Senaste inläggen

Av Sandra Jansson Palm - 14 december 2012 09:28

De sju slöserierna har ni väl hört talas om? Inte att förväxla med de sju dödssynderna, men nästan. Att råka ut för eller utöva slöseri är av ondo, i alla fall i yrkeslivet. Men du kommer inte att hamna i helvetet för det, tror jag inte. Kanske, för vem vet vad helvetet är, kanske en evig väntan och ett evigt vankande hit och dit utan meningsfulla uppgifter att utföra. Helvetet i alla fall om man är av läran Lean.


Så idag ägnar jag mig åt dödssynden… förlåt, slöseriet väntan. Jag väntar på sotaren. Sotaren ska komma mellan 08.00 och 11.00 Därför måste jag vara hemma hela förmiddagen och vänta på att han/hon kommer. Jag funderar på vad det är som gör att man inte kan precisera inställelse tiden mer än så? Min hovslagare, som också har flera kunder samma dag och de flesta spridda över länet kan säga en mer exakt tid. Rörmokaren förra veckan kunde också precisera sig ganska bra med en halvtimmes felmarginal. Men inte sotaren.  Tre timmar måste de ha att röra sig inom.


Men min väntan känns inte så syndig eller onödig. Väntan på sotaren innebär inte att jag sitter och tittar suktande ut genom fönstret bortåt vägen för att se om han/hon är på ingång. Jag inser att jag istället för att vara på jobbet 06.45 är jag hemma, hemma är jag för sällan nuförtiden. Jag hinner tömma diskmaskinen, städa kattlådan, röja köket och städa upp förödelsen katterna orsakat i sin vintertristess. Nu kommer det att vara rent och fin i kväll när vi kommer hem. Ingen känsla av att komma hem till massa måsten. Vi kanske hinner prata med varandra innan vi somnar i soffan för en gång skull. Nöjd med mitt värv kokar jag varm choklad och äter upp en överbliven lussebulle sedan gårdagen.


Funderar lite och tänker att kanske väntar vi för lite i dagens samhälle. Allt ska gå snabbt och vara effektivt. Ingen dötid får minnas mellan alla aktiviteter vi ägnar dagarna åt. Men att ha tid över, att hinna pula och fnula, att fundera och ta en kopp varm choklad.. Är det verkligen slöseri?

Och ni… tala inte om för någon på jobbet om mina syndiga tankar kring slöserier…. Jag är ju gudbevars förspråkare av Lean/effektiva flöden när jag är mitt yrkesarbetande jag.


Fast ett visst mått av slöseri tycker jag nog att katterna ägnat sig åt, min fina blomma och farmors kruka jag ärvt...


 

Av Sandra Jansson Palm - 13 december 2012 07:26

Känslan blir inte bättre av att mannens tåg bara är inställda eller försenade så man kommer hem skitsent bara för att inse att man måste ägna en timme åt att skotta snö efter maten, så där 20.00 på kvällen,  sen gå och ta hand om hästen, sen ska man sova för att gå upp tidigt och samåka med mannen vars tåg  är skittidigt för det ordinarie tåget är inställt för de ska… inte vet jag, ploga banan? Så jag åkte från jobbet 17.10 igår och kom hit 06.50 i morse.  Därimellan hann jag också  handla lite hyacinter, konstatera att laxen var slut (den jag lovat dottern att grava) laga och äta mat, städa kattlådan, duscha och faktiskt hann jag sova lite också…. Ska inte gnälla, ska inte gnälla ska inte gnälla… bilen startade ju i alla fal, jag är frisk, barnen är friska, katterna hade använt låda och inte garderoben, det finns de som har det värre och jag fick äta lussebulle till frukost för idag är det Lucia!  God morgon Världen!


Av Sandra Jansson Palm - 10 december 2012 07:45

I natt har jag sovit synnerligen dåligt. Hjärnan har gått på högvarv och den ena absurda drömmen har avlöst den andra

Jag börjar med att åka MC till Danmark, min gamla chopper har kommit fram igen, jag är tuff, jag är ball jag har läderjeans med snörning och hojen går som en klocka till den stora mc-festen i landet i söder. Väl framme så blir de smått imponerade av att de tre brudarna som kommer med sina synnerligen coola bågar. Men när jag ska betala inträde så visar det sig att jag glömt både plånbok och körkort hemma. Eftersom jag inte har några pengar får jag inte komma in. Mina två väninnor åker in och jag vänder hemåt och säger att jag kommer tillbaks i morgon när jag hämtat mina saker. Jag är väl medveten om att troligen har allt roligt hänt redan på fredagen och på lördagen kommer alla bara att ligga bakis och återberätta allt kul de var med om kvällen innan.


Jag åker hemåt på stora landsvägar och hamnar hos pappa. Där bor vi i farmors gamla hus. Det är jag och mina barn med respektive. Jag har suttit i en fåtölj och reser mig upp och kliver i något mjukt och kladdig. Jag tittar ned, ”det är inte hundbajs” konstaterar jag utan det är rött. Pappa informerar mig om att det är ett råttkadaver jag klivit i. ”Jag brukar ta in lite kadaver till katterna” säger han. Jag reagerar inte nämnvärt på att han inte har några katter alls, det är helt naturligt att han har massor av katter i farmors gamla hus som annars står tomt och att han matar dom med halvruttna kadaver.


Jag måste vidare och vis ka gå över ett skördat fält och in i en skog. Någon i vårt sällskap springer före, fast vi vet att det är en farlig skog. I skogsbrynet försvinner han. Jag hittar honom i ett dike där trädrötter redan börjat växa över honom, i honom, och håller honom fast. Vi måste hugga och slita för att få loss honom och inne i roten jag hugger av finns en tjock blodåder. Trädet är levande. Jag hugger av den, blodet sprutar och vi får loss honom. Vi springer därifrån.


I ett snabbt klipp ringer min dotter hem till mig, jag är helt plötslig i mitt vardagsrum. Hon säger ”du behöver inte oroa dig, jag mår bra” vartefter hon börjar kräkas kraftigt i en hink, det hörs. ”Du verkar inte må bra säger jag” ”Jodå, jag ville bara berätta att trots att jag har magsjuka klarar jag mig själv”. Sen är den drömsekvensen slut och jag går åter till ursprungsdrömmen.


Vi fortsätter in i den farliga skogen, vi får akta oss för alla växter är farliga. Vi kommer till ett hus som har ingång som en grotta. I öppningen sitter ett stort hjul som snurrar runt, runt med vassa blad, som rotorblad eller som en stor flygplansmotor. Vi funderar på hur vi ska ta oss in utan att skäras i strimlor. Min kollega som helt plötsligt är med på vår resa säger ”men här på sidan finns ju en dörr, varför använder vi inte den?”- Alla går in, där inne finns fyra toaletter i varsitt bås med dörr. Dörrarna är tydligt träfärgade, ådrorna i träet syns tydligt. Jag och tre kollegor går in genom varsin dörr. Hela tiden vet jag att det är dumt, man ska aldrig gå i själv, det är ju då det händer hemska saker. Men jag tänker ändå använda toaletten. Så jag går in och stänger om mig. Liksom tre av mina kollegor. Chefen står kvar utanför.  Jag lyfter på locket, hela toaletten är fullproppad med hoprullade pannkakor. ”Det här kommer ju inte att gå” tänker jag, jag måste få bort dom på något sätt innan jag sätter mig, så jag börjar spola…


Då ringer klockan. Jag vet inte om vi kom fram, vart vi nu skulle. Vad händer med pannkakorna i toalettstolen? Och varför kan jag inte sova i lugnt och ro?

Av Sandra Jansson Palm - 6 december 2012 12:40

Jag har dejtat ett flertal sen jag byggde och flyttade in i huset. Byggde och byggde, det gjorde jag ju inte utan det var ju en firma som gjorde. Sedan 2008 har det varit en hel del kalla vintrar. Därför har jag och min familj oftast gått runt i raggsockor inne. Det blir ju liksom inte varmt på golvet. Vana som vi är vi gamla ruckel med dragiga golv sedan tidigare bostäder så är det inget vi reflekterat över.


Konstaterat att tvättstugan är svinkall och klagat hos byggfirman som inte lyckats lokaliserat felet. De har tätat luckan till vinden. I alla fall alltid kallt i kök och tvättstuga. Jag har misströstat och inte orkat klaga i perioder utan eldat på i kaminen och byltat på mig mer sockor och koftor.


En dag var det en gäst hos oss som undrade varför vi gick i raggsockor. VI bor ju i ett nybyggt hus med GOLVVÄRME. Det var först då vi insåg det absurda i situationen. Med råg i ryggen inledde jag en ny offensiv mot byggfirman.


Så idag kom han äntligen. Christian heter han och är rörmokare. Han är ju inte den första rörmokaren som varit här och tittat på golvvärmen, kanske mer den sjunde. Men Christian han tänker och funderar och lyssnar på mig och vill faktiskt utreda grundorsaken till felet! Värmer mitt kvalitetshjärta på fler än ett sätt. Vi har nu en plan, jag och Christian. Att jag ska testa att alla slingor faktiskt stämmer med vad det står på ritningen, för annars spelar det ingen roll att jag höjer värmen i tvättstugan om det är så att det inte alls är tvättstugan utan gästrummet som då istället blir för varmt.


Så nu har jag "uppdrag koppla på och av ”hattar” på olika slingor för att se var det blir varmt/kallt". Det tråkiga är att med gjuten platta tar det upp emot ett dygn innan det full ut visar sig… så jag har ett tiodagarsprojekt framför mig, men vi är i alla fall på väg. På måndag ska jag ringa Christian igen och avrapportera läget… (och Christian berättade också att det inte är helt ovanligt i nybyggda hus att ritning och verklighet inte stämmer överens när det kommer till golvvärme)

Av Sandra Jansson Palm - 6 december 2012 11:10

Det är det om händer när man blir snuvig, hjärnan tillbakabildas för att ge plats åt allt snuva. Det måste vara enda rimliga förklaringen. Vart får annars allt snor plats? Oanade mängder kommer det ut ur mig. Dessutom blir jag lagom trögtänkt och seg, det kan bara bero på att hjärnan har tillbakabildats någon annan logisk förklaring kan jag inte komma på.

Av Sandra Jansson Palm - 3 december 2012 07:42

Dag 1

Jag drömmer en mardröm, jag drömmer att jag försöker starta bilen men det går inte. Den står bara och tuggar. Vaknar lagom kallsvettig och tänker puh! Bara en dröm! Väl i bilen startar den snällt och jag ger till ett glädjetjut. Men det blir liksom inte varmt i bilen. Jag tittar temperaturmätaren och konstaterar att den är bra mycket högre än vanligt och i stigande. Närmar sig rött mer och mer, värmen i bilen uteblir... Sambon får gå genom stan till tåget, så långt kom vi aldrig.

Ringer bilmecken och han kan inte ta bilen förrän om två dagar. Jakten på grannar börjar, för hem vill jag och helst slippa åka buss. Granne 1 är i Stockholm och kommer hem sent, Granne 2 är på tjänsteresa långt bort någonstans. Tillslut får jag tag på Granne 3 som ska hem i någorlunda tid och vill ta med mig på resan hem, och in i morgon igen. Sambon som ska jobba över beslutar sig att han sover kvar i grannstaden där han jobbar. Jag kommer hem ensam och bedrövad i ösregnet. Får ett infall att kolla jordfelsbrytaren till avloppet, sist det ösregnade så gick ju pumpen sönder. Mycket riktigt, elen är av och går inte att sätta på igen. Misströstan är stor, ensam hemma utan bil OCH avlopp. Jag hör ett smaskande ljud, vänder mig och ser hur katten glatt sitter på bänken och smaskar i sig min matlåda till nästa dag. Jag orkar inte ens bli arg. Reser mig för att rädda det som räddas kan. Lyckas hälla ut glaset med vatten på golvet. Tänker att jag lika gärna kan lägga mig.


Dag 2

Sover utan mardrömmar. Vaknar 05.10 av ett strilande ljud. Andra katten sitter nedanför sängen och kissar i mina byxor jag inte orkat hänga upp på kvällen. Börjar dag 2 med att naken skura golvet från kattkiss. Tömmer slaskhinken på baksidan av huset, nu införd kläder, innan jag går ut och väntar på grannen som skjutsar mig till jobbet.

Ringer bilmecken och frågar om jag kan hämta bilen idag, nej han hittar inget fel. Jag som väntat suttit kvar sent på jobbet på att han ska bli klar konstaterar att alla grannar åkt hem. Hittar en buss, åker de 2,5 milen till byn. Går in på Ica och köper en reflexväst och tänker att det är skönt med en kvällspromenad och går de 2,5 km hem i mörkret.  Tänker att de i alla fall slutat regna. Allt är inte elände. Sambon har beslutat sig för att stanna ännu en natt i grannstaden. Tydligen längtar han inte så mycket efter mig att det kompenserar brist på bil och avlopp.


Dag 3

Ringer bilmecken igen när jobbdagen börjar sitt slut- kanske kan jag hämta bilen idag? ”Det har uppstått lite komplikationer” säger han då. Jag suckar, men uppenbarligen är inte komplikationerna så omfattande att jag inte kan hämta bilen någon timme senare.

Kliver in hos mecken, han ser trött ut, nästan svullen i ögonen. ”Har han gråtit över min bil?” tänker jag. ”Jag vet inte var jag ska börja” säger han.” Värmen var termostaten, inte så konstigt. Men när jag ska provköra bilen börjar den låta så mycket så jag åker tillbaks till verkstaden. Det visar sig att avgasröret är av. Jag svetsar ihop det. Jag åker ut igen och håller på att köra ihjäl mig, gasen har hängt sig. Jag lyckas ta mig in till verkstaden igen. Gasvajern är nästan av, fredag eftermiddag och jag hittar ingen vajer. Men jag har lyckats laga den, du vet så där man gör med moppevajrar med nipplar och så” Nej jag vet inte något om moppevajrar och jag misstänker att han faktiskt har gråtit över min bil.  När jag står där känns det bara så himla bra att mellan allt avloppspumpsfixande, jagande efter grannar och tröstlöshet har jag varit på bilfirman och beställt en ny bil! (nästan ny) så i morgon kommer jag att ha en bil som förhoppningsvis är mer driftsäker. Avloppet är dessutom lagat och de har lyckats lokalisera grundorsaken så förhoppningsvis slipper jag mer kiss i busken på länge länge… och sambon har flyttat hem igen.

Av Sandra Jansson Palm - 30 oktober 2012 10:12

Sanningen att säga har jag nog inte druckit direkt mycket kaffe sen någon gång i början av 1990 då jag blev gravid med mellandottern. Då smakade inte kaffe så gott längre.


Vissa återfall har det blivit under åren, oftast i kombination med whiskey, grädde och farinsocker. Vissa försök har också gjorts tillsammans med ungefär lika stor mängd mjölk som kaffe, för att det ska bli gott. Resultatet blir oftast en mycket speedad person med smått ångestkänning som likt en amfetaminmissbrukare går med konstiga steg och virrar mellan olika aktiviteter.


Så när kollegan vid kaffeautomaten frågar ”Jaha du dricker inte kaffe längre” när jag står där med min temugg blir jag fundersam.  Funderar lite till och kommer på att samma kollega nog tittade lite extra på min mage igår när vi pratade. Har ju hört talas om att vissa tittar mer på brösten än på ansiktet vid samtal men här var blicken något lägre, maghöjd skulle jag säga.


Nej jag dricker inte kaffe, nu heller. Jag kan däremot bekräfta att jag utvecklad en viss fäbless för myspys med kalorifyllda matvaror under senaste året, kanske syns det mer än vad jag vill erkänna.

Av Sandra Jansson Palm - 22 oktober 2012 08:33

Med stampande steg och nedsänkt blick som inte söker kontakt far hon runt i hemmet. Varje försök till närmande både fysiskt och verbalt från mannen avvisas. Tystnaden från orden är stor men skriken från handlingarna desto större. Pang, klamp och smäll. Kroppen säger det inte munnen kan formulera. Något är fel men vad? Vad kan inte sägas utan måste fysiskt uttryckas? Att betongplattorna har flyttats, att strålkastare putats, att diskbänk torkats… att dator använts att… mannen lyckas i ett obevakat ögonblick kasta ut en arm och fånga henne när hon frustrerat far förbi i en fläkt av iskyla…. ”PRATA MED MIG! Du måste säga vad som är fel!” Kroppen vet det inte munnen kan formulera. Helt plötsligt inser hon vad han måste göra, Mata mig säger hon! Och lugnet sänker sig över bygden.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Gästboken

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Bloggar jag följer

Länkar

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards