Det är något konstigt på jobbet, det vilar ett lugn över hela byggnaden. De jag träffar är avspända och verkar rätt harmoniska. Själv kommer jag på mig själv med att ha en arbetsglädje jag inte haft på länge. Jag börjar ta tag i gamla surdegar och det flyter på riktigt bra. Det börjar kännas som i gamla tider, då när lusten fanns, när jag hann hur mycket som helst på en dag, då när jag hade inspiration. Går in till en kollega och frågar hur hen har det, och hen bekräftar det hela. Hen får massor gjort och känner också lugnet. Kollegan konstaterar också att mejlkorgen inte svämmar över i den takt som den brukar göra.  Vi börjar fundera på om det är ventilationen som är trasig, är det därför det känns så lugnt och tyst?  Men nej, då brukar man bli trött av syrebristen istället. Men vad är det då? Det är då vi kommer på det, alla cheferna är borta. Inte en chef så långt ögat kan nå i hela byggnaden. De är på chefsdagar i dagarna två. Kanske är det en tillfällighet, kanske är det våren, värmen och ljuset, kanske har det inte ett dugg med cheferna att göra… vem vet?

Byggde huset där jag byggde bara för att jag har häst, det var en hästby

En stor del av mitt umgänge består av människor jag träffat via hästen.

En stor del av min nästan obefintliga fritid upptas av att borsta, mocka, packa höpåsar och träna häst

En stor del av min fickpeng går också åt till nämnda häst.

Men vad händer om hästen försvinner ur mitt liv?  

Måste jag hitta nytt umgänge, för har man inte häst, var pratar man då om?

Kommer jag att klättra på väggarna och undra vad jag ska göra av all min tid?

Om jag inte är hästtjej/ägare – vem är jag då?

Morgonstund har gult i mund... tycker jag som vaknar så fort det ljusnar ute. Försöker verligen att ligga kvar och mysa. Tänker tillbaks på den nykära tiden då man anpassade sina dygnsrytmer. Man kunde ligga kvar i sängen länge, länge bara för att den andra låg bredvid, inga myror i huvudet eller benen.  Nu har något hänt och det funkar inte längre. Vaknar när solen stiger upp och är pigg. Den andra hälften är allt annat än vaken. Vrider och vänder mig och försöker att ligga kvar. Ger upp. Äter frukost som jag förberett kvällen innan. Äter lååångsamt, läser alla delara av DN jag inte hann med igår och i förrgår, läser i villaägaren om ett par i Kiruna som inte får vettig ersättning för sitt hus. Sen kan jag inte längre, "sitta och göra inget vettigt". Om jag bara fyller diskmaskinen så kan jag starta den. Luther viskar irriterande i mitt öra, "här kan du inte sitta och lata dig". Sen kan jag få sätta mig och sticka. Det är tyst. Jag vill ju inte väcka mannen, han kan få sova fast jag inte är trött.

Men varför är det när man försöker vara tyst som man låter som mest? Föröker att vara försiktig, dongar ett glas i den stora keramiskålen så det ljuder som av en kyrklocka i hela huset.... ska bara lägga in en plåt i lådan, missar och tappar hela plåten... undrar i min förskäckelse om han ligger där inne och tror att jag gör det på flit för att han ska gå upp. Jag som bara försöker vara extra tyst...

Jag försöker lära mig att sticka. Okej jag har stickat förut, för så där 25 år sen  stickade jag små söta tröjor till mitt blivande barn som låg i magen. Sen kom hon och i rask takt även hennes två systrar. Det blev inte så mycket mer stickande. Men om man någon gång blir mormor ska man väl ändå kunna sticka, i alla fall raggsockor. Så nu lär jag mig att sticka raggsockor.

Med glada tillrop från vänner, läsande av stickbok och filmer på internt klarade jag mig upp tills att hälen ska stickas ihop. Sen kom jag inte längre. Det är då jag utnyttjar erbjudandet från handarbetesaffären. "Om du kör fast är det bara att du kommer hit så stickar vi hälen tillsammans" Sagt och gjort, jag går dit, blir placerad på en stol i butiken och med instruktioner från innehavaren tragglar jag på.

Om man sitter i en handarbetsbutik mitt på eftermiddagen en vardag så hinner man också träffa på en hel del av dess kunder. Alla kunder som kommer in denna eftermiddag är olika stadier av gråhårighet och de är alla kvinnor. Jag lär mig inte bara att sticka utan även vad äldre damer handarbetar med och lite allmänt om deras tankar om livet. De flesta kommer med glada tillrop till mitt raggsocksstickande och berättar små historier ur sin egen stickhistoria.

Men så kommer då en mycket gammal dam in. Hon vill ha något att sysselsätta sig med. Någon form av handhandarbete ska hon ha. Hon väljer länge och väl, ska hon sticka? Ska hon brodera? Och om hon ska brodera vad ska hon brodera och vad ska hon välja för färger? Hon tittar upp på alla broderiarbeten man kan köpa och undrar lite vad de säljer av mest. "Ja vi säljer inte så mycket broderi nuförtiden, det är mest stickning" säger butiksinnehavaren" "Jaha ja ja det är ju trendigt" säger damen och de fortsätter en stund och diskuterar det här med att bara göra det som är trendigt och ungdomars ovilja att brodera och vad de egentligen håller på, ja sånda där datorer och annat konstigt, de där ungdomarna. Jag förstår på den äldre damen att hon inte är direkt imponerad.

Till slut tar hon ett djupt andetag och säger : " ja det är väl inte så konstigt att de inte kan brodera - DE KAN JU INTE ENS STÄRKA EN DUK!!"

(om du råkar vara ungdom, som jag, och undrar varför man stärker dukar och hur man gör finns en länk här http://emelietipsar.blogg.se/2010/december/starka-dukar.html)

Radikal acceptans, jag har ju skrivit om det förut. Att accpetera att det är som det är, sörja om det behövs men inte fastna och  bli bitter. Jag får ofta ta fram det och använda det, ibland glömmer jag av det. Ibland har jag en tendens att se bara de dåliga i det som händer och glömma att även tråkiga saker ofta har något bra, något man i alla fall senare kan avända som något positivt. Idag är dagen jag ska sluta se min sjukskrivning som jobbig!

1) Det är övergående, om två veckor ska jag kunna fungera någorlunda normalt

2) Det finns faktiskt en anledning till operationen, den ska ge högre livskvalitet. Det är lätt att glömma när det värker och jag känner mig usel som bara kan titta på när mannen tvingas skotta snö i sin ensamhet efter jobbet. Jag kommer fortsättningsvis att orka mer än jag gjort de senaste åren. Jag kommer kanske att orka ha fritid, att umgås med vänner, bli en gladare och trevligare version av mig själv.

3) Att tvingas ta det lugnt ger möjlighet till reflektion. Jag har ett ypperligt tillfälle att tänka igenom mitt liv, göra upp planer för ev. förändringar jag vill göra. Tid till reflektion är ofta en bristvara i det hektiska vardagslivet

4) Jag hinner läsa massor av böcker jag inte hinner läsa annars.

5) Jag hinner se massor av intressanta filmer och program på TV jag aldrig hinner annars. Jag kan börja dagen med en kopp varm choklad och "Jills veranda" under en filt i soffan med en spinnande katt bredvid mig. Det är inte dåligt!

6) Jag har tagit tag i det här med stickningen, efter att i fem års tid tänkt att jag ska börja sticka igen och dessutom lära mig att sticka sockor, nu har jag köpt både garn, stickor och böcker!

7) Jag har kommit till insikt i hur mycket vänner jag har och att jag faktiskt verkar vara värd att bry sig om (något som jag i mina mörka stunder ibland betvivlar). Jag vet att om jag behöver det finns det männsikor som ställer upp för mig. Det är guld värt! Tack alla som både handgripligen hjälper mig med häst, snöskottning, bärning av ved etc och alla ni som inte har möjlighet att komma hit som ringer och skriver och på andra sätt får min dag att gå!

8) Jag får umgås med mig själv, det är inte så ofta det heller hinns med. Hittar sidor hos mig själv jag hade förträngt...

Funderar över det här med de förhållningsregler som jag skickats hem med från sjukhuset, både skriftliga och muntliga och vad det säger om mig, kvinnor i allmänhet och om förhållanden.

Bakgrunden är att jag opererat magen ett stort ärr rakt över. Ett ärr rakt över bukmuskelaturen gör ont, du kan inte ta dig upp ur sängen normalt, du kan inte gå normalt, du kan inte nysa, hosta eller på annat sätt få upp oönskade partiklar ur halsen utan att det gör ONT, riktigt ont. Katt på magen är inte heller något som du inbjuder till (till katternas stora förtret). Du är trött, magen ser ut som något en trafikdödad grävling skulle bli avundsjuk på. Du känner dig lite allmänt ful och äcklig helt enkelt. Förutom att du har ont och blir smågrinig.Det här innebär att man inte får lyfta mer än ett kg i taget. Det var de tydliga med, i fyra veckor, max ett kilo. För de flesta kanske det skulle räcka som instruktion hur jag ska bete mig men inte. Mer behöver jag veta:

Här kommer två förhållningsregler som följt med hem förutom den om ett kg

Du får INTE dammsuga (minst i fyra i personalen skickade med detta muntligt för att vara säker på att det skulle gå in, annars ser jag ut som en manisk städerska). Dammsuga? Varför tror de att kvinnor( jag var inne på en kvinnoklinik) ska ge sig på att dammsuga när de knappt kan stå upp? Är det för att vi är så "duktiga flickor"? Att det är vår uppgift hemma att städa? Att vi har svårt att klara av att se hur hemmet förfaller under fyra veckor för att ingen annan dammsuger? Varför skulle ingen annan dammsuga när jag är sjuk?


Du får inte ha sex på fyra veckor. Nähä? Vem vill ha sex i det här tillståndet? Det gör ont att bara röra sig! Jag är trött mest hela tiden och har inte riktigt orkat piffa till mig. Känner mig allmänt osexig. Skulle önska att jag kunde sova på mannens arm (vilket inte har gått än för han kommer åt magen rätt vad det är) det är den kroppskontakt jag traktar efter just nu. Och frågan är VEM vill ha sex med någon som ser ut som en uppsväld grävling och som dessutom skulle få ont av övningen i fråga? För det är väl inte så illa att det finns kvinnor som känner sig tvungna att ha sex i detta tillstånd, eller perversa personer som tänder på uppsvälda grävlingar? Den förhållningen har jag svårast att förstå

Nej jag fortsätter att gå runt här i mjukiskläder och hoppas på att mannen inte tappat intresset helt för mig efter att i fyra veckor fått sköta all marktjänst, ta hand om min häst och ha ohemult långa arbetsdagar då samåkningen inte funkar med sjuk sambo. Nu är det ändå bara 2.5 vecka kvar tills jag kommer att springa runt här, rörlig, smal och snygg och dammsuga hela dagarna! Så det så!

”Utred grundorsaken så förhindrar du att avvikelsen uppstår igen” är ett mantra jag har i min yrkesroll. Det händer alltför ofta att man bara åtgärdar symptomen men inte tar reda på orsaken och sedan så återkommer problemet efter ett tag igen.

Så går jag till doktorn, har problem med att jag ständigt mår illa.   Läkaren säger då ” du vet att man kan ha sura uppstötningar utan att veta, om det som kan orsaka de här symptomen”. ”Jag skriver ut den här medicinen åt dig”. Jag nickar och säger jaha och går till apoteket och hämtar min medicin. Den ligger länge och väl hemma på fläkten. Ska jag ta, ska jag inte ta? Vad händer om det nu är så att jag inte har sura uppstötningar utan att veta om det? Om jag minskar min magsyreproduktion så den blir lägre än normalt, vad kan det orsaka för symptom i sin tur? Jag läser bipacksedeln och blir mörkrädd. Även om det står ” du ska inte bli rädd när du läser om alla biverkningar”.

För på något sätt känns det fel, att ta en medicin som tar bort symptomen. Men det är ingen som frågar sig vad som orsakar symptomen och istället tar bort det och så slipper jag äta medicin med sida upp och sida ned med biverkningar… eller är jag bara  yrkesskadad?

För att komma hem till mig måste man färdas på en väg, den är av oljegrus, har inga vägrenar, man kan mötas två normalstora bilar och man får köra i max 70 km/timmen. Vilket ofta inte går då det är kurvigt och dålig sikt. På den vägen färdas jag i bil, per cykel, springandes och ibland gåendes med häst bredvid mig. Det är när jag gör det som jag undrar lite hur mina medtrafikanter fungerar, tänker, resonerar och agerar. Har dock inte kommit på det än. Låt mig ta några exempel:

1) Det är tidig morgon. Du är på väg från landet mot staden i din bil. Kanske är du trött. Kanske du är van vid vad som brukar uppenbara dig på din väg till jobbet. Där ingår inte en joggare. Du ser i ögonvrån en joggare där i vägkanten. Du får inget möte. Du är på väg till ditt jobb. Du saktar inte ned, du håller inte ut. Du kör till och med lite för fort. Du susar förbi joggaren så att din backspegel nästan smeker joggarens armbåge. (och ja joggaren har reflexväst trots at det är ljust ute, joggaren springer inte mitt i vägen utan håller sig på de vita strecken.

2) Du kommer åkande med din bil med släp fullastad av saker. Kanske är du på väg till returpunkten, kanske ska du flytta faster Agdas saker från huset på landet till ett äldreboende i staden. Du ser en människa framför dig på vägen, människan leder en stor svart häst. Hästen väger säkert 800 kg. Hästen är ett djur, man kan inte alltid förutse hur djur ska bete sig, även om den har sin människa med sig. Människan har i alla fall vett att se till att hästen går nere i gräskanten utanför vägen. Människan envisas dock med att gå på vägen, även om den har ett uns vett och hålla sig så långt ut att den bara tar upp de vita strecken. Du saktar inte ned, du håller inte ut, du smeker människan nära så den får en upplevelse av att bilen vill säga henne något.

3) Du åker i din vanliga lilla bil utan släp. Även denna gång ser du en människa med en stor svart häst som går i kanten på vägen. När du kommer bakom dem så börjar människan hålla ut armen och föra den upp och ned. Du funderar lite på vad i all världen människan kan mena och åker vidare, håller ut lite grand för säkerhetsskull, någon meter, men saktar inte ned.  Människan håller ju i någon sorts snöre som kan skada din bil som hon viftar. Undrar fortfarande en bit senare om människan viftade bort flugor eller vad den gjorde.

4) Du åker efter en bil. Bilen framför dig saktar ned, den börjar åka väldigt sakta. ”Men hallå!? Vad gör du? Du sinkar min färd! Det här är väl ingen sightseeing” tänker du. Börjar blinka med lyset bilen framför accelererar inte för det, då tutar du. Du lägger aldrig märke till den lösa hunden utan koppel står precis vid vägkanten.