Dag 1

Jag drömmer en mardröm, jag drömmer att jag försöker starta bilen men det går inte. Den står bara och tuggar. Vaknar lagom kallsvettig och tänker puh! Bara en dröm! Väl i bilen startar den snällt och jag ger till ett glädjetjut. Men det blir liksom inte varmt i bilen. Jag tittar temperaturmätaren och konstaterar att den är bra mycket högre än vanligt och i stigande. Närmar sig rött mer och mer, värmen i bilen uteblir... Sambon får gå genom stan till tåget, så långt kom vi aldrig.

Ringer bilmecken och han kan inte ta bilen förrän om två dagar. Jakten på grannar börjar, för hem vill jag och helst slippa åka buss. Granne 1 är i Stockholm och kommer hem sent, Granne 2 är på tjänsteresa långt bort någonstans. Tillslut får jag tag på Granne 3 som ska hem i någorlunda tid och vill ta med mig på resan hem, och in i morgon igen. Sambon som ska jobba över beslutar sig att han sover kvar i grannstaden där han jobbar. Jag kommer hem ensam och bedrövad i ösregnet. Får ett infall att kolla jordfelsbrytaren till avloppet, sist det ösregnade så gick ju pumpen sönder. Mycket riktigt, elen är av och går inte att sätta på igen. Misströstan är stor, ensam hemma utan bil OCH avlopp. Jag hör ett smaskande ljud, vänder mig och ser hur katten glatt sitter på bänken och smaskar i sig min matlåda till nästa dag. Jag orkar inte ens bli arg. Reser mig för att rädda det som räddas kan. Lyckas hälla ut glaset med vatten på golvet. Tänker att jag lika gärna kan lägga mig.

Dag 2

Sover utan mardrömmar. Vaknar 05.10 av ett strilande ljud. Andra katten sitter nedanför sängen och kissar i mina byxor jag inte orkat hänga upp på kvällen. Börjar dag 2 med att naken skura golvet från kattkiss. Tömmer slaskhinken på baksidan av huset, nu införd kläder, innan jag går ut och väntar på grannen som skjutsar mig till jobbet.

Ringer bilmecken och frågar om jag kan hämta bilen idag, nej han hittar inget fel. Jag som väntat suttit kvar sent på jobbet på att han ska bli klar konstaterar att alla grannar åkt hem. Hittar en buss, åker de 2,5 milen till byn. Går in på Ica och köper en reflexväst och tänker att det är skönt med en kvällspromenad och går de 2,5 km hem i mörkret.  Tänker att de i alla fall slutat regna. Allt är inte elände. Sambon har beslutat sig för att stanna ännu en natt i grannstaden. Tydligen längtar han inte så mycket efter mig att det kompenserar brist på bil och avlopp.

Dag 3

Ringer bilmecken igen när jobbdagen börjar sitt slut- kanske kan jag hämta bilen idag? ”Det har uppstått lite komplikationer” säger han då. Jag suckar, men uppenbarligen är inte komplikationerna så omfattande att jag inte kan hämta bilen någon timme senare.

Kliver in hos mecken, han ser trött ut, nästan svullen i ögonen. ”Har han gråtit över min bil?” tänker jag. ”Jag vet inte var jag ska börja” säger han.” Värmen var termostaten, inte så konstigt. Men när jag ska provköra bilen börjar den låta så mycket så jag åker tillbaks till verkstaden. Det visar sig att avgasröret är av. Jag svetsar ihop det. Jag åker ut igen och håller på att köra ihjäl mig, gasen har hängt sig. Jag lyckas ta mig in till verkstaden igen. Gasvajern är nästan av, fredag eftermiddag och jag hittar ingen vajer. Men jag har lyckats laga den, du vet så där man gör med moppevajrar med nipplar och så” Nej jag vet inte något om moppevajrar och jag misstänker att han faktiskt har gråtit över min bil.  När jag står där känns det bara så himla bra att mellan allt avloppspumpsfixande, jagande efter grannar och tröstlöshet har jag varit på bilfirman och beställt en ny bil! (nästan ny) så i morgon kommer jag att ha en bil som förhoppningsvis är mer driftsäker. Avloppet är dessutom lagat och de har lyckats lokalisera grundorsaken så förhoppningsvis slipper jag mer kiss i busken på länge länge… och sambon har flyttat hem igen.

Sanningen att säga har jag nog inte druckit direkt mycket kaffe sen någon gång i början av 1990 då jag blev gravid med mellandottern. Då smakade inte kaffe så gott längre.

Vissa återfall har det blivit under åren, oftast i kombination med whiskey, grädde och farinsocker. Vissa försök har också gjorts tillsammans med ungefär lika stor mängd mjölk som kaffe, för att det ska bli gott. Resultatet blir oftast en mycket speedad person med smått ångestkänning som likt en amfetaminmissbrukare går med konstiga steg och virrar mellan olika aktiviteter.

Så när kollegan vid kaffeautomaten frågar ”Jaha du dricker inte kaffe längre” när jag står där med min temugg blir jag fundersam.  Funderar lite till och kommer på att samma kollega nog tittade lite extra på min mage igår när vi pratade. Har ju hört talas om att vissa tittar mer på brösten än på ansiktet vid samtal men här var blicken något lägre, maghöjd skulle jag säga.

Nej jag dricker inte kaffe, nu heller. Jag kan däremot bekräfta att jag utvecklad en viss fäbless för myspys med kalorifyllda matvaror under senaste året, kanske syns det mer än vad jag vill erkänna.

Du har fått ett uppdrag att slutföra. Problemet är ju att det inte blir klart riktigt när det var tänkt. Faktiskt blir de flesta uppdrag du har inte klara i tid, en del inte blir klara alls, någonsin. De bara pågår i all evinnerlighet. Fattar inte att alla runt omkring verkar tjuriga och tjatar på dig. En del blir faktiskt riktigt arga på dig, otrevliga blir de också när du tänker efter. Skickar sura mail, frågar och frågar om samma saker hela tiden. Men du kan inte ge dem det de vill ha, det är ju inte riktigt, riktigt klart. Det kan nog göra ännu lite bättre, om du bara hade mer tid. Men det är ju så mycket du ska göra, och allt ska bli så bra. Du hinner liksom bara inte färdigt. Fler saker får du också, fast du inte är klar med det du skulle ha gjort. Fattar inte att alla tjatar på dig hela tiden. Du jobbar ju massvis! Det är ju inte så att du inte jobbar. Du gör ju det chefen sagt åt dig och du jobbar med det du blivit tilldelad och någon gång blir du nog klar. Och dessutom har inte chefen haft några synpunkter alls. Är chefen tyst måste du ju vara bra, för om det inte var bra skulle väl chefen säga till och agera? Förstår inte alla andra det?

Att inte följa upp resultat, inte analysera varför medarbetare inte hinner enligt plan, inte åtgärda påtalade problem där människor är inblandade och få bättre resultat och mer välmående medarbetare. Inte kräva avrapportering. Istället sopa under mattan och låta saken bero. Om jag tittar åt ett annat håll kanske problemet löser sig ändå? Någon annan kanske hanterar? Usch, jobbig säga till, ge feedback, orkar inte idag, tar tag i det hela en annan dag. Ska jag göra detta? Vet att det påpekas från andra att vissa av medarbetarna inte gör vad som förväntas… men, det löser sig nog bara inte idag.

 Varför är det så svårt för vissa att våga vara chef!? Att säga som det är?  För inte är det väl så att medarbetarna vill sakna styrning och få veta om de är på rätt väg?

Jaha så var det dags för körframträdande. Körmaraton på kulturnatten och vi ska göra succé är tanken, slå de andra körerna med häpnad över vår energi och skönsång. Så kommer den stora frågan "VAD ska vi ha på oss?”. Jag råkar vara icke närvarande när beslutet tas och får finna mig i vad de andra beslutar. Som tur är har man röstat bort den hiskeliga gröna t-shirten som man haft innan. Valet har fallit på valfri enfärgad topp/överdel. Det kan jag nog klara av. Sen på nedre delen av kroppen, jeans! Detta universella plagg som alla förväntas äga minst ett par av. Även om vi har jobb som kräver annan klädsel så byter de flesta om till jeans när de kommer hem och ska vara lite avslappnade. Eller? Inte jag… jag och jeans är inte kompisar. Jag hittar aldrig jeans som sitter bra. Jag känner mig inte bekväm i jeans helt enkelt.

 Jaha hur löser vi det här då? Rotar runt i garderoben och minns att javisst ja, förra kören jag sjöng i, vi hade ju också framträdanden och även där valde man jeans som plagg, jag köpte ett par bara för det tillfället. De rotas nu fram ur garderoben, och faktiskt de passar fortfarande fast det säkert var fem år sen jag köpte dom.  Så glad i hågen vandrar jag till körframträdandet, förvisso känner jag fruktansvärt obekväm i jeansen men alla intygar att det ser bra ut så jag väljer att tro dom.

Vi gör vårt framträdande. Vi kliver av scenen, går upp i omklädningsrummet, då vänder sig min körkollega mot mig, pekar och säger ” har du haft gylfen öppen hela framträdandet?” Jag visste det, man ska inte ha jeans! Och verkligen inte i samband med körsång.

Outlets har aldrig riktigt varit min grej, faktum är att affärer med mycket folk inte är min grej. Stora folksamlingar i lokaler inte heller min grej. Vi kan konstatera att affärer helgen efter löning inte är något jag brukar besöka. Ullared ratas också stenhårt. Allt som oftast även outlets av olika slag. Outlet är ju något som ska innebära ett ”klipp” av något slag vilket lockar massor av folk med den där realisations- och jägarblicken. Inte kul tycker jag.

Nu är det ju så att min far bor ganska nära ett sådant där ”outletcenter” dit folk kommer åkande både från när och fjärran. Först fanns där bara kläd-Outlet. Kläderna är där till ”fantastiska priser”, dock i ett helt annat perspektiv än vad de nog tänker sig att man ska tycka. Dyra märkeskläder blir inte billiga i mina ögon även om de är på outlet.

När vi var hos far sist och hälsade på åkte vi ned till ”byn” och komplettera lite till kräftskivan. ”Vi stannar vi ändå till i outletbyn, det är ju ändå precis bredvid”, tyckte någon. Där ser jag den, en outlet bara med – Delicato!

Nu är frysen full och jag inser att det troliga resultatet är att jag i alla fall inte behöver fundera på att gå i in i klädoutleten mer, deras kollektioner är mer anpassade för lite smalare siluetter än det som blir resultatet av för mycket Delicatoätande. Undra om de tänkte på det när de sa okej att låta en kakoutlet etablera sig vägg i vägg…

   När vi kommer dit är allt fixat, huset är renoverat och städat. Ny varmvattenberedare, nytt duschdraperi och vattenskadan är borttrollad. I kylskåpet finns frukost för två dagar och det är så att det passar både vegetarianer, köttätare och laktosintoleranta personer. I vardagsrummet finns en skål med godis och en skål med frukt.

Kräftbetet är inhandlad och vi åker ned till sjön, ror ut och lägger i burarna. Någon kommer på att vi borde bada när vi ändå är bredvid en sjö, så årets första och gissningsvis sista sjödopp blir verkligehet.

Natten kommer och vissa håller sig vakna, andra somnar med kläderna på inne i stugan. De som håller sig vakna vittjar burarna, de andra sover sött vidare.

På morgonen får de som sov på natten åka och ta upp burarna och de sista kräftorna som letat sig in. Den försvunna buren hittas vid badplatsen en bit bort och en ung hjälte offrar sig och simmar ut och hämtar den, medan vi andra förbannar de som stulit buren och gläds samtidigt att vi hittade buren igen. Den visar sig dock vara tom.

Tillsammans så funderar vi över om det ska regna eller inte och till slut så monterar vi med gemensamma krafter ihop ett partytält. Tältet pyntas med ljusslingor och pappersmåne.

Brodern fyller på och eldar i vedtunnan. Pappan har kokat kräftorna. Ungdomen passat på att fixa lite i trädgården.

Efter viss argumentation så har alla inbjudna kräfthatt på huvudet och frosseriet kan börja. Det sörplas och smaskas och varenda liten kräfta går åt.

Medan några dukar av så badas det i badtunnan, det är mörkt och stigen dit är kantat av marschaller. Någon tycker det är lite kallt, så mer ved stoppas i, helt plötsligt tycker samme någon att det blev för varmt och försvinner upp och sällar sig till de som fixar med maten.

Paj äts, kaffe dricks och även hunden får kräfthatt.

Söndag morgon och alla vaknar och sträcker på sig, frukost lagas, hus städas, partytält nedmonteras ned och kräftburarna stoppas åter upp på vinden. 

Nu är det måndag och jag känner mig mer utvilad än jag gjort på länge. Och jag tänker på vilken pappa och "styvmor"  jag har, som fixat allt detta åt oss!

Dricka bör man annars dör man. Och dricker du så kommer du obönhörligen att producera urin och urinet  måste ut ur kroppen. Det borde väl inte vara varken komplicerat eller svårt? Du blir kissnödig -  du kissar.

Men det kan jag informera er kära läsare om att så enkelt kan det inte få vara. Nejdå det finns massor av ”regler” runt kissandet har jag lärt mig.

1) Det är inte normalt att behöva gå upp och kissa på natten. Det finns till och med en diagnos på detta, det heter Nocturi. ” Är man över 50 år är det fler än hälften som drabbas” Att får sin nattsömn störd är inte bra och detta bör alltså hanteras.

2) Det är normalt att kissa 6-8 ggr/dag. Kissar du mer har du problem. Problem är till för att lösas, bland annat genom att dricka mindre, speciellt te och andra urindrivande drycker. Men jag älskar ju te, te är ju mitt livselexir. Okej jag kan sträcka mig till att inte dricka massor på kvällen.

3) Nästa steg är att tukta din urinblåsa! Urinblåsan kan och ska läras att bete sig rätt. Detta ska du göra om du kissar oftare än stipulerade 6-8 ggr/dag och/eller går upp på natten. Det är ju jävligt lätt när du ligger där vaken för att du är så kissnödig så du tror du ska sprängas. Du sover ju inte bättre för det direkt. Dessutom orsakar ditt roterande att den du delar säng med också sover dåligt. Nu är vi helt plötsligt två med störd nattsömn.

4) Har du eller har du lätt att få urinvägsinfektion ska du dock inte tukta din urinblåsa, då är det viktigt att tömma blåsan och dricka mycket för att förhindra bakterietillväxt.  Så nu har jag försökt tukta urinblåsan och istället fått en begynnande värk i nedre delen av magen och sveda när jag väl kissar.

Jag undrar så, om nu mer än 50% av Sveriges befolkning över 50 år, de är rätt många, har denna ”diagnos”, är det då ”onormalt”? Ligger det fullt av kissnödiga 50+ are runt om i Sverige och försöker tukta på nätterna? Frågan är:  lyckas de? För i så fall borde ju inte mer än 50% ha detta, då borde det ju ständigt krympa. Det är ju för sjutton bara att tukta blåsan, så är det bra sen! För det har jag läst på internet!

Som det har hänt sig och vänt sig så kommer jag inte att behöva sälja mitt hus! Jag kommer att få bo kvar och med det beslutet så kom också ett nyvaket intresse för villa/hem/trädgårdstidningar. Jag har nogsamt förträngt den delen av mitt liv när huset legat till försäljning, men nu så har jag anledning att börja tänka på ett liv med hus igen.

”Vi i Villa” och ”Villaägaren” har ju troget kommit hem till mig men jag har inte orkat läsa, hem och bostadsbilagor och reportage i dagstidningen har också gått direkt till återvinningen under året. Men nu kastar jag mig över dem med en nyvunnen glädje. Det känns nästan som när man blev husägare första gången, som att gifta om sig lite, med samma hus.

Det är då jag inser det, jag har inget utekök! Och det är hög tid att flytta ut i sitt utekök förstår jag! Efter Majs utgång är det längre icke husbilagepolitiskt korrekt att laga och äta sin mat inomhus i sitt nya fina och välutrustade kök. Jag borde under vintern åtminstone ha planerat och inköpt material till att bygga spis, diskbänk och permanent grill utomhus. Gärna nära huset (med det nya och fina köket). Där ska vi jag, min familj och vänner, tillsammans laga mat och diska för hand. Maten ska kryddas med egenhändigt odlade kryddor. Vi kommer då per automatik att bli lyckligare och mer harmoniska människor. Jag tittar på bilderna i tidningarna och ser hur alla liksom strålar på något sätt (specialfilter på kameralinsen? Nejdå…)

Jag tittar sedan på min på min uteplats och området runt huset;  två ledsna klotgrillar modell 199:- står med locken på sned och grisiga galler i ett hörn, en gammal baden-baden står och lutar sig mot väggen in till köket,  två av tre pallkragar hyser endast kvickrot och förvildade jordgubbar, på kortsidan av huset där en diskbänk lämpligen skulle placeras står mest en massa trädgårdsredskap uppradade … Utekök? Nja… jag tror jag nöjer mig med att gå de två meter det är mellan bordet på uteplatsen in till spisen och diskbänken i köket och öppnar dörren så att alla flugor kan flyga fritt in och vinden rufsa mitt hår. Det är utekök för mig det. Och jag tror faktiskt jag blir precis lika lycklig och harmonisk för det!