Kollegan stormar in på mötet, luften dryper av missnöje och frustration runt hen. Vi som var där innan hen kom in vrider lite olustigt på oss. Fel, något är fel, min hjärna börjar genast försöka komma på vad jag gjort för att orsaka detta missnöje. Vi har förvisso inte pratat på flera dagar för jag har varit hemma och varit sjuk, det här är första kontakten vi haft sen jag kom tillbaks. Och innan jag var sjuk så hade vi ingen konflikt vad jag kan minnas.

Sambon är inte sitt vanliga jag. Han är irriterad och småsur. Katterna som i vanliga fall inte irriterar honom är nu en källa till irritation när de trampar och trampar i hans knä. Han har ingen direkt lust till något. Ånyo börjar min hjärna fundera på vad jag gjort? Har jag bett mig underligt så att han har ångrat sig? Har jag snorat och hostat för mycket så att han tycker jag är äcklig? Har jag inte engagerat mig tillräckligt i matlagning och planering av matinköp på sistone? Vill han egentligen inte vara sambo med mig? Kanske börjar han få kalla fötter? Är det så att jag inte håller måttet? Det skulle ju inte vara helt otroligt när jag tänker efter, för vem vill egentligen leva med mig? Vem vill offra sitt bekväma liv utan långa resor till jobbet, anpassa sig i tvåsamhet och kompromissa för min skull!? Ingen normal människa. Jag måste alltså göra något fel, jag måste skärpa till mig. Jag duger inte!

Rent logiskt förstår jag ju att det är en felkoppling i min hjärna. Att så fort någon annan är tjurig, missnöjd, inte på humör så behöver det inte bero på mig. Det finns en miljon andra anledningar till att folk kan vara ur gängorna. Vederbörande har kanske inte ens sagt ett ljud utan bara hade sovit dåligt, grälat med kollegan eller vaknade med migrän.  Men jag är programmerad annorlunda. Jag är programmerad att hitta fel på mig själv, att så fort någon inte är glad så måste jag göra något åt mig för att rätta till det. Ändra på mig och mitt sätt, göra saker annorlunda. Jag är programmerad att känna av minsta negativa känsla hos andra i min omgivning. Jag är en känslomässig seismograf för negativa känslor. Det är en destruktiv förmåga, för mig och för de jag har någon form av relation till.

Och än en gång undrar jag, hur blev jag som jag blev? Vad är det som gjort att jag har denna konstiga, ofta omedvetna reaktion på människor i min omgivning? Hur blev jag präglad på det sättet? Och hur i all världen ska jag sluta med det? Och varför i all världen är jag inte lika benägen att tro att om folka är glada och nöjda kanske jag kan ha en liten del med i det?

 

skogsnuvan

14 februari 2013 10:16

Ja nog finns det många som känner som du och jag tror att vi kvinnor har lärt sig det av våra mamma. Vårt uppdrag är att hålla alla på bra humör, att liksom vara till lags. Svårt att komma ur det där.
Nu på "Alla hjärtans dag" så kan du väl ta och krama om din man och jag kan tänka mig att du är en väldigt rar tjej att vara tillsammans med och älska. Kram på dig och ha en bra dag.

http://skogsnuvan.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vet inte om jag är inne i en period nu, så här inför att jag ska bli lagvigd vid en man. Men helt plötsligt hör jag massor av texter om män som förvisso kallar sina kvinnor drottningar men samtidigt framställer dom som ägodelar med syftet att finnas ...

”Vem ska? Ska DU?? Fan du börjar ju bli värre än farsan” säger han och återgår sedan till det vi pratade om innan. Jag sitter där och ser lite förvirrad ut. Vad ska jag säga? Vad ska jag svara på det? Jag borde så klart säga ifrån och säg...

Jag är nog inte den enda som noterat det hela, men det verkar som om det tarvas  förtärning, helst då sockerstinn sådan, när man ska utöva någon form av titta/lyssna-upplevelse.   Titta på TV = ätande av godis, chips, popcorn, kakor Bio- int...

Stum av förundran sitter jag där, utan stigbyglar, tung i sadeln och med långa tyglar och jag är inte rädd! Det är för mig ett under, jag som varit rädd för att rida så länge. Jag som fått en knut i magen var gång jag tänkt att jag ska rida. Som hitt...

I dessa tider är det mest politik, politik och åter politik på TV, radio och i tidningarna. Vem blir minister och vem ska vara med och stödja budgeten? Så jag vill inte vara sämre, jag tar och skriver ett inlägg om politik och min erfarenhet av de...