned i pannan. Jag som då hade tre små barn, ensamstående. Då fanns ingen tid på kvällen för långsamma cirkulerande rörelser över kinden för att rengöra och återfukta. Ingen tid att på kvällen ligga och lyfta höfter och vifta med ben för att slippa värk. Ingen tid att ens fundera över om håret börjat gråna eller glesna för att känna sig snygg. Och i ärlighetens namn fanns väl inte heller pengar varken till frisör, naprapat och dyra krämer. Och tur var väl det för då behövdes det inte. Eller var det barnen som höll mig frisk utan krämpor? En förvirrad tanke att man kanske skulle ha skaffat fler barn, då hade jag fortarande varit rynkfri med en rygg utan ont, flygerförbi men förkastas snabbt.  Nej det är väl så att allt har sin tid och nu är det tid att ta hand om kroppen, den verkar ju behöva det.

Lyssnade i morse på en bra krönika i P1:s tankar för dagen med Erika Hedström. Handlar om åldrandet och kroppen och förhållandet till de båda, lyssna på den! http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1165 kändes rätt träffande att den handlade om just det när jag redan planerat mitt blogginlägg :)

Kollegan stormar in på mötet, luften dryper av missnöje och frustration runt hen. Vi som var där innan hen kom in vrider lite olustigt på oss. Fel, något är fel, min hjärna börjar genast försöka komma på vad jag gjort för att orsaka detta missnöje. Vi har förvisso inte pratat på flera dagar för jag har varit hemma och varit sjuk, det här är första kontakten vi haft sen jag kom tillbaks. Och innan jag var sjuk så hade vi ingen konflikt vad jag kan minnas.

Sambon är inte sitt vanliga jag. Han är irriterad och småsur. Katterna som i vanliga fall inte irriterar honom är nu en källa till irritation när de trampar och trampar i hans knä. Han har ingen direkt lust till något. Ånyo börjar min hjärna fundera på vad jag gjort? Har jag bett mig underligt så att han har ångrat sig? Har jag snorat och hostat för mycket så att han tycker jag är äcklig? Har jag inte engagerat mig tillräckligt i matlagning och planering av matinköp på sistone? Vill han egentligen inte vara sambo med mig? Kanske börjar han få kalla fötter? Är det så att jag inte håller måttet? Det skulle ju inte vara helt otroligt när jag tänker efter, för vem vill egentligen leva med mig? Vem vill offra sitt bekväma liv utan långa resor till jobbet, anpassa sig i tvåsamhet och kompromissa för min skull!? Ingen normal människa. Jag måste alltså göra något fel, jag måste skärpa till mig. Jag duger inte!

Rent logiskt förstår jag ju att det är en felkoppling i min hjärna. Att så fort någon annan är tjurig, missnöjd, inte på humör så behöver det inte bero på mig. Det finns en miljon andra anledningar till att folk kan vara ur gängorna. Vederbörande har kanske inte ens sagt ett ljud utan bara hade sovit dåligt, grälat med kollegan eller vaknade med migrän.  Men jag är programmerad annorlunda. Jag är programmerad att hitta fel på mig själv, att så fort någon inte är glad så måste jag göra något åt mig för att rätta till det. Ändra på mig och mitt sätt, göra saker annorlunda. Jag är programmerad att känna av minsta negativa känsla hos andra i min omgivning. Jag är en känslomässig seismograf för negativa känslor. Det är en destruktiv förmåga, för mig och för de jag har någon form av relation till.

Och än en gång undrar jag, hur blev jag som jag blev? Vad är det som gjort att jag har denna konstiga, ofta omedvetna reaktion på människor i min omgivning? Hur blev jag präglad på det sättet? Och hur i all världen ska jag sluta med det? Och varför i all världen är jag inte lika benägen att tro att om folka är glada och nöjda kanske jag kan ha en liten del med i det?

Funderar lite på om mina föräldrar när de åkte på långresa till Afrika, köpte ny bil eller unnade sig någon lite extra tänkte på att deras vuxna dotter samtidigt försökte få en burk fiskbullar att räcka till fyra personers middag? När de gick på bio, tänkte de då att de borde ringa och bjuda med någon utflugen unge på bion? När de köpte nya kläder bara för att de var fina fick de dåligt samvete då för att något utfluget barn knappt hade hela kläder på kroppen för pengarna räckte bara till det allra nödvändigaste?

Jag hoppas inte det, för mina föräldrar hade det väldigt knapert när jag var liten, de var unga när de fick barn och de kämpade med att få pengarna att räcka. När vi flyttade hemifrån fick de äntligen råd att unna sig något, och det gjorde de. De stoppade så klart till oss utflugna barn någon peng, någon matlåda eller så ibland. Men de gjorde allt det där de aldrig hade kunnat göra förut, semestrar, kläder och lyxig mat ibland.

Nu är jag där mina föräldrar var för så där drygt 20 år sedan. Jag kan unna mig saker och prioritera mig själv. Alla år sen jag flyttat hemifrån har jag sällan unnat mig så mycket. Pengarna har inte räckt och barnen har varit i fokus. Men nu, nu kan jag det om jag vill. Det är bara det att jag hela tiden får dåligt samvete för det, för nu i sin tur har inte mina barn det alltid så knapert. Det känns fel att jag äter kex och ost och dricker vin en fredag när de äter fiskpinnar och ris för fjärde gången samma vecka. Är det mammans lott att ständigt ha dåligt samvete, även när barnen flugit ut?

Har haft svårt att sova på sistonde, är väl för mycket att tänka på. När jag väl somnar så snurrar drömmarna runt och tar de märkligaste banor. Som en del av er vet var jag en gång i tiden hojåkare, körde en sån där tuff ”chopper” på vägarna när jag inte var motorcykelordonnans och körde Jawa i skogen. På något underligt sätt har min hjärna i natt plockat upp den delen av mitt liv (igen kan jag säga, för det där med MC återkommer lite då och då inser jag när jag läser mina drömanteckningar)

Nattens dröm

Jag träffar på några hojåkare av den tuffa typen, jag känner dom sen mitt tidigare hojåkarliv. De frågar om jag fortfarande kör. ”Jadå”, säger jag, ”det gör jag”. Fast det är ju inte sant, hojen sålde jag till pappa och där står den i hans garage och samlar damm. Men jag hävdar att jag kör hoj. Det känns lite obehagligt att jag ljuger och jag kommer på att jag ju måste visa för dom att det är sant. Därför åker jag hem och meckar i ordning hojen så den blir körbar (den är helt plötslig inte hos pappa längre). Det är mycket olja, jag är skitig men jag får igång den. Jag lyckas sätta mig på den och åka till iväg. Den är faktiskt väldigt svår att sitta på. Den har ingen sadel, den har två hjul och en stång, som om jag sitter och hasar på, en mycket lång framgaffel till en chopper faktiskt när jag tittar efter. Motorn sitter därbak och den dras igång med ett snöre. Jag har svårt att få igång den, den stannar ofta, jag drar och drar men den kommer i alla fall igång.  Lite så där i bakhuvudet tänker jag att ”Den är väldigt lik vår motordrivna grästrimmer, faktum är att det är vår grästrimmer som jag byggt om och monterat hjul på ”. Men jag slår bort tanken, jag ska ju åka iväg och ”bevisa” att jag fortfarande åker hoj. Jag åker iväg och kommer till hojåkarnas tillhåll. De håller på att bygga ett nytt klubbhus. Jag sätter mig med dom och fikar, hojen lägger jag bredvid mig i hålet som ska bli grunden till huset. Mycket hastigt tar fikat slut och de börjar sätta huset på plats, sänker ned det mot marken (det hänger i rep uppe i luften) och jag hinner inte få bort min hoj. Den hamnar under huset i marken i ett hål och där blir den liggande.

Jag vaknar och känner mig rätt stel i ryggen...