Har alltid hävdat i mig bor en liten tant. Jag ser fram emot att bli tant! Jag har vägrat färgat bort de grå hårstråna och fantiserar om att lära mig sticka raggsockor. Jag bakar, saftar och syltar. Favoritklädesplagget hemma är mitt förkläde. Någon som mina vänner säger att ingen normal människa i min ålder använder utan det gör bara… tanter. Jag har hävdat att det är charmigt med rynkor och att det ska bli skönt att inte bli märkligt behandlad för att man ser ung ut. Jag har uppmanat tanten i mig att våga ta steget fullt ut och komma fram.

Men så helt plötsligt en dag känns inte mina gråa hårstrån lika charmiga längre. De grå tinningarnas charm känns helt plötsligt mer charmiga på någon annan än på mig. Jag börja fundera på att jag kanske ska köpa hårfärg i alla fall… inte för att jag vill piffa till mig, utan för att dölja de där grå stråna. Helt plötsligt när jag tittar mig i spegeln så tycker jag att jag ser gammal och glåmig ut i hyn, rätt rynkig börjar jag bli också.  Hela garderoben är full av ingenting att ha på sig i form av rätt omoderna kläder och börjar det inte bli lite mjukt runt midjan?

Så när hon äntligen gör mig till viljes och börjar komma fram, tanten, så är jag inte längre lika förtjust i tanken på henne.

 Tittar sällan på hästsport varken live eller på TV. Undantaget de få lokala klubbtävlingar där jag för länge sen deltog mot bättre vetande. Så igår råkade jag hamna framför TV:n när det var någon hög tävling i dressyr, de bästa i världscupen tror jag det var… Många ekipage hade ridit över 80% i tidigare tävlingar vad det nu innebär. Där ser ni min kunskapsnivå i ämnet tävlingsdressyr.

Det som slog mig var vad långa hästarna var, de hade hur mycket rygg som helst. Och massor av framben, alla verkade inte ha lika mycket bakben, i alla fall inte under sig. Men säger mannen som kommer förbi, ”är du säker på att det är hästarna som är långa? Det ser ju ut som taxar på styltor… är det inte TV:n som har fel inställning på skärmen?” Hm.. men borde inte resten av deltagarna, ryttare, domare etc. också ha fel proportioner då?

Det andra som slog mig var, varför sitter alla och lutar sig bakåt? Hur får man ihop det med att vara lätt i handen? Har de några magiska mag-, ryggmuskler de där duktiga ryttarna som gör att de kan sitta ett helt dressyrprogram svagt bakåtlutade utan att hänga i hästens mun? Eller har det också med skärmens inställning att göra, att hästarna dras ut på längden och ryttarna bakåt, att det är en synvilla? Märklig att allt bara dras bakåt på ekipagen, enormt långa ryggar på hästen men inte enormt långa halsar. Bakåtdragning av ryttarens sits men inte lika framträdande bröstpartier…

Men vad vet jag, det kanske bara är jag som inte förstår, det är som när jag första och enda gången var på trav och skulle försöka vinna pengar. De hästar jag la mina ören på kom obönhörligen sist gång på gång. Jag satsade på de hästar jag tyckte jag såg hälsosamma ut, inte de som såg magra och stressade ut. Så fel jag hade, i alla fall om man ville vinna…

 Att stängsla för att skydda grödor och att stängsla för att skydda husdjur mot rovdjur, gemensam nämnare, man stängslar för att hålla faran UTANFÖR det område man vill skydda. Funderar på vem jag stängslar för egentligen. På något märkligt sätt verkar jag ha stängslat in faran istället för tvärt om.

 ”Mamma HUR mycket ÄLSKAR du dina hundar!?” säger döttrarna och försöker förhindra mig från att se in i trädgården. Va? Varför undrar du? ”Jo för att…” Just då ser jag huden glatt springa förbi med mitt äppelträd i munnen. Vad hjälpte det att vi inte hade rådjur och harar som knaprade på våra träd och buskar i vinter, eftersom vi har ett bra stängsel runt tomten. Vi har ju hundar som kan bita av hela trädet vid roten.

Ser att tulpanerna slår ut vilken dag som helst, ser sen hur tulpanerna troligen aldrig slår ut då de är nedtrampade… Planterar vallmofrön, väntar med spännig på att de ska kika upp ur jorden. Ser hur hela planteringsytan är uppgrävd och runtbökad. Kanske inte blir några vallmor just där. Är förväntansfull… snart slår pingstliljorna ut… ser alla lökar ligga spridda tillsammans med jord över gräsmattan. I rabatten ett stort hål. Lagom för en Leonberger att ligga i… Leonbergern ser nöjd ut. Matte ser inte lika nöjd ut.

Staketet runt tomten är nu kompletterat med hönsnät runt rabatterna. Kan nog bli trendigt, lite så där Shabby Chick som är så modernt.

Hon har sitt bo i mitt huvud. Hon har varken vacker själ eller trevligt sinne, hon är arg, sur och missunnsam. Hon tränger sig förbi mig och kväker ut otrevliga saker ur min mun. Där jag har fördragsamhet har hon ingen. Där jag väljer att inte kommentera häver hon ur sig . Hon har små öron och stor käft och hur jag än försöker resonera med henne tar hon varken hänsyn eller notis om mig. Det är ju ändå min kropp hon huserar i och min personlighet hon missbrukar. VIK HÄDAN DU ONDA VARELSE! Låt mig få lugn och ro, låt mig få tala snällt till nära och kära. Låt mig njuta av den vackra dagen och att våren är här…

 Tog fram och på min turkosa blus som jag hade när jag var 14, kombinerat med en väst jag fick när jag var 15. Byxorna inte lika gamla men skulle ha kunnat platsa då i mitten av 80-talet. Lite lagom för korta. Ett par mockasinliknande skodon med fransar och vips jag var klar för avfärd till jobbet. Tänkte att någon borde väl märka något. Att jag hade samma kläder som för 28 år sen. Att de fortfarande satt bra, att jag fortfarande var lika ung.

 ”Har du köpt ny blus” säger mannen misstänksamt. Vi har ju köpförbud hemma. Inget ska inhandlas som inte behövs och inte förhandlats… nej säger jag… inte ny bara så där 28 år, han verkar inte tro mig.

Vi har ett berg precis bakom huset, där uppe finns en utkiksplats där man kan sitta och meditera och se ut över bygden. Jag klättrade dit idag, behövde lite tid för mig själv och fundera över livet. Solen sken himlen var blå, fåglarna kvittrade i skyn och spindlar och myror sprang runt mina fötter. En bild av en indian som gått ut i vildmarken kom för mitt inre, indianen som gått för att finna sitt totemdjur. Jag sluter mina ögon, vänder huvudet mot solen och vänder mina tankar inåt, försöker bli ett med naturen... och i mitt huvud kommer en bild av en gråsugga...

Det är vår/vinter, solen börjar vara upp längre och odlarlängtan börjar väckas i mig. På en resa hem från Arlanda springer jag in på pressbyrån för att köpa något att stoppa i magen för att mota åksjukan från mig. Och där vid kassan börjar det, där finns ett trädgårdsmagasin, eller magasin och magasin en bilaga till en av våra kvällstidningar. Omslaget glänser och det är ”vår”, ”trädgård”, ”odling” och tips och trix så här inför odlingssäsongens början.

Jag slukar mitt godis och tar upp tidningen, trotsar åksjukan, för trädgårdstidningar och frökataloger det är som porr för mig. Jag drömmer mig bort, bläddrar och tittar på bilder. Läser och i min fantasi bygger jag upp en prunkande trädgård och ett frodigt trädgårdsland med sallad stor och saftig, mangold mjäll och god och squash massor av squash som jag delar ut till nära och kära.

I min fantasi har jag också en jordkällare, jag syrar mina grönsaker, konserverar andra och vinterförvarar rotfrukter och kål. I min fantasi är vi i stort sett självförsörjande på grönsaker. I min fantasi står jag där rödkindad och stolt med min skörd i famnen och visar upp den.

Det är då jag ser reportaget om Stefan Sundström. Denne sångare, poet och visar det sig, odlande man! Jag drömmer mig bort i hans värld, han är ju allt jag vill bli! Nja om man bortser från det där med risigt och stripigt hår och att han använder tobak. Kanske inte jag känner att jag behöver utveckla en penis heller… men odlandet, det är enkelt, det är ekologiskt och det är självförsörjande. Som av en händelse så nämner han märket få sin favoritfröfirma. Utan att reflektera över om det är förtäckt smygreklam (för inte skulle väl han?) så kastar jag mig över internet och googlar och trycker och knappar och vips har jag beställt för en ansenlig summa. Min lojalitet mot min forna fröleverantör är som bortblåst. Här ska jag nå samma framgång som Stefan! Ekologiskt, självförsörjande  och stolt! Det är jag och Stefan nu!

Solen är framme ännu längre på dagarna, tvättstugan är ombyggd till tillfällig barnkammare för småplantor. Jag står och stirrar ned i byttor, krukor och bunkar. Av de planterade squashfröna har ett tagit sig rejält ur en annan kruka har ett litet vridet deformerat exemplar försökt ta sig upp.. i övrigt nada. Paprikorna … hur svårt burkar det vara att odla paprika? Till och med om man tar frön från paprikan i affären brukar det gå lätt… Några skrämda asterplantor tittar upp en annan kruka. Det är inte vad jag förväntat mig och allt är Stefan Sundströms fel!

Så står man där, mitt i natten, utanför sin dörr och kommer inte in. Är det så här det känns, när man inte är välkommen längre? Som det där skämtet man drar på jobbet om " när du kommer en morgon så är alla dina saker borta och ditt kontor är låst, då vet du att du blivit uppsagd". Jag känner en extra gång på dörren, nej låst. Det är oroväckande mörkt och tyst i huset. Jag knackar lite försiktigt. Det enda som händer är att hundarna börjar skälla... jaha inte ens de vill veta av mig, tror jag är en inbrottstjuv verkar det som. Jag börjar känna mig desperat, jag är trött (och kanske lite onykter), det är mörkt och det är kallt. Jag vill inte sova i det lilla plåtskjulet där vi förvarar trädgårdsredskap och annat skräp som är den andra byggnaden vi har i vår ägo. Det är förvisso inte låst, dörren har halvt ramlat av så där skulle både jag, rävar, gastar och våldtäktsmän komma in. Ringer på dörrklockan... ingen reaktion. MEN jag vet ju att familjen är hemma, båda bilarna är hemma och vart kan man ta vägen mitt i natten mitt ute på landet?

Till slut kommer dottern upp och öppar försiktigt. " - Jag trodde det var en inbrottstjuv eller nått" . Ja jo... mamma gick ut för några timmar sen och förväntades åter, tänkte inte att jag behöver nycklar med mig. Sannolikheten  inbrottstjuv/mamma som kommer tillbaks från grannen, vilken är störst?

I sängen sover maken sött med sina hörselproppar på. Praktiskt med hörselproppar, man hör aldrig ungdomar som är uppe och röjer, katter som spyr, hundar som får magknip och måste ut mitt i natten... eller fruar som vill komma in!

Det avslutet på dagen var signifikant för hela dagen. Hoppas på bättre tur idag... fortsätter träna på radikal acceptans.