Tänk att nu har jag hört det uttrycket från två oberoende källor och inte allt för lång tid mellan tillfällena… att på något sätt har universum en plan för oss. Det som händer det händer för att det ska bli precis som det var tänkt att bli.

Jag tänker på det när jag susar fram i natten i min mäktiga Hyndai Atos med regnet piskande mot vindrutan. Det är mitt i natten och bredvid mig i dotterns knä i en korg ligger en mycket sjuk katt och flämtar. Jag lyckas till min förvåning få upp bilen i 120km i timmen vissa sträckor. Vi är på väg mot djursjukhuset två timmar bort. När vi väl fått tag på veterinären så visade sig att det inte var öppet längre på det mer närbelägna djursjukhuset, distriktsveterinären är synnerligen ointresserad av mer än att erbjuda en avlivningsspruta. Vi kastar oss i bilen och susar mot färjan bara för att inse att sista färjan gått och vi får åka runt hela viken, en lite extra tur på fem mil. Upp i huvudstaden åker vi först  fel för att sedan hittar rätt. Hon lämnas med dropp och skyhöga levervärden för att försöka stabiliseras för närmare undersökning. Men inget finns att göra, blod i buken, fel på levern och gallsten. Allt på en gång. Men vi gjorde så gott vi kunde tänker jag. Jag sitter med telefonluren i handen för att avgöra om hon ska kremeras eller inte och tänker att allt blev precis som det skulle… eller?

Dunk… den slås hårt mot vindrutan och jag inser att den måste ha dött omedelbart. Jag sitter och funderar på om den möjligen kan ha överlevt och ligger i dikeskanten och lider just nu. Då ser jag i ögonvrån hur någon fladdrar precis nedanför vindrutan och inser att den inte ligger i någon vägren utan på min bil. Den förmodade döda fågelns ben skakar i vinddraget från alla 80km/timmen som jag susar fram i.

Den är nog död…. det måste den ju vara, inget så litet överlever en sådann smäll? Jag kan nog ta bort den när jag kommer hem, jag låtsas inte om att det hänt… Men det fortsätter fladdra och jag blir mer och mer tvivlande på att den verkligen är död. Tänk om den lever? Förutom att vara allvarligt skadad förvärras det av att ligga i vinddraget och kastas hit och hit… Jag är en ond människa som utsätter den för det här! Jag måste stanna och se efter. Men OM den lever vad gör jag då?

Börjar tänka på den där dansmusen som dottern fick från en välmenande vän till mig, den blev sjuk, den led, den borde ha fått somnat in, men jag kunde bra inte slå ihjäl den. Att jag var en värre djurplågare att låta den ligga där och lida förmådde ändå inte handen att höjas och sänka hammaren mot den. Gick så långt att jag ringde en bekant och bad honom komma och agera bödel. Den hann självdö i väntan på att han skulle komma….

Så jag vet att om den lever så kommer jag inte att ta fram fälgkorset och dunka till, inte att lägga den framför hjulet och köra fram och åter några gånger. Jag kommer att ta in den, ta hem den, och försöka rädda den. Jag inser helt plötsligt varifrån dottern ärvt viljan att rädda alla skadade djur i hela världen.

Jag hittar en parkeringsficka, svänger in och går ut. Den sitter fastkilad under torkararmen. Benen är i konstig vinkel, ögonen slutna och nacken sladdrig. Ändå tittar jag noga, noga mot brösten, är det stilla, eller ser jag inte en liten höjning och sänkning. Nej, helt stilla. Hittar några pinnar och monterar bort den… kastar den i vägrenen och drar en skamsen suck av lättnad…

Jag har grävt, luckrat, jordförbättrat för att äntligen så om det som inte kom upp. Olika sorters sallad och sen massor av rödbetor har jag petat ned och sen vattnat. Känner mig nöjd, den här gången ska det väl ändå komma upp något hoppas jag.  Jag var nog lite för tidig förra gången jag petade ned fröna.

Dagen efter så fäller jag upp parasollet, dukar fram fikat och slår mig den vid uteplatsen för att beundra vad jag åstadkommit. Hunden ligger bredvid på marken. Katten ligger och tronar uppe på stolsdynorna som är staplade på varandra. Längre bort i det höga gräset ser jag en annan av katterna komma spatserande. Det är då hon kommer. Helt oförskräckt landar hon i min salladsplantering och pickar upp ett frö, tittar på mig, pickar upp ett till, tittar på mig, pickar upp ett till. Jag blir helt paff, katt inom 2m, hund inom 2m och människa inom 2m samt ännu en katt på ingång. Men vad bryr hon sig om det den lilla korsnäbbshonan. Hon pickar tills hon känner sig nöjd. Människan är för paff för att reagera, katten verkar inte bry sig och hunden, den sover glatt vidare.

Jag undrar, hur kom hon på att jag sått nu? Dessutom ska en mindre korsnäbb mest livnära sig på gran och tallfrön… får väl lägga till ruccolafrön på listan nu… så jag gissar att kylan kanske inte var enda boven när jag planterade sist.

Dessutom har jag nu argument mot mannen när jag vill ha fågelbord i vinter. Enligt honom är det inte okej när man har sex katter att duka upp med fåglar på det sätter. Efter att ha sett det totala ointresset från familjens djur så tror jag att ett fågelbord är helt okej kommande vinter.

Ibland blir jag så trött på mig själv och att jag hela tiden återfaller fast jag sagt åt mig själv att sluta. Sluta jämföra mig med andra och fundera över vad de kan tänkas tycka och tro. Sluta förklara mig och istället stå för mina val. För val det gör vi alla och jag har gjort en del aktiva val som jag är nöjd med. Men så får man frågor gliringar och ibland inte ens det, det är mer att jag inbillar sig vad andra ska tänka, tycka och tro.

Så här kommer ett statemen! Jag har valt att ha två stora hundar, sex katter och en häst!

Jag har valt det för att:

 • det ger mig så mycket att få en blöt strumpa levererad klockan 04.58 en söndagsmorgon av en svart hund som är så glad så glad att jag finns där.

 • Jag vet att någon kollar av mig några gånger per natt för att se att jag är min säng och andas.

• jag kan sitta i soffan med en Leonberger i knät som vänder nosen mot mitt ansikte och dyrkande ser upp på mig.

• jag kan samtidigt ha en till hund på andra sidan, en katt i andra delen av knät och en katt som halsduk.

• jag kan med en morot få 800kg häst att flytta sig i små små steg runt mig

• när jag fryser kan få en spinnande pälsmössa slingrad runt mitt huvud när jag ska sova

• jag kan få ett enormt hästhuvud uppstoppat i armhålan för att få ett öra eller två kliat

• jag kommer ut i skogen och blir motionerad

• jag är alltid efterlängtad och någon blir alltid glad när jag kommer hem

• jag kan rida akademiskt och umgås med likasinnade

 Samtidigt har jag valt bort:

• ny bil som startar klockrent varje morgon och inte behöver repareras

• Ett perfekt städat hem (det går inte med all denna päls och alla dessa tassar…)

• dyra restaurangbesök, restaurangbesök i största allmänhet när jag tänker efter • resor som innebär bortavaro någon längre tid

• shopping och märkeskläder

• Åkgräsklippare

 Osv osv

Och det är mitt val, jag är rätt nöjd med det. Jag tycker det är helt okej att klippa gräset och använda mina egna ben. Jag behöver inte nytt och fint hela tiden, jag gillar faktiskt de saker jag har! Jag tycker inte om att shoppa om jag ska vara ärlig och att ligga och sola är inte heller min grej. Nu ska jag välja att sluta bry mig om vad andra har för värderingar och mål i sitt liv och tro att det är någon norm och faktiskt stå för det här.

Så nej ni behöver inte fråga om jag ska köpa en ny bil, om jag inte borde ha en ny fin trimmer eller en åkgräsklippare, eller om vi ska på någon semester i år. Jag har valt bort det till förmån för andra kvalitéer i livet. Hepp!

 Tittar sällan på hästsport varken live eller på TV. Undantaget de få lokala klubbtävlingar där jag för länge sen deltog mot bättre vetande. Så igår råkade jag hamna framför TV:n när det var någon hög tävling i dressyr, de bästa i världscupen tror jag det var… Många ekipage hade ridit över 80% i tidigare tävlingar vad det nu innebär. Där ser ni min kunskapsnivå i ämnet tävlingsdressyr.

Det som slog mig var vad långa hästarna var, de hade hur mycket rygg som helst. Och massor av framben, alla verkade inte ha lika mycket bakben, i alla fall inte under sig. Men säger mannen som kommer förbi, ”är du säker på att det är hästarna som är långa? Det ser ju ut som taxar på styltor… är det inte TV:n som har fel inställning på skärmen?” Hm.. men borde inte resten av deltagarna, ryttare, domare etc. också ha fel proportioner då?

Det andra som slog mig var, varför sitter alla och lutar sig bakåt? Hur får man ihop det med att vara lätt i handen? Har de några magiska mag-, ryggmuskler de där duktiga ryttarna som gör att de kan sitta ett helt dressyrprogram svagt bakåtlutade utan att hänga i hästens mun? Eller har det också med skärmens inställning att göra, att hästarna dras ut på längden och ryttarna bakåt, att det är en synvilla? Märklig att allt bara dras bakåt på ekipagen, enormt långa ryggar på hästen men inte enormt långa halsar. Bakåtdragning av ryttarens sits men inte lika framträdande bröstpartier…

Men vad vet jag, det kanske bara är jag som inte förstår, det är som när jag första och enda gången var på trav och skulle försöka vinna pengar. De hästar jag la mina ören på kom obönhörligen sist gång på gång. Jag satsade på de hästar jag tyckte jag såg hälsosamma ut, inte de som såg magra och stressade ut. Så fel jag hade, i alla fall om man ville vinna…

 Att stängsla för att skydda grödor och att stängsla för att skydda husdjur mot rovdjur, gemensam nämnare, man stängslar för att hålla faran UTANFÖR det område man vill skydda. Funderar på vem jag stängslar för egentligen. På något märkligt sätt verkar jag ha stängslat in faran istället för tvärt om.

 ”Mamma HUR mycket ÄLSKAR du dina hundar!?” säger döttrarna och försöker förhindra mig från att se in i trädgården. Va? Varför undrar du? ”Jo för att…” Just då ser jag huden glatt springa förbi med mitt äppelträd i munnen. Vad hjälpte det att vi inte hade rådjur och harar som knaprade på våra träd och buskar i vinter, eftersom vi har ett bra stängsel runt tomten. Vi har ju hundar som kan bita av hela trädet vid roten.

Ser att tulpanerna slår ut vilken dag som helst, ser sen hur tulpanerna troligen aldrig slår ut då de är nedtrampade… Planterar vallmofrön, väntar med spännig på att de ska kika upp ur jorden. Ser hur hela planteringsytan är uppgrävd och runtbökad. Kanske inte blir några vallmor just där. Är förväntansfull… snart slår pingstliljorna ut… ser alla lökar ligga spridda tillsammans med jord över gräsmattan. I rabatten ett stort hål. Lagom för en Leonberger att ligga i… Leonbergern ser nöjd ut. Matte ser inte lika nöjd ut.

Staketet runt tomten är nu kompletterat med hönsnät runt rabatterna. Kan nog bli trendigt, lite så där Shabby Chick som är så modernt.

Men nu börjar jag bli lite trött på räven som sitter och skriker utanför huset på nätterna… Försöker se positivt på det hela, rävar som skriker är troligen inte på jakt och har därför inte avsikt att äta upp mina katter. Trots att räven är nära, vi har ju i vintras suttit och tittat på rävarna när de lekt 30m från köksfönstret och att de härjat runt här hela vintern, så är alla sex katter fortfarande intakta. Inga skador förutom i höstas så Sture var sårig i ljumsken, halt och vägrade gå ut på flera månader. Vi misstänker att en av rävarna smakat lite på honom.

Men nu till frågan, varför sitter räven och skriker utanför vår tomt/i närområdet på nätterna i mitten av april? Jakt är som sagt var borträknat, för mig veterligen skriker inte rävar för att paralysera sitt byte. Den verkar inte sitta fast för då skulle vi ha hittat den här ute och då skulle den inte skrika bara vissa nätter utan mer konstant för att sakta tona bort och dö… Letar den partner? Är det inte lite väl sent i så fall? Borde den inte redan ha hittat sin make/maka för året och ha första kullen valpar på gång nu? Men om det är så att den är lite pilsk.. är det brist på andra rävar som gör att den suktar efter någon hund att kopulera med? Rävhybrider finns bevisligen… och den är inte så rädd för hundarna som man önskar, när vi släppt ut hundarna på tomten har den sprungit kanske 50-100 m för att sen sitta och glo på hundarna, de innanför stängslet och han/hon utanför… är det som den försöker säga, snälla släpp in mig på tomten så jag får leka?