Hon stod där framför honom, han lyfte sin blick, hans såg… en säckig hårdrockst-shirt och glansiga haremsbyxor.  Hans blick stannade vid de korviga gröna med ack så sexiga jaktsockorna som prydde hennes fötter. En liten glipa mellan sockans resår och haremsbyxans slut fick honom att… nja, näe, det funkar inte så va?

Hur snabbt kan förfallet gå? För att nyligen ha granskat och valt varje plagg med omsorg och noga studerat min kropp så att inga pinsamheter skulle visa sig, inga kvisslor synas, håret oklanderligt ordnat… så står jag nu här framför honom i denna klädsel helt ogenerat… skärpning Sandra, skärpning!

Idag är det dags, mamma, matte och fru lämnar hemmet och ikläder sig rollen som tonåring på stan. Ska iväg minisemester med mina vänner inne i den närbelägna staden och gå på gratiskonsert. För att om en riktig tonåring slippa stå och vänta på utsatt tid för skjuts hem när bussarna har slutat gå så har övernattning fixats.

 Nu packas det och i sann tonårsanda så våndas jag över vad i all världen jag ska ha på mig för att se snygg ut. För tvärt emot tonåringen i mig så vill jag även slippa skoskav och att frysa…eller att det ska sitta obekvämt…. Ballhet framför komfort som en vän sa till mig en gång känns inte så kul… komfort framför ballhet, eller varför inte ball och bekväm samtidigt?

Har också inhandlat en box rödvin…  hur tonåring är det? Borde jag gå och köpa lite Aurora och blanda ut med fruktsoda istället? Säljer de ens fruktsoda längre, tänker jag då, och inser att jag numer mest köper laktosfri mjölk om något som kan drickas ska inhandlas på ICA. Fruktsodans tid kanske är förbi?

Packar ombyte, lakan och handduk… och frukost, så klart jag måste ha frukost, jag blir ju så sur annars på morgonen… Praktisk och omtänksam mot mina medrymmare. Inser helt plötsligt att det är nog inte tonåring på stan, möjligen husmor på rymmen som jag kommer att vara i helgen men vad sjutton:  Norrköping here I come! Och kul ska jag ha!

Dunk… den slås hårt mot vindrutan och jag inser att den måste ha dött omedelbart. Jag sitter och funderar på om den möjligen kan ha överlevt och ligger i dikeskanten och lider just nu. Då ser jag i ögonvrån hur någon fladdrar precis nedanför vindrutan och inser att den inte ligger i någon vägren utan på min bil. Den förmodade döda fågelns ben skakar i vinddraget från alla 80km/timmen som jag susar fram i.

Den är nog död…. det måste den ju vara, inget så litet överlever en sådann smäll? Jag kan nog ta bort den när jag kommer hem, jag låtsas inte om att det hänt… Men det fortsätter fladdra och jag blir mer och mer tvivlande på att den verkligen är död. Tänk om den lever? Förutom att vara allvarligt skadad förvärras det av att ligga i vinddraget och kastas hit och hit… Jag är en ond människa som utsätter den för det här! Jag måste stanna och se efter. Men OM den lever vad gör jag då?

Börjar tänka på den där dansmusen som dottern fick från en välmenande vän till mig, den blev sjuk, den led, den borde ha fått somnat in, men jag kunde bra inte slå ihjäl den. Att jag var en värre djurplågare att låta den ligga där och lida förmådde ändå inte handen att höjas och sänka hammaren mot den. Gick så långt att jag ringde en bekant och bad honom komma och agera bödel. Den hann självdö i väntan på att han skulle komma….

Så jag vet att om den lever så kommer jag inte att ta fram fälgkorset och dunka till, inte att lägga den framför hjulet och köra fram och åter några gånger. Jag kommer att ta in den, ta hem den, och försöka rädda den. Jag inser helt plötsligt varifrån dottern ärvt viljan att rädda alla skadade djur i hela världen.

Jag hittar en parkeringsficka, svänger in och går ut. Den sitter fastkilad under torkararmen. Benen är i konstig vinkel, ögonen slutna och nacken sladdrig. Ändå tittar jag noga, noga mot brösten, är det stilla, eller ser jag inte en liten höjning och sänkning. Nej, helt stilla. Hittar några pinnar och monterar bort den… kastar den i vägrenen och drar en skamsen suck av lättnad…

Jaha så hänger de där, de gröna plyschtärningarna, mitt i framrutan på bilen. De MATCHAR ju färgen på bilen! Det ser jag väl! Så klart jag behöver dom, jag har bara inte förstått mitt behov förut. De gör sällskap med en vit mer hårig variant som hänger där sen tidigare. Den är bara en numer, men var två förut De blev reducerad till en när jag hävdade att de minsann störde utsikten från förarplatsen och det kändes något trafikosäkert. Nejdå, inte. Jag är bara överkänslig. Diskussionen uppkom igen när jag fick nya fina GRÖNA träningar av någon annan som ville förgylla min vardag. Vaddå trafikosäkert? Det finns ju massvis av andra bilar som har ännu större och fler tärningar hängandes i framrutan? Hur kan det då vara trafikosäkert? Ser du inte hela körfältet? Men… är nog inte pga av tärningarna, eller?

Vaddå förbjuda att sms:a när man kör bil? När uppenbarligen åker runt så många bilar vars vindrutor täcks av stora håriga träningar på våra vägar. Där förarna likt en upptäcktsresande i djungeln får spana mellan dinglande tingestar för att få överblick över situationen... det kanske borde förbjudas istället?

Vacklar ut i skogen för morgonens hundpromenad, är mer än lovligt trött och tycker väl att livet känns så där.  Finner mig helt plötsligt stående mitt i ett hav av smultron, röda och färdiga att plockas. Klockan är knappt sex på morgonen och ändå står jag där på knä och plockar dom, färska smultron till frukost kan väl få vilken dag som helst att få ett lite bättre skimmer.

Hemma igen häller jag upp smultronen i en skål tänker precis ta fram mjölken då jag hör en röst bakom mig ” du tänker väl på dvärgbandmasken, man kan inte äta bär direkt ur skogen längre”

Kvar på diskbänken står nu en skål nyplockade smultron som ingen har ätit… är jag feg eller bara förståndig. Har inte bestämt mig än, kanske äter jag upp dom efter jobbet.

Mitt gig med kören förvandlades helt plötsligt till ett gig med Thåström. Mirakulöst hade jag lurat ned honom till Norrköping (eller upp, har ingen aning om var han bor…) Scenen var hans och av någon outgrundlig anledning vill han dela den med mig. Vi var så bra, kompletterade varandra, publiken jublande och jag visste, att i morgon kommer det att vara rubriker i NT.

Spelningen är över, vi ramlar av scenen, svettiga och lyckliga, ned i källaren med avloppsrör i taket och fula väggar i puts. Det är här den temporära logen är. Alla vill prata med Thåström och jag hänger lyckligt bredvid… men eftersom kläderna är svettiga behöver jag byta om innan vi ska vidare ut i natten och fira våra framgångar.  Jag springer bort för att byta om, tar mina blekgula och kraftig vadderade tights. Jag är blöt av svett, de är svåra att få upp över benen, de liksom fastnar vid anklarna hela tiden och går inte att dra upp. Till slut är jag klar… Thåström är borta, han har hittat nya vänner att ge sin uppmärksamhet- kvar i källaren står jag ensam och svettig i mina vadderade tights…

Är det möjligen lämningarna av hundarna jag studerar närmare? Eller verkar jag närsynt när jag städar kattlådan? Nepp, det handlar om det som utspelar sig någon gång mellan ca 1700 och 1920. När jag var 12-13 plöjde jag Barbara Cartland romaner, jag kunde om jag var riktigt effektiv plöja fyra stycken på en helg, eller var det per dag? Jag kom upp ur min säng för att äta och besöka toa, sen ned igen…  de var ju så… bra!? Tänker inte läsa någon nu för att undersöka det hela närmare när jag tänker efter, vill ha positiva minnen kvar. Nu har det utvecklat sig till en vurm för dessa små äventyr helst från brittiska öarna, där alla är präktiga, där de onda är onda och de goda är goda, de rika är rika och de fattiga är fattiga, för alltid åtskilda och det är alltid romantiskt på ett eller annat sätt. Och snygga kläder! De har så snygga kläder, varför är det inte modernt längre? Jag skulle passa utmärkt i åtsittande liv och vida kjolar och snygga håruppsättningar. Och bli eskorterad av män som har kostym och hatt, eller räddad av män som har… kostym och hatt. Jag skulle vara hjälplös när det passade och tuff och en tigrinna till mor i andra fall. Alltid med mina kjolar rena och välstrukna oavsett vilken samhällsklass jag skulle tillhöra.

Istället är jag en kvinna i karriären, iförd skjorta och kavaj. Vissa män är nog smårädda för mig och det var ett bra tag någon försökte rädda mig från något alls.

Så jo jag kan se på sånt skit… jag kan drömma mig till en annan värld, en värld där allt är enkelt och man inte behöver välja så mycket…

Jag har grävt, luckrat, jordförbättrat för att äntligen så om det som inte kom upp. Olika sorters sallad och sen massor av rödbetor har jag petat ned och sen vattnat. Känner mig nöjd, den här gången ska det väl ändå komma upp något hoppas jag.  Jag var nog lite för tidig förra gången jag petade ned fröna.

Dagen efter så fäller jag upp parasollet, dukar fram fikat och slår mig den vid uteplatsen för att beundra vad jag åstadkommit. Hunden ligger bredvid på marken. Katten ligger och tronar uppe på stolsdynorna som är staplade på varandra. Längre bort i det höga gräset ser jag en annan av katterna komma spatserande. Det är då hon kommer. Helt oförskräckt landar hon i min salladsplantering och pickar upp ett frö, tittar på mig, pickar upp ett till, tittar på mig, pickar upp ett till. Jag blir helt paff, katt inom 2m, hund inom 2m och människa inom 2m samt ännu en katt på ingång. Men vad bryr hon sig om det den lilla korsnäbbshonan. Hon pickar tills hon känner sig nöjd. Människan är för paff för att reagera, katten verkar inte bry sig och hunden, den sover glatt vidare.

Jag undrar, hur kom hon på att jag sått nu? Dessutom ska en mindre korsnäbb mest livnära sig på gran och tallfrön… får väl lägga till ruccolafrön på listan nu… så jag gissar att kylan kanske inte var enda boven när jag planterade sist.

Dessutom har jag nu argument mot mannen när jag vill ha fågelbord i vinter. Enligt honom är det inte okej när man har sex katter att duka upp med fåglar på det sätter. Efter att ha sett det totala ointresset från familjens djur så tror jag att ett fågelbord är helt okej kommande vinter.