Så var det då det här med kålgrytan. Kål är gott, frun i huset gillar kål. Morötter är också rätt okej, lök och bönor lika så. Det händer att hon gör wok med just de ingredienserna.  Så det var väl inte så konstigt att mannen tyckte att han komponerat den ultimata maträtten åt vår familj. Billigt var det också när han tänkte efter. Glad över sin lyckträff lagade han en rejäl mängd kålgryta och ris som han bjöd sin fru på. Frun åt och sa inte så mycket mer. Matlådor fixades och skickades med frun till jobbet. Även nu sa inte frun så mycket, matlådan togs med och den… ja delar av innehållet åts i alla fall upp. Så efter att äntligen matlådorna var slut så kom frun hem efter ännu en lång och krävande dag på sitt jobb. Hungrig som en varg beger hon sig till grytorna på spisen och lyfter locket. Där någonstans börjar mannen ana oråd. Frun som annars har beskyllts för att vara en ypperlig skådespelerska såg nu fem dagar till med kålgryta framförs sig och plötsligt lyder inte ansiktsdragen, hon kan inte riktigt dölja att just kålgryta i fem dagar till kanske inte är vad hon väntat sig… att just det här receptet kanske inte var det godast hon ätit under sin livstid.

Det är hösten 1999, en kväll i en inte alltför välinredd ungkarlslya på Bråddgatan i Norrköping. Jag blev bjuden på kebabrulle och Fanta utspätt i hemkört. Det är så där lagom romantiskt som det bara kan bli i en ungkarlslya en fredag i september när singelmamman är barnledig för en gångs skull. Han är tuff han är ball, han gillar dödsmetall. Jag är bortkollrad av dalmål och dumma skämt. Det är då jag börjar lyssna på musiken i bakgrunden och undrar vad är det han spelar?”Women be my slave”… med Manowar upplyser han mig om. Men Fantan har gjort sitt, ingen kan köra mig hem. Kebabrullen har gjort sitt, jag har ett hiskeligt magknip.

Det är våren 2011 en kväll i början av maj, jag äter lakrits och dricker vatten, bredvid mig sitter samme man, numer min äkta man, i bakgrunden hörs…Manowar. ”Konstigt att du inte reagerar när jag spelar det för dig” säger mannen.

Kanske mer konstigt att jag blev kvar där på Bråddgatan den där kvällen för så länge sen funderar jag, Manowar till trots.  Jag borde kanske ha reagerat då, nu känns det som om det är lite sent påtänkt.

Har alltid hävdat i mig bor en liten tant. Jag ser fram emot att bli tant! Jag har vägrat färgat bort de grå hårstråna och fantiserar om att lära mig sticka raggsockor. Jag bakar, saftar och syltar. Favoritklädesplagget hemma är mitt förkläde. Någon som mina vänner säger att ingen normal människa i min ålder använder utan det gör bara… tanter. Jag har hävdat att det är charmigt med rynkor och att det ska bli skönt att inte bli märkligt behandlad för att man ser ung ut. Jag har uppmanat tanten i mig att våga ta steget fullt ut och komma fram.

Men så helt plötsligt en dag känns inte mina gråa hårstrån lika charmiga längre. De grå tinningarnas charm känns helt plötsligt mer charmiga på någon annan än på mig. Jag börja fundera på att jag kanske ska köpa hårfärg i alla fall… inte för att jag vill piffa till mig, utan för att dölja de där grå stråna. Helt plötsligt när jag tittar mig i spegeln så tycker jag att jag ser gammal och glåmig ut i hyn, rätt rynkig börjar jag bli också.  Hela garderoben är full av ingenting att ha på sig i form av rätt omoderna kläder och börjar det inte bli lite mjukt runt midjan?

Så när hon äntligen gör mig till viljes och börjar komma fram, tanten, så är jag inte längre lika förtjust i tanken på henne.

 Tog fram och på min turkosa blus som jag hade när jag var 14, kombinerat med en väst jag fick när jag var 15. Byxorna inte lika gamla men skulle ha kunnat platsa då i mitten av 80-talet. Lite lagom för korta. Ett par mockasinliknande skodon med fransar och vips jag var klar för avfärd till jobbet. Tänkte att någon borde väl märka något. Att jag hade samma kläder som för 28 år sen. Att de fortfarande satt bra, att jag fortfarande var lika ung.

 ”Har du köpt ny blus” säger mannen misstänksamt. Vi har ju köpförbud hemma. Inget ska inhandlas som inte behövs och inte förhandlats… nej säger jag… inte ny bara så där 28 år, han verkar inte tro mig.

Hört talas om Radikal Acceptans? Det hade inte jag innan gårdagen då jag lärde mig det på kursen jag går.

Radikal Acceptans = Släppa kampen mot verkligheten

På kursen igår hävdade jag att jag var rätt duktig på det, att jag lärt mig det under livets gång. Att sluta kämpa mot livets realiteter och sluta att ständigt vara arg på alla icke så postiva saker som händer mig.

Idag ställdes allt på ända. Jag försöker förtvivlad tillämpa Radikal Acceptans. Det går inte så bra. Jag vill inte acceptera faktum men jag antar att jag måste... acceptera och försöka göra något åt saken. För radikal acceptans handlar inte om att man måste gilla läget, bara acceptera läget. Inte bli bitter. Acceptera och agera. Nu funderar jag på sätt att agera. Men det känns ändå inte så himla muntert.

Jag har inte byggt ett hus på landet för att få grannar precis bredvid mig. De som sålde tomten lovade att de hade inga som helst intentioner att sälja marken bakom vårt hus... men om vi nu ville känna oss lugna kunde vi få skriva ett kontrakt som gick ut på att vi har förköpsrätt den dagen det skulle bli aktuellt, men det skulle det inte bli. Mer som ett sätt att hålla vår nattsömn ostörd. Tills idag då, då de ringer och säger att minsann, har de inte fått förfrågningar om marken bakom vårt hus... inget bestämt.. men det finns ju förfrågningar. Och nu är det väldigt bråttom, innan 1/5 måste de lämna in om förhandsbesked till kommunen om vi inte vill köpa. Vill och vill... men att köpa en tomt kostar pengar, pengar, pengar...

Radikal Acceptans var det. Övar förtvivlat.

Vet inte hur jag bar mig åt men igår så stank plötsligt min nya fina mobil hästskit… jag som inte ens har tappat den i gödselstacken. Det innebär troligen att min tröja jag hade i stallet i vars ficka mobilen låg också stinker, men en tröja är lättare att tvätta i massor av vatten och rengöringsmedel än en mobil… eller Smartphone som de tydligen kallas. Har nu försökt med fönsterputs, tvål, fuktiga trasor… den luktar likförbannat - skit. I natt fick jag stoppa den i nattduksbordslådan för att kunna sova (har den som väckarklocka). Nyligen ringde telefonen, tänk er att sitta och hålla den mot sin kind… nu luktar även min hand – skit. Vad är den gjord av för material som bara suger åt sig lukter på det här sättet!? Uppenbarligen med förkärlek för odörer, eftersom den inte lika villigt suger i sig doften från rengöringsmedel och tvål. Saneringstips emottages tacksamt!