Alla har vi lite olika läggningar har jag märkt. En del går igång på smäckra graciösa saker, andra på mer robusta och sen finns de som inte bryr sig så mycket om form och utseende utan går igång på en personlighet. En del föredrar han, en del hon och en del hen. Ofast är det en kombination av alla tre delarna.

Funderar som bäst på vad det är som får mig att gå igång och tycka det är värt det hela. Vad som hjälper till att få det att bli kul och värt att lägga tiden på. Vad är det som gör att det klickar för mig? Och vad är det som gör att det klickar för motparten?

Jag trodde att jag mest gillade hen, men efter bekantskapen med en blek liten dam så funkar nog hon också rätt bra. Fast det är på olika sätt. Han vill jag inte ha dock, berättelser från andra som har en han verkar skrämmande och verkar också innebära mycket tid med ett mellanrum mellan sig själv och den fasta marken.

Graciös, robust, kortbent, långbent eller spelar det ingen roll? Tja jag har ju oftast valt de mer robusta med stort huvud och kraftig kropp. Smalt och vasst är inget för mig, i alla fall inte om man ska sitta på det. Tror jag håller fast vid det. Men funderar allt som oftast om det är så smart. Jag som utger mig för att vara en logiskt och rationell person. Jag borde kanske välja utifrån logik och fakta och inte känsla och form? För faktum är att det nog är lite lättare att sitta kvar på något där du får runt benen och inte där du som på en tunna sitter med benen brett isär utan direktkontakt mellan sittben och underlaget du sitter på. Där tunnan är rullar sakta från sida till sida lååååångsamt, lååångsamt… Fötterna sticker rakt ut och är svåra att använda som någon påverkan, lårmusklerna är sträckta och spända i en konstig vinkel och de där sittbenen nu igen, de svävar liksom lite i luften.

Men nu är det vi, och trots idoga försök från ägaren till en blek liten dam att jag ska göra mig av med hen och ägna mig åt en hon istället,  så blir svaret som det alltid blivit i med och motgång. ”Du är min häst Pepino,  trots att du är som en silltunna och långsam som en snigel nu efter betet. För jag vet att där inne finns han den graciöse och snabba och inte fullt lika tunnliknade hästen och det är mitt och morötternas jobb att locka fram honom!”

Mannen som den här sommaren har börjat jogga. Jag vet inte vem han är, men konstaterar att han börjat jogga varje morgon samma tid som jag passerar Norrköpings flygplats på väg till jobbet. Det är väl inget märkligt med det. Det brukar jogga folk lite här och där när jag är ute och åker bil. Men hans klädval väcker frågor. Han joggar nämligen iförd jeans och stickad tröja. Varför då?

• Är det för att han tycker att jeans och stickad tröja är bästa träningskläderna tidiga augustimornar?
• Är det för att han inte har råd med att köpa träningskläder?
• Är det för att han vill göra något statement och inte köpa mer kläder när garderoben är full i ett sant miljötänk?
• Är det så att hans fru/sambo/partner varje morgon skriker och gapar så att han inte ser någon annan utväg än att kasta sig ut och springa för att komma undan och inte hinner byta om?
• Är det så att han inte vågar berätta hemma att han börjat träna? Att han säger ”jag går ut och hämtar tidningen”?
• Är det så att han egentligen inte är ute och joggar utan bara är väldigt sen till bussen och måste springa för att hinna med?

Frågorna hopar sig, i morgon ska jag försöka se om han har joggingskor, eller om han springer i lågskor eller loafers…

Som det har hänt sig och vänt sig så kommer jag inte att behöva sälja mitt hus! Jag kommer att få bo kvar och med det beslutet så kom också ett nyvaket intresse för villa/hem/trädgårdstidningar. Jag har nogsamt förträngt den delen av mitt liv när huset legat till försäljning, men nu så har jag anledning att börja tänka på ett liv med hus igen.

”Vi i Villa” och ”Villaägaren” har ju troget kommit hem till mig men jag har inte orkat läsa, hem och bostadsbilagor och reportage i dagstidningen har också gått direkt till återvinningen under året. Men nu kastar jag mig över dem med en nyvunnen glädje. Det känns nästan som när man blev husägare första gången, som att gifta om sig lite, med samma hus.

Det är då jag inser det, jag har inget utekök! Och det är hög tid att flytta ut i sitt utekök förstår jag! Efter Majs utgång är det längre icke husbilagepolitiskt korrekt att laga och äta sin mat inomhus i sitt nya fina och välutrustade kök. Jag borde under vintern åtminstone ha planerat och inköpt material till att bygga spis, diskbänk och permanent grill utomhus. Gärna nära huset (med det nya och fina köket). Där ska vi jag, min familj och vänner, tillsammans laga mat och diska för hand. Maten ska kryddas med egenhändigt odlade kryddor. Vi kommer då per automatik att bli lyckligare och mer harmoniska människor. Jag tittar på bilderna i tidningarna och ser hur alla liksom strålar på något sätt (specialfilter på kameralinsen? Nejdå…)

Jag tittar sedan på min på min uteplats och området runt huset;  två ledsna klotgrillar modell 199:- står med locken på sned och grisiga galler i ett hörn, en gammal baden-baden står och lutar sig mot väggen in till köket,  två av tre pallkragar hyser endast kvickrot och förvildade jordgubbar, på kortsidan av huset där en diskbänk lämpligen skulle placeras står mest en massa trädgårdsredskap uppradade … Utekök? Nja… jag tror jag nöjer mig med att gå de två meter det är mellan bordet på uteplatsen in till spisen och diskbänken i köket och öppnar dörren så att alla flugor kan flyga fritt in och vinden rufsa mitt hår. Det är utekök för mig det. Och jag tror faktiskt jag blir precis lika lycklig och harmonisk för det!

Kvickrot, maskros, tistel, kvickrot, maskros, tistel, kvickrot, maskros, tistel… metodiskt rycker jag upp dem en efter en, de finns i mängder. Jag har nu bott i mitt hus fyra år och samma visa sommar efter sommar, kvickrot, maskoros och tistel. Jag funderar på sätt att förhindra deras spridning och försök att kväva löjtnantshjärtan och pioner.  Kanske någon form av barriär nere i jorden mellan rabatt och omgivande natur?

Nya friska exemplar av Aklejor reste sig ur frökapslarna sen förra årets rester efter aklejbladstekelns framfart, men nu ser jag hur bladen sakta försvinner på dessa också, små gröna larver tuggar förnumstigt i sig av de nya friska plantorna.  Mina mödor förra sommaren med att klämma ihjäl larv efter larv verkar inte ha gjort någon nytta. De har antagligen legat och ruvat i jorden eller hur de nu förökar sig och övervintrar, de där aklejbladsteklarna.  Jag borde ha läst på mer hur deras livscykel ser ut, och hur själva stekeln ser ut så att jag även kan utrota de fullvuxna individerna så de inte producerar ägg och i sin tur producerar larver som äter upp mina aklejor.

Hål, hål, hål i bladen på flertalet växter, vad det nu är som äter. De gillar ruccola, de åt bladen helt tomma förra sommaren. Vanlig sallad klarade sig med ”bara” lite hål i bladen. Fingerborgsblomma och rabarber funkar visst också rätt bra, inte lika gott som ruccola men lagom för att bladen ska vara fulla av hål… jag försöker förstå vad det är;  klematis är inte begärligt inte heller kärleksört och rosor men groblad gillar den skarpt… snigel säger säkert en del av er, men då borde ju någon snigel hittas i trädgården, men inte många exemplar har upphittats, inte heller mängder av snigelspår. Även om jag vet att de flesta gömmer sig så borde det vara större utfall en EN snigel (liten och blek) och ETT snigelspår på plattorna bredvid salladslandet.

Eller är det bara så att jag tror mig vara förmer än vad jag är? Vem är jag att härska över moder natur och säga vad som ska växa var och vem som får äta vad? Borde jag istället bara ge upp och låta naturen ta över, låta kvickort, maskros och tistel ta över, de verkar inte vara utsatta för glupande djur heller…

Nu är inne på dag fem utan avlopp.  Har ”Någon” har tänkt ut det här, kanske som en lektion miljömedvetenhet? Eller kanske lektion i att acceptera det som jag ändå inte kan påverka?

Vatten. När man är utan avlopp och tvingas att hälla allt spill- och avloppsvatten i hinkar så inser man hur mycket vatten man faktiskt förbrukar. Och då är inte tvätt, dusch och toalettspolningar inräknat. Oroa er inte, jag sitter INTE och gör mina behov i en hink som jag sen kastar ut i trädgården. Mina behov gör jag bakom komposten, förutom nr. 2 som jag får göra när jag är på jobbet. Så åter till vattnet, bara genom att skölja disk, diska, borsta tänder och tvätta sig. Man gör av med rätt många hinkar på en person och en dag, och då snålar jag ändå. Hur mycket vatten rinner det ned i avloppet varje dag funderar jag på. Hur miljövänlig är jag egentligen!? Om alla hushåll i landet var utan avlopp en vecka om året, hur mycket vatten och energi skulle vi spara då?

Andra saker jag börjar fundera på är varför jag inte har en hederlig tvättbräda till hands samt ett utedass. Jaha ja det är ju för jag bor i ett nybyggt hus, de levereras inte med tillhörande utedass och tvättbrädor. De levereras med vattenklosett och tvättmaskin. Fast utan avlopp är dessa inte till mycket nytta. Och varför hantverkare har så lång leveranstid och varför de inte kan laga saker på en gång när de väl dyker upp, det funderar jag också på.

Men vatten- och elräkningarna kommer att vara små nästa gång de kommer tänker jag glatt där jag sitter och filosoferar med byxorna nere bakom komposten och hoppas att grannen inte kommer förbi och rastar hunden precis just nu…

Amok, min mobil har löpt amok, den ska enligt utsago vara en sk. ”smart” telefon. Men jag börjar allvarligt ifrågasätta hur smart den är, eller i alla fall hur man definierar smart. Smart är inte att skicka sms till den som står som mottagare. Smart är inte heller att öppna det sms som man markerar utan helt utan någon som helst urskiljning öppna vilket sms som helst. Finns ingen logik som jag hittat i hur den väljer att öppna eller vem den väljer att skicka till. Står det ”Pelle” i adressfältet kan den lika gärna skicka till ”Kalle” eller ännu hellre till ”Britta”. Jag aktar mig noga från att skicka något som helst av substans per sms, det verkar totalt informationsosäkert.

Efter att ha ringt helpdesk och fått frågan ”har du provat att göra en fabriksinställning?” som om det vore det mest naturliga i världen, misströstar jag. Jag börjar längta tillbaks till den tiden så man skickade saker per post och den enda som möjligen tjuvläste något var brevbäraren eller min snokande bror. Jag börjar kallsvettas och undrar vilka sms som kommit fel utan att jag märkt det… ni vet dom där som bara var menade till en viss person, inte för någon annans ögon…inte vem som helst i kontaktboken.  Risken är förvisso tillfälligt eliminerad då alla kontakter försvann när jag gjorde den där fabriksinställningen, så nu kommer inga sms fel, någonsin, för det enda nummer jag kommer ihåg är det till pappa.

Vissa saker händer uppenbarligen bara vid ”en viss ålder”. Enligt säkra källor så är det vid ”en viss ålder” som folk får för korta armar. Idag fick jag lära mig att det är vid ”en viss ålder” det blir vanligt med vaxproppar i öronen. Dessa ska man tydligen enligt samma uppgiftslämnare inte heller försöka få bort själv, öronläkare ska kopplas in och ”suga ut” propparna. Jag minns en annan tidsålder, en tidsålder då man visst fick använda tops i öronen och något konstigt som hette Revaxör. För att ha upplevt en annan tidsålder måste man också enligt säkra källor även ha uppnått ”en viss ålder”. Enligt vårdcentralen är att jag dessutom i ”fertil ålder”, det kan orsaka järnbrist om man vid denna ”fertila ålder” inte äter kött. ”Fertil ålder” och ”en viss ålder” brukar vad jag förstått sällan sammanfalla, inte för oss kvinnor i alla fall.

När jag packade hans saker för att han skulle åka så skulle han bara inte med, han som annars alltid vill med överallt stod nu stoiskt med tassarna parkerade i golvet inne i vardagsrummet och tittade på oss. Såg ut att tänka ”jaha åk ni, jag ska minsann inte med er för jag ska stanna HÄR!”

Det är märkligt hur en svart hårig varelse som skitar ned mina annars så rena golv, behöver gå ut tidigt på morgonen och dessutom dreglar ned mina kläder med ”snigelspår” kan lämna ett sådant tomrum efter sig, fast jag visste att han bara skulle stanna över  helgen och sen hem till ett av sina andra hem.

Jag som alltid sagt att jag inte är en hundmänniska…