Nu är inne på dag fem utan avlopp.  Har ”Någon” har tänkt ut det här, kanske som en lektion miljömedvetenhet? Eller kanske lektion i att acceptera det som jag ändå inte kan påverka?

Vatten. När man är utan avlopp och tvingas att hälla allt spill- och avloppsvatten i hinkar så inser man hur mycket vatten man faktiskt förbrukar. Och då är inte tvätt, dusch och toalettspolningar inräknat. Oroa er inte, jag sitter INTE och gör mina behov i en hink som jag sen kastar ut i trädgården. Mina behov gör jag bakom komposten, förutom nr. 2 som jag får göra när jag är på jobbet. Så åter till vattnet, bara genom att skölja disk, diska, borsta tänder och tvätta sig. Man gör av med rätt många hinkar på en person och en dag, och då snålar jag ändå. Hur mycket vatten rinner det ned i avloppet varje dag funderar jag på. Hur miljövänlig är jag egentligen!? Om alla hushåll i landet var utan avlopp en vecka om året, hur mycket vatten och energi skulle vi spara då?

Andra saker jag börjar fundera på är varför jag inte har en hederlig tvättbräda till hands samt ett utedass. Jaha ja det är ju för jag bor i ett nybyggt hus, de levereras inte med tillhörande utedass och tvättbrädor. De levereras med vattenklosett och tvättmaskin. Fast utan avlopp är dessa inte till mycket nytta. Och varför hantverkare har så lång leveranstid och varför de inte kan laga saker på en gång när de väl dyker upp, det funderar jag också på.

Men vatten- och elräkningarna kommer att vara små nästa gång de kommer tänker jag glatt där jag sitter och filosoferar med byxorna nere bakom komposten och hoppas att grannen inte kommer förbi och rastar hunden precis just nu…

Amok, min mobil har löpt amok, den ska enligt utsago vara en sk. ”smart” telefon. Men jag börjar allvarligt ifrågasätta hur smart den är, eller i alla fall hur man definierar smart. Smart är inte att skicka sms till den som står som mottagare. Smart är inte heller att öppna det sms som man markerar utan helt utan någon som helst urskiljning öppna vilket sms som helst. Finns ingen logik som jag hittat i hur den väljer att öppna eller vem den väljer att skicka till. Står det ”Pelle” i adressfältet kan den lika gärna skicka till ”Kalle” eller ännu hellre till ”Britta”. Jag aktar mig noga från att skicka något som helst av substans per sms, det verkar totalt informationsosäkert.

Efter att ha ringt helpdesk och fått frågan ”har du provat att göra en fabriksinställning?” som om det vore det mest naturliga i världen, misströstar jag. Jag börjar längta tillbaks till den tiden så man skickade saker per post och den enda som möjligen tjuvläste något var brevbäraren eller min snokande bror. Jag börjar kallsvettas och undrar vilka sms som kommit fel utan att jag märkt det… ni vet dom där som bara var menade till en viss person, inte för någon annans ögon…inte vem som helst i kontaktboken.  Risken är förvisso tillfälligt eliminerad då alla kontakter försvann när jag gjorde den där fabriksinställningen, så nu kommer inga sms fel, någonsin, för det enda nummer jag kommer ihåg är det till pappa.

Jag skulle kunna önska mig att räntorna går ned, att jag vinner på lotto, att en penningastinn köpare dyker upp till mitt hus. Kanske skulle jag också kunna önska mig en bättre värld utan krig, svält och andra fasor… men när jag sitter där i min bil iväg på jobbet och temperaturmätaren visar -7 då önskar jag att jag hade en hastighetsmätare som funkar när det är kallt ute. Jag önskar att jag slapp gissa hur fort jag kör och som en gangster med solglasögon gömma mig bakom solskyddet när jag far förbi fartkameran i hopp om att det inte syns vem som kör om jag kör för fort. Men men, jag ska inte klaga idag kom jag ända till jobbet vilket jag inte gjorde förra veckan då grannen fick bogsera mig halva vägen. Så kanske är det inte en fungerande hastighetsmätare jag borde önska mig utan en fungerande bil…

Jag undrar bara hur det går till, att en e-post har vunnit. Är det en person, organisation eller vad? Hur har min e-post tänkt att använda alla sina pengar som den ständigt vinner?  Kommer den att skaffa sig en häftigare och dyrare layout? Kommer den att börja svara automatiskt utan att jag behöver tänka till, formulera lämpliga svar på den post som dimper ned i inkorgen? Eller tillfaller vinsten ägaren av e-postadressen? Är jag rik, är min arbetsgivare rik? Jag bör reda ut ägarskapet av både min privat- och min jobbe-postadress. Tänk om det är så att jag går runt och är väldigt rik, tänk då skulle jag slippa sälja huset och kunna fortsätta leva i harmoni med naturen ute på landet istället för att tvingas flytta in till trångboddheten och alla ljud i staden.  Eller tänk om min arbetsgivare har oanade tillgångar att hämta hem från alla lotterivinster som tilldelats alla e-postadresser som finns i firman.  Då skulle vi slippa spara alla miljoner som vi är ålagda och ägna oss att åka Business Class som på 90-talet och ha långa raster och jobba i lugn och ro.

Tänk om, tänk om… tänk om jag skulle koncentrera mig på verkligheten istället för att sitta här och fantisera, jag kan börja med att städa inkorgen i mailen på skräpmail.

Står i skoaffären och har hittat skorna jag vill ha. Det brukar inte vara det svåra. Det är inte att välja sko som gör att jag spenderar  onödigt mycket tid i skoaffären de gånger jag ska köpa fotbeklädnader. Det är rädslan för storfot. Att storfot ska vara jag. Jag vet ju rent teoretiskt vilken skostorlek jag har. Problemet är att jag har halv storlek, 38.5, det finns mest i sportskor och just sportskor är inte någon jag brukar inhandla. Ibland sitter 38 som en smäck, ibland inte, det är då jag behöver 38,5.  Men oftast finns inte den storleken och det är då skräcken för storfot kommer in i bilden.  Tjejer har små fötter, män har stora fötter, små fötter = kvinnligt. Så är det bara. Fråga mig inte varför, jag kanske levde med snörda fötter i Kina i mitt tidigare liv. Men för allt i världen jag vill inte ha stora fötter. Eller det får inte SE stora ut i alla fall. Ja,ja säger ni 38,5 eller till och med 39 är inte direkt stora fötter. Det är inom ”normalfördelningen” om man säger så. Det är därför kvinnoskor finns i de storlekarna. Börja man komma upp mot 42 kanske man kan börja fundera på saken. Men det spelar ingen roll, logiken är inte inkopplad i det här fallet. Jag provar och provar, funkar kanske inte 38? Jag tar på mig och går fram och tillbaks. Nej det klämmer och tårna känns onekligen snörda enligt gammal hederlig kinesisk modell. Tar på 39 och vandrar framför spegeln fram och åter, tittar och tänker, jo rätt stora ser de nog ut till min längd. JÄTTESTORA faktiskt när jag tänker efter. På med 38 igen och vandrar åter fram och tillbaks som en osalig ande i lokalen. På och av, av och på, skorna riskerat att bli utnötta i dragkedjan som jag håller på och då har jag inte ens köpt dom! Expediten frågar lite om jag behöver hjälp. ”Jo…,det är ju det här med storleken” säger jag. Hon förklarar tålmodigt, som så många expediter före henne, för mig hur det bör kännas. ”Ja men det glappar ju i hälen säger jag” och ser olyckligt ut med 39:orna i handen.

Nu slutar det med att jag tar med 39:orna hem, efter timmar av vånda. För hur det än är så går komfort framför snygghet nuförtiden,  till skillnad mot när jag var 15 och alltid gick hem med 38:orna.

Mellandagar som ska jobbas, tänkte först att jag ska till jobbet och fixa lite,  men dottern ville hem en sväng. Så jag bestämmer mig för att lämna hunden som jag haft över helgen till dagmatte för att sen hämta dottern och jobba hemifrån. Tack för VPN-uppkoppling och inga möten inplanerade som för distansmöten möjligt.  Att jobba i plyschbyxor känns helt okej en dag som denna.

Gummistövlar, reflexväst, pannlampa och alpackajacka på, det regnar, är snömodd på marken och bäcksvart ute när hunden ska rastas innan avfärd mot staden. Lämnar man vid tåget, hund vid dagmatte och ringer dotter för att säga att nu är jag klar du kan komma ut så åker vi hem.

”Jag kan åka med dig hem efter jobbet istället” – Jaha .. hm. Den möjligheten hade jag inte planerat för, men flexibel som jag är så fixar jag väl det.

Så nu börjar jag mitt yrkesår 2012 på kontoret, iförd arméns M90 gummistövlar, en jumper med robotar och glitter på bröstet stl 158 ärvd efter dottern, tur jag inte har plyschbyxorna på mig, håret glatt på svaj då det lockar sig så fint i fuktigt väder. Som jag ser ut när jag är hemma och ingen ska se mig.. .så nu visar jag mitt sanna jag för mina kollegor. Företagets kvalitetsledare feeling hot hot hot… not.

Jag tål inte socker i några större mängder, så är de bara och jag vet om det. För mycket intag av socker i form av godis, fikabröd och annat sliskigt resulterar obönhörligen i en mage rund och fin som en Edamerost från Holland.  Eftersom jag är gammal och vis så avhåller jag mig från socker till största delen . Slipper magknip och byxor som skär in i grenen. Får dock stå ut med gliringar från kollegor om att jag fjantar mig och är fånig. För jag är ju inte tjock och alltså behöver jag inte hålla igen på godis och sötsaker. Trots att jag påpekar att jag avstår för att jag får ont i magen annars tas som en ren och skär lögn. Man ska inte håll igen, det är liksom inte fint. Det ska pikas och påpekas. Men nu håller jag inte igen, jag bara vill inte ha ont i magen.

Men så kommer december. Denna mörkrets månad på alla sätt. Mörkret sänker sig över stad och land och även över mitt förstånd. Jag börjar bara lite försiktigt men någon pepparkaka och lite glögg kring första advent. Sen eskalerar det för att så här veckan innan jul urarta i regelrätt frosseri. Men vem kan klandra mig när fikarum och kontor är fyllda av burkar med pepparkakor och chokladkartonger… som bara ber om att bli uppätna?  Lussebullar trugas och glögg kokas… och jag äter och tänker att nog har de rätt belackarna som retar mig, jag är nog bara fåfäng så lite kakor och glögg kan jag unna mig, och en chokladbit eller två… Jag bakar egna pepparkakor och äter upp till middag när ingen ser mig.

Så här sitter jag nu rund och trind och med magknip.  Jag gissar att det inte ens är synd om mig.

Är på skönhetsbehandling. Har fått den i present av väninnan när jag fyllde jämt, har bara dragit på det i två år, men nu är det dags. Ska bli skönt att få bli fin, kanske bli av med lite pluppar och andra skavanker. Så jag ligger där och låter mig pysslas om. ”Ska jag kanske vaxa lite här mellan ögonbrynen? Det är lättare att få bort dom små fjunen än att pilla med en pincett.” Jag väcks ur min lilla slummer.  Okej, små fjun, ja det kan väl gå bra. Ritz så är de väck…  ”Kanske vi kan ta lite här under ögonbrynen, lättare att än att plocka…?” Eh jo, där har man väl också lite fjun tänker jag. Ritz… så är jag hårlös även där. Då säger hon det obegripliga, ”Ska vi ta lite på hakan också?” Hakan!? Eh, vad menar hon!? På hakan har jag väl inga hår som behöver tas bort? Jo ”några få strån bara” Ritz, hår lös där också… ”Ska vi ta lite på läppen också?” VADDÅ LÄPPEN!? På läppen har man mustasch, mustasch har män, jag är kvinna!  Jag börjar känna ångesten komma. ”Bara lite här ute på kanten” Ritz… tårarna rinner lite sakta, skyller på att det gör hiskeligt ont att bli vaxad i ansiktet, men kanske, kanske är det mer tanken på att jag gått omkring och sett ut som skäggiga damen helt ovetandes som svider mest…

”Har du rakat dig?” Säger han till mig morgonen efter mig när vi står och väntar vid skrivaren tillsammans. Förfärat far min hand upp mot ansiktet. Han har noterat att jag nu inte längre är lika skäggig? Jag känner gråten komma krypande. Har alla i hela världen sett hur skäggig jag är utom jag? Jag måste se helt förvirrad ut där jag står med handen tryckt mot kinden. ”Ja, du har ett sår vid hakan” Jag känner hur jag återfår talföret ”Jaha, hm ja jag råkade bara pilla på en lite plupp så den började blöda” säger jag och går till mitt kontor…