Hon stod där framför honom, han lyfte sin blick, hans såg… en säckig hårdrockst-shirt och glansiga haremsbyxor.  Hans blick stannade vid de korviga gröna med ack så sexiga jaktsockorna som prydde hennes fötter. En liten glipa mellan sockans resår och haremsbyxans slut fick honom att… nja, näe, det funkar inte så va?

Hur snabbt kan förfallet gå? För att nyligen ha granskat och valt varje plagg med omsorg och noga studerat min kropp så att inga pinsamheter skulle visa sig, inga kvisslor synas, håret oklanderligt ordnat… så står jag nu här framför honom i denna klädsel helt ogenerat… skärpning Sandra, skärpning!

Idag är det dags, mamma, matte och fru lämnar hemmet och ikläder sig rollen som tonåring på stan. Ska iväg minisemester med mina vänner inne i den närbelägna staden och gå på gratiskonsert. För att om en riktig tonåring slippa stå och vänta på utsatt tid för skjuts hem när bussarna har slutat gå så har övernattning fixats.

 Nu packas det och i sann tonårsanda så våndas jag över vad i all världen jag ska ha på mig för att se snygg ut. För tvärt emot tonåringen i mig så vill jag även slippa skoskav och att frysa…eller att det ska sitta obekvämt…. Ballhet framför komfort som en vän sa till mig en gång känns inte så kul… komfort framför ballhet, eller varför inte ball och bekväm samtidigt?

Har också inhandlat en box rödvin…  hur tonåring är det? Borde jag gå och köpa lite Aurora och blanda ut med fruktsoda istället? Säljer de ens fruktsoda längre, tänker jag då, och inser att jag numer mest köper laktosfri mjölk om något som kan drickas ska inhandlas på ICA. Fruktsodans tid kanske är förbi?

Packar ombyte, lakan och handduk… och frukost, så klart jag måste ha frukost, jag blir ju så sur annars på morgonen… Praktisk och omtänksam mot mina medrymmare. Inser helt plötsligt att det är nog inte tonåring på stan, möjligen husmor på rymmen som jag kommer att vara i helgen men vad sjutton:  Norrköping here I come! Och kul ska jag ha!

Jaha så hänger de där, de gröna plyschtärningarna, mitt i framrutan på bilen. De MATCHAR ju färgen på bilen! Det ser jag väl! Så klart jag behöver dom, jag har bara inte förstått mitt behov förut. De gör sällskap med en vit mer hårig variant som hänger där sen tidigare. Den är bara en numer, men var två förut De blev reducerad till en när jag hävdade att de minsann störde utsikten från förarplatsen och det kändes något trafikosäkert. Nejdå, inte. Jag är bara överkänslig. Diskussionen uppkom igen när jag fick nya fina GRÖNA träningar av någon annan som ville förgylla min vardag. Vaddå trafikosäkert? Det finns ju massvis av andra bilar som har ännu större och fler tärningar hängandes i framrutan? Hur kan det då vara trafikosäkert? Ser du inte hela körfältet? Men… är nog inte pga av tärningarna, eller?

Vaddå förbjuda att sms:a när man kör bil? När uppenbarligen åker runt så många bilar vars vindrutor täcks av stora håriga träningar på våra vägar. Där förarna likt en upptäcktsresande i djungeln får spana mellan dinglande tingestar för att få överblick över situationen... det kanske borde förbjudas istället?

Vacklar ut i skogen för morgonens hundpromenad, är mer än lovligt trött och tycker väl att livet känns så där.  Finner mig helt plötsligt stående mitt i ett hav av smultron, röda och färdiga att plockas. Klockan är knappt sex på morgonen och ändå står jag där på knä och plockar dom, färska smultron till frukost kan väl få vilken dag som helst att få ett lite bättre skimmer.

Hemma igen häller jag upp smultronen i en skål tänker precis ta fram mjölken då jag hör en röst bakom mig ” du tänker väl på dvärgbandmasken, man kan inte äta bär direkt ur skogen längre”

Kvar på diskbänken står nu en skål nyplockade smultron som ingen har ätit… är jag feg eller bara förståndig. Har inte bestämt mig än, kanske äter jag upp dom efter jobbet.

Mitt gig med kören förvandlades helt plötsligt till ett gig med Thåström. Mirakulöst hade jag lurat ned honom till Norrköping (eller upp, har ingen aning om var han bor…) Scenen var hans och av någon outgrundlig anledning vill han dela den med mig. Vi var så bra, kompletterade varandra, publiken jublande och jag visste, att i morgon kommer det att vara rubriker i NT.

Spelningen är över, vi ramlar av scenen, svettiga och lyckliga, ned i källaren med avloppsrör i taket och fula väggar i puts. Det är här den temporära logen är. Alla vill prata med Thåström och jag hänger lyckligt bredvid… men eftersom kläderna är svettiga behöver jag byta om innan vi ska vidare ut i natten och fira våra framgångar.  Jag springer bort för att byta om, tar mina blekgula och kraftig vadderade tights. Jag är blöt av svett, de är svåra att få upp över benen, de liksom fastnar vid anklarna hela tiden och går inte att dra upp. Till slut är jag klar… Thåström är borta, han har hittat nya vänner att ge sin uppmärksamhet- kvar i källaren står jag ensam och svettig i mina vadderade tights…

Är det möjligen lämningarna av hundarna jag studerar närmare? Eller verkar jag närsynt när jag städar kattlådan? Nepp, det handlar om det som utspelar sig någon gång mellan ca 1700 och 1920. När jag var 12-13 plöjde jag Barbara Cartland romaner, jag kunde om jag var riktigt effektiv plöja fyra stycken på en helg, eller var det per dag? Jag kom upp ur min säng för att äta och besöka toa, sen ned igen…  de var ju så… bra!? Tänker inte läsa någon nu för att undersöka det hela närmare när jag tänker efter, vill ha positiva minnen kvar. Nu har det utvecklat sig till en vurm för dessa små äventyr helst från brittiska öarna, där alla är präktiga, där de onda är onda och de goda är goda, de rika är rika och de fattiga är fattiga, för alltid åtskilda och det är alltid romantiskt på ett eller annat sätt. Och snygga kläder! De har så snygga kläder, varför är det inte modernt längre? Jag skulle passa utmärkt i åtsittande liv och vida kjolar och snygga håruppsättningar. Och bli eskorterad av män som har kostym och hatt, eller räddad av män som har… kostym och hatt. Jag skulle vara hjälplös när det passade och tuff och en tigrinna till mor i andra fall. Alltid med mina kjolar rena och välstrukna oavsett vilken samhällsklass jag skulle tillhöra.

Istället är jag en kvinna i karriären, iförd skjorta och kavaj. Vissa män är nog smårädda för mig och det var ett bra tag någon försökte rädda mig från något alls.

Så jo jag kan se på sånt skit… jag kan drömma mig till en annan värld, en värld där allt är enkelt och man inte behöver välja så mycket…

”Men vad är det här? Är det den officiella arsledagen?” undrar dottern irriterat. Det är hon som kör oss till morfars födelsedagsmiddag i år. Känns lite ovant, att som mamma få sitta bredvid och slappna av. Men slappna av som förare verkar inte lika lätt. Dottern kör mjukt, smidigt och laglydigt. Hon håller hastighetsgränserna. Har man bara haft sitt körkort i ett år så är man noga med sådant om man är förnuftig, man har ju bara kortet på prov. Men jag tror inte bara det är därför, jag hoppas att mitt säkerhetstänkande har smittat av sig lite på henne och jag kan ta åt mig lite av äran av att ha en så förnuftig dotter.

Men … många andra verkar inte ha samma syn på det hela. Det är därför lördagen blir den officiella arsledagen. För alla de som gillar att sniffa andra i baken, och då menar jag inte hundar. Den bilen som på 70-sträckan mycket snabb hinner ifatt oss. Lägger sig nära nära, gör gester kastar sig från sida till sida i körfältet, lägger sig ute på höger sida och man misstänker att vederbörande tänker köra om på insidan… han kanske ska tacka oss? Vi vet ju att det är en fartkamera några 100 meter längre fram.

Eller bilen som på sträckan med staket på båda sidor och ingen vägren trycker sig nära nära när vi kör i 100… som om man kanske kan tänka sig att igenom dennes blotta närvaro ska tryckas framåt och fortare.

Till alla er vill jag säga.

• Det går inte fortare för att ni ligger nära, vi ökar inte hastigheten för det. Kanske funkar på andra som blir stressade men inte oss, vi har tränat Mindfulness
• Om vi måste bromsa hastigt så kommer ni att sitta i arslet på oss… finns inte en chans att hinna stanna med tre meter till nästa bil i 100km/timmen
• Hastighetsbegränsningarna finns där av en anledning. Det kallas säkerhet. Någon som kan det här har tittat på alla risker vid just den här sträckan och gjort en bedömning om lämplig hastighet. Är du bättre än de på det här med att bedöma risker, har du alla fakta?
• Ni kommer att tjäna max några minuter på att köra fort men ni kommer att öka risken för att råka ut för något om en olycka inträffar med många många procent…

Men vad vet jag, det kanske bara var väldigt många från Katrineholm som hade bråttom till BB eller sjukhuset i Norrköping i går…det var därför de hade så bråttom.

Det är mitten på 80-talet, de där balla killarna med egen lägenhet har bjudit hem mig och en kompis på filmkväll. Spännande är det tycker jag som varken är van vid att se film hemma eller att vara i lägenhet, lantis som jag är. De är väl glada att ha raggat upp några intet ont anande 14-åriga tjejer. För att imponera, eller kanske göra oss lite rädda och mer välvilligt inställda till kel, har de hyrt en skräckfilm. Det hela utspelar sig på någon av polerna, det är kallt, ödsligt och man är isolerad på någon forskningsstation. Det börjar hända mystiska saker. Det finns något elakt där som gömmer sig och tar död på folk, varför får jag aldrig klart för mig. Helt plötsligt slits ett huvud av en av deltagarna i expeditionen och det växer ut ben från huvudet och det börjar springa runt som en stor spindel/krabba. Det är då jag börjar skratta, hela situationen är ju helt absurd. Är det skräck eller komedi undrar jag…

Blev inte mycket kel den kvällen minns jag. Vilka balla killar vill ha en lantisbrud som bara rått skrattar åt monster på film? De hade väl förväntat sig små flämtningar och skrik och sen behöva trösta och beskydda och kanske få lite hångel...

2011 – familjen ska titta på film, dottern har valt. Det är en främmande planet, det är en övergiven forskningsstation, det är varmt och ödsligt. Det finns något elakt som gömmer sig och tar död på folk. Det har många ben och… inte heller nu blir jag rädd eller flämtar och skriker. Jag undrar mer hur många gånger kan man återvinna samma filmmanus? Och… det blev inte så mycket kel den här kvällen heller.