Jag vet att du har varit med ett tag nu, men enligt statistiken så har du lika lång tid kvar att vara i bruk. Det finns därför ingen anledning att börja stänga av eller nedprioritera funktioner redan nu. Kanske tycker du att jag inte varit tillräckligt snäll mot dig och vårdat dig? Men jag har verkligen försökt. Promenader, jogging och yoga. Allt var för dig. Jag har till och med övertalat min arbetsgivare att ha höj/sänkbart bord, ergonomisk stol och ett fritt arbete. Allt det där ska vara bra har jag hört, både för dig och för huvudet. Jag lägger mig i tid för att du ska får vila ut och äter nyttigt. (Jo choklad är faktiskt nyttigt!)

Så därför kära kropp skulle jag nu vilja be dig om att sluta kinka och gnälla och låsa ryggen. Det är faktiskt rätt opraktiskt och det förhindrar mig att göra alla de där sakerna jag gör för din skull. Dessutom gör det ont. Snälla!?

Det är nästan så att jag inte vill gå ut med det offentligt. Men jag har åkt på kryssning. En Ålandskryssning. Kanske inte den första i mitt liv, men det första som vuxen utan barn. Jag måste också erkänna att jag varit full av fördomar om denna typ av kryssningar. Fördomarna har gått ut på, fylla och tillfällig sex.

Nu begav det sig så att mannen fyller jämt och vi planerade att samla hans vänner och bjuda honom på SPA med övernattning och middag. Det billigast alternativet vi hittade var att åka med en Ålandskryssning för ändamålet.

Här kommer lite betraktelser från denna resa, fenomen som för mig var nya.

*Busschaufförer på anslutningsbussar är nästan som idoler/kändisar/kungligheter. Man måste applådera alla deras uttalande. När chauffören via högtalarsystemet meddelar att det finns våtservetter på toan för att använda efter utfört värv och dessa ska sedan kastas i avsedd behållare, då applåderar hela bussen. Eller var det av lycka över att det fanns våtservetter? Jag är inte helt klar med hur det var. Man applåderar också när chauffören gjort sitt jobb och klarat av att köra hela vägen till destinationen.

*När man åker till en kryssning är det viktigt att inte ta för långa åkturer. Det är som med små barn, de ska inte sitta i bilen för länge och de behöver äta ofta. Kryssningsresenärer behöver efter 45minuters resa stanna för att ha en matpaus på 50minuter.

*Kryssningsresenärer pratar med mer dialekt än de flesta jag umgås med här i Östergötland. Att höra sina medresenärer prata på anslutningsbussen var som att lyssna på ett komikerprogram där någon parodierar östgötska. Jag insåg efter ett tag att de pratarfaktiskt så här.

*När man går på krogen/disco hemma i verkligheten finns 18-årsgräns. Man får ta med barn i målmans sällskap och en del gör det för att äta middag men efter klockan elva brukar föräldrar med barn inte synas på krogen. På en Ålandskryssning så är det helt naturligt att barn i skiftande åldrar är uppe och dansar bredvid rejält alkoholpåverkade ynglingar, att det cirkulerar runt mammor med liggvagnar på ”krogen” och ser bistra ut samt att det sitter fastspända barn modell lite större i sittvagn på samma ”krog”. Huruvida de skriker eller inte är svårt att avgöra, volymen är hög, men man kan se deras ben och armar sprattla under den neddragna suffletten.

*Man finner sig själv redo att stå upp för att Kiss inte får sina låtar massakrerade av coverbandet, fast man egentligen inte gillar Kiss

*Man kan ta med sig sina personer som man gillar, diskutera livets väsentligheter i hytten, fnittra till småtimmarna, bada ångbastu, bubbla i pool under bar himmel och vara nöjd med det.

Och jag såg Åland, genom mitt hyttfönster en kort stund på morgonen. Jag tror det var rätt fint där… och jag blev varken direkt full och jag hade inte tillfälligt sex heller, hur andra resenärer på båten gjorde har jag dock ingen vetskap om.

Om jag kommer att åka på fler Ålandskryssningar? Nej tror inte det. Men det har gjort mig en upplevelse rikare.

Känslan blir inte bättre av att mannens tåg bara är inställda eller försenade så man kommer hem skitsent bara för att inse att man måste ägna en timme åt att skotta snö efter maten, så där 20.00 på kvällen,  sen gå och ta hand om hästen, sen ska man sova för att gå upp tidigt och samåka med mannen vars tåg  är skittidigt för det ordinarie tåget är inställt för de ska… inte vet jag, ploga banan? Så jag åkte från jobbet 17.10 igår och kom hit 06.50 i morse.  Därimellan hann jag också  handla lite hyacinter, konstatera att laxen var slut (den jag lovat dottern att grava) laga och äta mat, städa kattlådan, duscha och faktiskt hann jag sova lite också…. Ska inte gnälla, ska inte gnälla ska inte gnälla… bilen startade ju i alla fal, jag är frisk, barnen är friska, katterna hade använt låda och inte garderoben, det finns de som har det värre och jag fick äta lussebulle till frukost för idag är det Lucia!  God morgon Världen!

Hösten 1986, jag har tagit mod till mig och klippt till. Kort blev det, en tuff frilla som inte många andra hade, håret fönat framåt i små spetsar mot ansiktet. Kände mig rätt cool i den. Lördag morgon och familjen åker tillbadhuset. Jag är trött, osminkad och ofixad i håret. Ska ju ändå bada. Mamma betalar för familjen och kassörskan ger mig ett blått gummiband med nyckel. ETT BLÅTT BAND!! Blått = männens omklädningsrum Rött = kvinnornas omklädningsrum.  

Sedan dess har jag en rätt speciell relation med min frisyr och mitt hår. ”Det är ju bara hår”, ”allt klär en skönhet”. ”du skulle inte kunna se manlig ut hur du en försöker”, ”du passar jättebra i kort hår” är kommentarer som har noll och ingen påverkan på mig. Jag kan för mitt liv inte klippa mig kort, skräcken för att jag inte ska upplevas som kvinna kommer smygande. (Sen varför det är så viktigt för mig får vi ta i ett annat inlägg någon annan gång) Jag har därför också varit mycket restriktiv med hårfrisörbesök, byte av frisör och att ”hitta rätt” när det gäller frisör… och det gör hon väl min nya frisör? Det har ju funkat i ett år nu utan att jag fått ångest efteråt. Eller har jag glömt att berätta om detta med kort hår? I vilket fall som helst har jag tagit mod till mig och klippt mig ”nästan kort” på sistone. Men ändå en kvinnlig frisyr och ändå INTE KORT VID ÖRONEN! Det ska gå lätt att spara ut vid eventuell känsla av okvinnlighet.

Så händer det förskräckliga. Trots beställningen ” samma som förra gången, det funkade bra, det trivdes jag med, det var tillräckligt kort/långt” så kommer jag ut från frisören med för kort hår. Enligt mig, kanske ser ingen annan skillnaden. Men jag gör det. Jag KÄNNER skillnaden. Det krullar sig upp bakom öronen och försvinner utom synhåll för mig framför spegeln. Det finns inget att ta tag i där bak. Det går inte att få den frisyr jag vill ha, jag får lägga massor av tid att stå och dra i håret med en plattång för att ens komma på tanken på att gå ut.  Det är kort sagt KORT! För kort! Några centimeter gör att frisyren går från ”halvlångt” till kort. Och jag vill inte vara korthårig.

Hela helgen har jag nu varit tjurig och grinig och det är nog bara inte fullmånens fel, är håret fel är hela jag fel. Jag känner mig ännu mer obekväm än när jag tvingas ha jeans. För jeans kan jag byta ut mot andra klädesplagg… jag funderar nu starkt på att anamma ungdomens mode med att ha huvudbonad även inomhus, tills håret vuxit ut och jag kan känna mig som kvinna igen. För jag inser att jag inte kan ligga i sängen under täcket i flera veckor…

Mannen som den här sommaren har börjat jogga. Jag vet inte vem han är, men konstaterar att han börjat jogga varje morgon samma tid som jag passerar Norrköpings flygplats på väg till jobbet. Det är väl inget märkligt med det. Det brukar jogga folk lite här och där när jag är ute och åker bil. Men hans klädval väcker frågor. Han joggar nämligen iförd jeans och stickad tröja. Varför då?

• Är det för att han tycker att jeans och stickad tröja är bästa träningskläderna tidiga augustimornar?
• Är det för att han inte har råd med att köpa träningskläder?
• Är det för att han vill göra något statement och inte köpa mer kläder när garderoben är full i ett sant miljötänk?
• Är det så att hans fru/sambo/partner varje morgon skriker och gapar så att han inte ser någon annan utväg än att kasta sig ut och springa för att komma undan och inte hinner byta om?
• Är det så att han inte vågar berätta hemma att han börjat träna? Att han säger ”jag går ut och hämtar tidningen”?
• Är det så att han egentligen inte är ute och joggar utan bara är väldigt sen till bussen och måste springa för att hinna med?

Frågorna hopar sig, i morgon ska jag försöka se om han har joggingskor, eller om han springer i lågskor eller loafers…

En vanlig dag på hemma hos mig och min familj: Strips med kidneybönor till middag, till efterrätt en mjölboll smaksatt med kakao, rullad i solrosfrön och till det lite vispad grädde. Bredvid den bleka och tandlösa  familjen tuggar hundarna glatt i sig mat i överflöd, de utmärglade katterna tittar på. Hundarna äter så mycket så det behövs massvis av bajspåsar för att plocka upp resterna när familjen sedan tar en promenad.

Så har vi det om man ska tro ICA – ”Här får ni rabatt på de varor ni brukar köpa”… vet inte hur de definierar brukar, inte på samma sätt som jag i alla fall. Inget av det som jag får rabatt på ”brukar” jag köpa så värst ofta.

Hon har sitt bo i mitt huvud. Hon har varken vacker själ eller trevligt sinne, hon är arg, sur och missunnsam. Hon tränger sig förbi mig och kväker ut otrevliga saker ur min mun. Där jag har fördragsamhet har hon ingen. Där jag väljer att inte kommentera häver hon ur sig . Hon har små öron och stor käft och hur jag än försöker resonera med henne tar hon varken hänsyn eller notis om mig. Det är ju ändå min kropp hon huserar i och min personlighet hon missbrukar. VIK HÄDAN DU ONDA VARELSE! Låt mig få lugn och ro, låt mig få tala snällt till nära och kära. Låt mig njuta av den vackra dagen och att våren är här…

Så står man där, mitt i natten, utanför sin dörr och kommer inte in. Är det så här det känns, när man inte är välkommen längre? Som det där skämtet man drar på jobbet om " när du kommer en morgon så är alla dina saker borta och ditt kontor är låst, då vet du att du blivit uppsagd". Jag känner en extra gång på dörren, nej låst. Det är oroväckande mörkt och tyst i huset. Jag knackar lite försiktigt. Det enda som händer är att hundarna börjar skälla... jaha inte ens de vill veta av mig, tror jag är en inbrottstjuv verkar det som. Jag börjar känna mig desperat, jag är trött (och kanske lite onykter), det är mörkt och det är kallt. Jag vill inte sova i det lilla plåtskjulet där vi förvarar trädgårdsredskap och annat skräp som är den andra byggnaden vi har i vår ägo. Det är förvisso inte låst, dörren har halvt ramlat av så där skulle både jag, rävar, gastar och våldtäktsmän komma in. Ringer på dörrklockan... ingen reaktion. MEN jag vet ju att familjen är hemma, båda bilarna är hemma och vart kan man ta vägen mitt i natten mitt ute på landet?

Till slut kommer dottern upp och öppar försiktigt. " - Jag trodde det var en inbrottstjuv eller nått" . Ja jo... mamma gick ut för några timmar sen och förväntades åter, tänkte inte att jag behöver nycklar med mig. Sannolikheten  inbrottstjuv/mamma som kommer tillbaks från grannen, vilken är störst?

I sängen sover maken sött med sina hörselproppar på. Praktiskt med hörselproppar, man hör aldrig ungdomar som är uppe och röjer, katter som spyr, hundar som får magknip och måste ut mitt i natten... eller fruar som vill komma in!

Det avslutet på dagen var signifikant för hela dagen. Hoppas på bättre tur idag... fortsätter träna på radikal acceptans.